Kristian Gerner: Ryssland. En europeisk civilisationshistoria

Jag fastnade i ett av kapitlen i Gerners innehållsrika och tankedigra bok om Ryssland: "Kommunismen som politisk religion". Jag hade fått en aha-upplevelse. Så måste det ju vara! Författaren tar fasta på det ryska folkets förankring i religiös tradition och mytologi. "Det heliga Ryssland" var en realitet för många - och det tog Lenin och Stalin fasta på. "Den nya kommunistiska läran... marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen", skriver Gerner. Och: "Till Stalin leder inte bara självhärskarlinjen från tsarerna utan även den religiösa linjen från ikonerna och helgonen. Stalin var Gud.", skriver han också. Liksom: "Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet." Ryssarna fick en ny mening med livet.
    Men Gerner går längre än så. Han menar att Lenins skrifter var motsvarigheten till evangelierna och Stalins tal och direktiv motsvarigheten till apostlagärningarna. Dessutom, schematiskt sett, kan Marx och Engels skrifter anses motsvara Moses och profetiorna, liksom gestalten Lenin motsvara Kristus och gestalten Stalin Paulus, "det vill säga då han inte uppträdde som Gud."
   Evigheten förlades till jorden och Moskva blev det nya Jerusalem.
   Gerner betonar också kyrkslaviskans inflytande på den sovjetryska normalprosan och den bysantinska ikonens plats i den kommunistiska religionen. Bilderna av Lenin var "fönster mot evigheten" precis som de gamla ikonerna var det.
     Med Ryssland i mina gener har jag haft lätt att ta till mig det här resonemanget. Dessutom tycker jag mycket om kyrkslaviskan, som jag läste vid Uppsala universitet en gång.

Dansar med vargar

Såg Kevin Costners mästerverk i går kväll. Jag hade ställt mig undrande inför titeln: Borde den inte vara "Danser med vargar" enligt förlagan "Dances with wolves"? Men översättningen visade sig vara korrekt.
"Dansar med vargar" är det namn John Dunbar får av siouxindianerna. Hans möte med den amerikanska ursprungbefolkningen kom mig att tänka på att vi också i Sverige har en sådan. Samerna är nu på väg att accepteras men för tolv år sedan var det fortfarande inte helt riskfritt att uttala sig positivt om denna vår ursprungsbefolkning. När jag gjorde det i Tännäs under presentationen av mina kriminalromaner i  härjedalsmiljö blev jag bemött med rynkade ögonbryn och iskall tystnad.

Starke Arvids son är död

Han hette egentligen Bengt Appelgren och var son till den finske tsargeneralen Arvid Appelgren Jag nämnde honom på min blogg den 20 augusti i fjol, när jag berättade om Gunilla Lindbergs bortgång. Starke Arvids son överlevde sin fru i knappt fem månader. Det är inte ovanligt att kärlek slutar så. Det vågar jag skriva som trogen läsare av Gunillas kärleksfulla krönikor i UNT. Just nu minns jag hennes sista, som publicerades två dagar före hennes död. Där skriver hon: "Jag har mina älskade, jag har mina vänner. Jag är en privilegierad människa i ett privilegierat litet land."

Mer om hjärnan

Hjärnan är hetare än någonsin. Jag radar upp några relativt nya boktitlar, som jag samlat på mig:
Torkel Klingberg: "Den översvämmade hjärnan"från 2007, nu i pocket.
Mark Solms & Oliver Turnbull: Hjärnan och den inre världen (förord: Oliver Sacks), svensk uppl 2005
Daniel J Siegel: "The mindful brain, 2007
C Grant Steen: The evolving brain, likaså 2007
Och så tidskrifterna med temanummer som Hjärnan (Forskning och framsteg nr 1 2011), Discover Magazine med temanumret "The Brain"(våren 2011), Modern Psykologis decembernummer 2011 och februarinummer 2012... För att inte tala om tidningsartiklar som Svenska Dagbladets IDAG-serier i december 2011 och maj 2011.
Hur ska jag hinna läsa allt? Min hjärna svämmar över och längtar tillbaka till år 1984, då jag skrev min första artikel om hjärnan, en recension för Svenska Dagbladet av geologiprofessorn Robert Jastrows "Underverket hjärnan". Då var det ännu inte tal om översvämning. Men redan då kunde jag notera att hjärnforskningen försummat problemet kreativitet till förmån för problemet intelligens. Samma försummelse som jag hittat i Torkel Klingbergs ovan nämnda bok. Ännu tidigare, 1981, hade   Charles Hampden-Turner publicerat "Maps of the mind",  en innehållsrik volym, som berättade för den fascinerade lekmannen mycket av det forskarna då visste om hjärnan. Jag tror att jag återgår till den. Till att börja med åtminstone.

