Möte med två konstnärer

I mitt skåp har jag två äggkoppar i lera. Jag fick dem av Kristina Eriksson sommaren 1999, då hon besökte mig och sin bror Christer tillsammans med sin dåvarande sambo Torsten Eriksson och deras son Johannes på Hallandsås. Äggkopparna är signerade K E. De är robusta, nästan barnsligt klumpiga. Hon åkte till Höganäs och skaffade leran, vill jag minnas. Senare skulle hon flytta dit, utan Torsten.
    Jag minns också vårt första möte. Det var i oktober 1998, då hon och Torsten fortfarande bodde tillsammans på hans fädernegård i Benarp. Där hade de var sin ateljé. Torsten hade lagt beslag på de bästa utrymmena på gården. Hans ateljé var i två plan, dessutom hade han en målarverkstad, allt detta avskilt från själva bostaden. Kristinas ateljé låg inne i bostadshuset, mellan hallen och sonens rum. Ett genomgångsrum! Jag kunde inte låta bli att undra. Att Torsten Andersson var dominant var det dock ingen tvekan om. Han var en mycket stark personlighet. Och Kristina, som redan dominerats starkt av sin far Elis, hade inte mycket att sätta emot. Jag lade märke till att hennes tidigare verk, som jag sett på Manila och hemma hos Ingmar Björkstén, var mer egensinniga, de talade verkligen till mig.
   I ett reportage i Svenska Dagbladet i dag läser jag om deras aktuella samlingsutställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Kristina presenteras som den 2009 avlidne Torsten Anderssons livskamrat.
Men en sådan behåller man väl  livet ut? Det gjorde inte Torsten.