Om bipolär sjukdom

"Under strecket"-sidan i Svenska Dagbladet i dag var ännu mer intressant än vanligt. Rubrik: "Ledarskap är ingenting för fullt friska". Författaren, Peter Adler, tar Winston Churchills humörsvängningar som utgångspunkt för en uppfriskande diskussion om sjukt och friskt. Han citerar den brittiske psykiatern och historikern Anthony Starr, som är känd bland annat för det tänkvärda påståendet att mentalt friska människor ofta är sjukare, och mentalt sjuka människor ofta friskare, än vi i allmänhet tror. Det var han som först påstod att om Churchill hade varit en stabil person i full jämvikt, hade han aldrig kunnat inspirera nationen som han gjorde. En annan forskare, Nassir Ghaemi,  menar enligt Adler att en bipolär person utvecklar en fördjupad empati under den depressiva fasen medan kreativitet och uthållighet "växlas upp" till en närmast övermänsklig nivå under den upprymda fasen. En tredje forskare, Ronald R Fieve,  expert på bipolär sjukdom, har pekat på att bipolära under den maniska fasen kan visa en stor portion aggressivitet. Det gjorde Churchill, menar Adler. Han var burdus, ständigt stridsberedd och i stånd till anmärkningsvärd brutalitet.
    "...en påminnelse om hur samma egenskaper som skapar hjältar i ett samhälle kan frambringa nattsvarta skurkar i ett annat."avslutar Peter Adler sin streckare.  Mycket tänkvärt. Resonemanget kan tillämpas  också på mikronivå. Anna Wahlgren, som återigen är aktuell, nu genom dottern Felicia Feldts roman "Felicia försvann", blev en hjältinna för många småbarnsföräldrar, när hon publicerat sin Barnabok. Men dottern ser henne som en nattsvart skurk, oförmögen att ta hand om sina egna barn.
    Mycket har hänt sedan jag på 1970-talet läste vuxenpsykiatri i Lund. Under utbildningen förevisades så kallat schizofrena på podiet i S:t Lars föreläsningssal. Som om de vore djur, inlånade från ett zoo.