Ulrika Kärnborg: Myrrha

Den här romanen ropade på mig, när jag besökte Uppsala Stadsbibliotek för några dagar sedan. En fantasieggande titel, ett lika fantasieggande omslag. Jag slet den till mig, började genast läsa vid teet inne på Kardemumma. Där rycktes jag med av den omöjliga kärlekshistorien på engelskt 1800-tal mellan en bättre herre, Arthur Munby, och pigan Hannah. Men det dröjde innan förklaringen till Arthurs besatthet av denna muskulösa och smutsiga kvinna kom. Den fanns i hans barndom! Inte ologiskt alls, men aningen oväntat, som i en deckare. Mer vill jag inte berätta här. Någon annan vill kanske läsa boken!

En ros till Press-Stop på St Persgatan i Uppsala

Rosen får butiken som tack för att den låter mig läsa den franska tidskriften "Le Magazine Littéraire" och därmed hålla mig à jour med den senaste bokutgivningen i Frankrike. I senaste numret (januari 2012) hittar jag bland annat en recension av Sylvie Germains senaste roman, "Rendez-vous nomades", en annan av Philippe Sollers nya "L´ Éclaircie"samt Marie Darrieussecqs rapport om sitt besök på musée Maillot, där en utställning om Pompeji visas fram till 12 februari. Hennes rapport är en miniessä om dödens brutalitet, våra kroppars bräcklighet och tingens förmåga att överleva "köttet, blodet, cellerna". Philippe Sollers är aktuell även i en intervju av Cécile Guilbert. Där säger han om författarkollegan, 1600-talsförfattaren hertigen av Saint-Simon, att han anser honom vara den störste franske författaren genom tiderna. Det får stå för honom,
själv tycker jag det är ett ofog att utnämna någon, vem det vara månde, till "den störste"författaren, bildkonstnären etc. Det finns inga objektiva kriterier!
    Jag frågade vid mitt senaste besök i Press-Stop efter en annan fransk tidskrift, LIRE, men den tar de inte in. Ett centralt beslut. Så tråkigt!

I rymden finns inga känslor

I rymden finns inga känslor är en film om Aspergers syndrom eller, som det numera heter, högfungerande autism. Den presenteras som en feel good film, vilket jag har svårt för att förstå. Det här är en djupt tragisk film om en människa med ett handikapp, som (än så länge) inte kan botas. Dessutom är den en grov karakteristik av handikappet ifråga. En "aspie"är verkligen inte så enkelspårig som Bill Skarsgårds Simon.

Ioan Ursut är död

Läste i gårdagens tidningar att den rumänske brottslingen Ioan Ursut har hittats hängd i sin fängelsecell.
Han utlämnades till Italien 1994 efter att ha rymt från svenska fängelser ett antal gånger.
   Jag var med när min svärson, som var en av de poliser, som Ursut sköt ner på Mariatorget 1989, vittnade. Han hade  mot alla odds överlevt dödsskjutningen.  Han var  pappa till två små pojkar, tre och två år gamla. De förstod inte att de inte fick hoppa på hans mage, när han hade kommit hem från sjukhuset.

Det moderna vill inte längre smaka mig(E N Tigerstedt)

Axess är en tidskrift som bör uppmärksammas ännu mer. På omslaget kallar den sig "Sveriges största intellektuella tidskrift". I senaste numret skriver Horace Engdahl om sin "vördade lärare", Eugène Napoleon Tigerstedt, som han hade lyckan att lära känna 1968, då han började läsa litteraturhistoria med poetik vid Stockholms universitet. Samma lycka vederfors mig 1957, då jag fick Tigerstedt som handledare för min trebetygsuppsats vid den institution som då fortfarande  hette Stockholms högskola. Jag kan skriva under på det mesta som
Engdahl berättar om "Tigern". Men en sak som jag inte visste var att han hade ännu ett smeknamn, "Nenne". Det var också mitt, när jag var barn!
    Engdahl berättar några anekdoter om Tigern. En handlar om hans behandling av Eva Mobergs licavhandling om Colette. Han avslutade sitt omdöme så här: "Ja, ja, fröken Molund, det är roligt med fruntimmer, men nu ska jag ta bussen." Någon liknande behandling fick jag inte, trots mitt fruntimmersstånd. Tigerstedt var alltid korrekt, uppskattande, uppmuntrande. Jag lärde mig mycket av honom.

Om bipolär sjukdom

"Under strecket"-sidan i Svenska Dagbladet i dag var ännu mer intressant än vanligt. Rubrik: "Ledarskap är ingenting för fullt friska". Författaren, Peter Adler, tar Winston Churchills humörsvängningar som utgångspunkt för en uppfriskande diskussion om sjukt och friskt. Han citerar den brittiske psykiatern och historikern Anthony Starr, som är känd bland annat för det tänkvärda påståendet att mentalt friska människor ofta är sjukare, och mentalt sjuka människor ofta friskare, än vi i allmänhet tror. Det var han som först påstod att om Churchill hade varit en stabil person i full jämvikt, hade han aldrig kunnat inspirera nationen som han gjorde. En annan forskare, Nassir Ghaemi,  menar enligt Adler att en bipolär person utvecklar en fördjupad empati under den depressiva fasen medan kreativitet och uthållighet "växlas upp" till en närmast övermänsklig nivå under den upprymda fasen. En tredje forskare, Ronald R Fieve,  expert på bipolär sjukdom, har pekat på att bipolära under den maniska fasen kan visa en stor portion aggressivitet. Det gjorde Churchill, menar Adler. Han var burdus, ständigt stridsberedd och i stånd till anmärkningsvärd brutalitet.
    "...en påminnelse om hur samma egenskaper som skapar hjältar i ett samhälle kan frambringa nattsvarta skurkar i ett annat."avslutar Peter Adler sin streckare.  Mycket tänkvärt. Resonemanget kan tillämpas  också på mikronivå. Anna Wahlgren, som återigen är aktuell, nu genom dottern Felicia Feldts roman "Felicia försvann", blev en hjältinna för många småbarnsföräldrar, när hon publicerat sin Barnabok. Men dottern ser henne som en nattsvart skurk, oförmögen att ta hand om sina egna barn.
    Mycket har hänt sedan jag på 1970-talet läste vuxenpsykiatri i Lund. Under utbildningen förevisades så kallat schizofrena på podiet i S:t Lars föreläsningssal. Som om de vore djur, inlånade från ett zoo.

En roman som transportsträcka

Med mig som reselektyr till Hawaii hade jag en roman, som jag fått i julklapp, Kim Edwards "The Lake of Dreams", 380 sidor tjock. Under hela resan undrade jag: Ska då författaren aldrig komma till skott? Ska hon vänta till sista sidan, innan hon avslöjar den familjehemlighet, som enligt titelsidan är en av de hemligheter, som alltid avslöjas. Det var närapå. Men vilken västgötaklimax!
   "The Lake of Dreams" är ett utmärkt exempel på vad som kan hända, om en roman upphöjs till skyarna.
Det gjorde Edwards förra roman, "The Memory Keeper´s Daughter", som hamnade på New York Times bestsellerlista. Hon borde ha nöjt sig med den triumfen!

Möte med två konstnärer

I mitt skåp har jag två äggkoppar i lera. Jag fick dem av Kristina Eriksson sommaren 1999, då hon besökte mig och sin bror Christer tillsammans med sin dåvarande sambo Torsten Eriksson och deras son Johannes på Hallandsås. Äggkopparna är signerade K E. De är robusta, nästan barnsligt klumpiga. Hon åkte till Höganäs och skaffade leran, vill jag minnas. Senare skulle hon flytta dit, utan Torsten.
    Jag minns också vårt första möte. Det var i oktober 1998, då hon och Torsten fortfarande bodde tillsammans på hans fädernegård i Benarp. Där hade de var sin ateljé. Torsten hade lagt beslag på de bästa utrymmena på gården. Hans ateljé var i två plan, dessutom hade han en målarverkstad, allt detta avskilt från själva bostaden. Kristinas ateljé låg inne i bostadshuset, mellan hallen och sonens rum. Ett genomgångsrum! Jag kunde inte låta bli att undra. Att Torsten Andersson var dominant var det dock ingen tvekan om. Han var en mycket stark personlighet. Och Kristina, som redan dominerats starkt av sin far Elis, hade inte mycket att sätta emot. Jag lade märke till att hennes tidigare verk, som jag sett på Manila och hemma hos Ingmar Björkstén, var mer egensinniga, de talade verkligen till mig.
   I ett reportage i Svenska Dagbladet i dag läser jag om deras aktuella samlingsutställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Kristina presenteras som den 2009 avlidne Torsten Anderssons livskamrat.
Men en sådan behåller man väl  livet ut? Det gjorde inte Torsten.

Ta vara på våra små!

Jag läser i tidningen om en mamma, som körde in i en tankbil, medan hon ammade sitt lilla barn.
Och jag minns en episod från Göteborgs Central, där jag blev vittne till att en ung mamma pratade i mobiltelefon, samtidigt som hon gav sin baby flaskan. Babyn famlade förgäves efter mammans hand, men den var upptagen av mobilen. Och flaskmjölken rann ut, över babyns haka och hals.
    Ett ris till de småbarnsmammor som inte har vett att ta hand om det dyraste de har.

Om kärleken till Hawaii

Att jag inte gjort något blogginlägg på över en vecka beror på att jag njutit av den saltmättade havsluften på Hawaii.
Eller rättare sagt "Lilla Hawaii", en strand utanför Stenungssund på västkusten. Den har gjort mig gott, både kroppsligt och själsligt. Min astma har lättat och skapandeprocessen har rullat igång igen. Man behöver inte alls flyga ända till det "riktiga Hawaii", det räcker , åtminstone för min del, att besöka släkten
i Kungälv och Bukärr.

Bengt Landgren: Mannen från Prag (2011)

 Mannen från Prag är inte Kafka, som jag först trodde, utan Rilke. Om honom har Bengt Landgren skrivit en närmare 700 sidor tjock bok, som täcker det mesta. Läsaren får en inblick i Renés barndom, då han kläddes i flickkläder av sin mor, som närmast betraktade honom som sin leksak, och i hans ungdom, som han tillbringade i militärskolor. En dissonans, som möjligen kan vara en av förklaringarna till hans geniala diktning. Mycket utrymme har Landgren också ägnat Rilkes alla beskyddarinnor, bland dem Ellen Key.
Men när jag kollade källförteckningen fanns inte min 3- betygsuppsats i ämnet med. Den finns ändå registrerad vid handskriftsenheten på Carolina Rediviva som nr 311. Titel: "Rilkes kontakt med Ellen Key och hennes betydelse för honom och hans verk". Jag, som då hette Marianne Bergman,  arbetade på den ett helt år, 1957-1958, och var den som hittade och ordnade Rilkes 76 brev till Ellen Key, deponerade på KB. Min handledare var professor Eugène Napoleon Tigerstedt vid dåvarande Stockholms Högskola.
    Märkligt att den lärde professor Landgren, professor emeritus vid Uppsala Universitet, inte kunnat leta sig fram till den! Men han är inte ensam om denna lapsus.  År 2003 gav litteraturforskaren Birgitta Fryksén ut sin "Rilke und kein Ende. Zur Rilke-Rezeption in Schweden von 1904 bis in die 1960-er Jahre" Inte heller hon nämner min uppsats. I ett brev till henne påpekade jag detta och förklarade att mitt bidrag till Rilkeforskningen inte blev tryckt på grund av den personliga kris jag gick genom år 1958, vid 23 års ålder.
    En annan som intresserat sig för förbindelsen mellan Rilke och Ellen Key är Reidar Ekner. I det särtryck ur "Samlaren"  1965, med titeln "Rilke, Ellen Key och Sverige", som han skickade mig, skrev han dedikationen: "Till Marianne Bergman från författaren som hon förekommit". Det hedrar honom.
      Reidar Ekner skriver bland annat om Rilkes och hans hustru Claras ambition att sätta dottern Ruth i Göteborgs Högre Samskola, grundad 1901. Den styrdes av de tankar som Ellen Key hade gett uttryck för i "Barnets århundrade", där hon skrivit  om "Framtidens skola" och "Själamorden i skolorna". Men Ellen Key avrådde: Samskolans idéer hade år år 1907 redan förfuskats!
    Ruth var då fem år gammal. När jag träffade henne i Fischerhude b/Bremen i augusti 1957 var hon en 55-årig förgrämd dam. Hon visade mig Rilkearkivet, som hon förestod, men hon ville inte tala om sin far.
    Nu läser jag i Landgrens bok att hon begick självmord 1972 tillsammans med sin andre make Willy Frizsche. Jag citerar: "Ruth Sieber-Rilke fick ett tragiskt liv, praktiskt taget övergiven av fadern och försummad av modern under barndom och uppväxtår".
    En annan forskare, som sökt sig till KB, är enligt Landgren Donald Prater, som 1986 publicerade "A Ringing Glass": The Life of Rainer Maria Rilke." Också han bedrev källforskningar i bland annat KB i Stockholm. Förhoppningsvis fick han glädje av mitt förarbete.
     Jag borde väl också nämna att jag fick kontakt med många Rilkeintresserade människor under mitt forskarår 1957-58, människor han mött och korresponderat med.
I mitt privata arkiv förvarar jag åtskilliga intressanta brev. Mer därom vid ett senare tillfälle.
    Till sist ett kuriosum. Jag har den senaste tiden intresserat mig för den japanska haikudikningen, stimulerad av den senaste nobelpristagaren Tomas Tranströmers haikudikning. Bland annat har jag ordnat en tävling i haikudiktning för medlemmarna i bostadsrättsföreningen Skogsblomman. Första pris gick till Inga-Greta Förare för de två dikterna:

  En fjärils vingslag
  Ingen märker händelsen
  Vadan orkanen

  och

Stormen tog furan
Där hackspetten trummade
Vingar en tillgång

   Nu läser jag i Landgrens bok att även Rilke var inspirerad av haikudiktning!