Om introverta och autister

I dag, den 24 september 2012, är det exakt två år sedan jag gjorde mitt första blogginlägg. Det handlade om "Autism som grund för skapande", en understreckare jag skrivit för Svenska Dagbladet. Nu, två år senare, har jag just läst en nyutkommen bok, som fått mig att ifrågasätta en del av det jag under de här åren skrivit och tänkt om autism. Den heter "Quiet. The Power of Introverts in a World That Can´t Stop Talking" och är skriven av amerikanskan Susan Cain. Boken är ett försvar för världens introverta. Hon listar ett antal skapande människor och deras verk som exempel på vad de åstadkommit.Ett kapitel heter ""When Collaboration kills Creativity. The Rise of the New Groupthink and the Power of Working Alone". Här kom jag förstås att tänka på hur dagens tidningsredaktioner är utformade: som s k kontorslandskap. Och den hädiska tanken slog mig: tänk om det "grupptänkande" som Cains bok handlar om är en av förklaringarna till krisen i tidningsbranschen? Vilken är nu kopplingen till autism? Den görs inte i "Quiet", men jag ser att den är tydlig. En professor, som nämns i boken, klarar inte "small talk" en längre stund utan att bli utslagen. Han måste gömma sig, vila sig, inför nästa föreläsning, till exempel på toaletten. Han måste ha tillgång till "restorative niches". Får han inte det, blir han psykiskt och fysiskt sjuk. Det är just så en person, som befinner sig inom autismspektrum, reagerar. Detta blir mitt sista inlägg på bloggen på ett tag. Så småningom ska jag göra ett urval av mina ca 425 blogginlägg och förhoppningsvis presentera dem i bokform. PS. "Quiet" rekommenderas till alla, som är intresserade av hur människan fungerar, till extroverta (ja, Cain använder den stavningen!) såväl till introverta.

Johanna Ekström möter Tomas Lappalainen

"När man håller sig i solen" heter Johanna Ekströms senaste bok. Den handlar inte bara om föräldrarna, Margareta Ekström och Per Wästberg, som media skrikit ut, utan också om hennes förälskelse i Tomas Lappalainen, som skulle resultera i äktenskap och en liten dotter. Jag var (nästan) där, när de träffades i Neapel 2005. Vi var båda gäster på Munthes San Michele, samtalade en del. Bland annat berättade Johanna att hon fick sova på pappans luftmadrass, när hon var i Stockholm. Underligt, tänkte jag, men i hennes roman finns förklaringen. Pappan hade just flyttat ihop med sin nya unga kvinna. De bodde i hans "arbetslya". Där fanns nog inte plats för gästrum eller ens gästsäng. Hur som helst, en dag hade Johanna bråttom. Hon skulle över till Neapel och träffa Tomas Lappalainen. I romanen skriver hon: "Jag gick tillbaka in i den lilla lägenheten, till min stora kärlek, som jag ändå inte helt vågade älska och bli älskad av..." (s. 281) Det som berör mig mest i "När man håller sig i solen" är att Johanna vågat lämna ut sin osäkerhet. Inte bara på kärlekens områden utan också på arbetets. "Alla författare är osäkra" sa en gång min förläggare in spe, René Coeckelberghs. "Men de flesta håller inne med sin osäkerhet." Johanna gjorde det inte. Hon berättade att hon höll på att skriva en teaterpjäs: "Om jag inte lyckas med den kommer jag mig att kasta mig utför en klippa."

Bo Setterlind i Minnenas television

Det blev en överraskning. När jag för en stund sedan slog på TV-n var Bo Setterlind där, i en repris från 1979 i SVT 24:s programserie "Minnenas television". Det var 12 år före hans död. Han dog ett halvt år, efter att jag hade träffat honom på Bonniers Manilla, vilket jag nämnde i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö" (2007) Vi fortsatte vårt samtal på lokal efter Manillamötet. Han berättade då om sin anknytning till Lappland, om de samiska rötter han delade med mig, hur han hade lärt sig tolka samiska runor. Också i TV-programmet berörde han Sameland. Den bok han skickade mig efter mötet, Ros bland törnen tuktad, hör till mina mest älskade bokskatter. Där finns bland annat dikter om Lappland, till exempel den vemodiga "Lappland är min mor". Men den dikt, som han i sin dedikation ville att jag skulle läsa, var "Vatten": I en öken har jag undrat: Vilket är viktigast, rosor eller vatten? Vatten, tror jag, fast jag älskar rosor.

Lena Einhorn: Siri

Lena Einhorns fantasieggande roman om August Strindbergs första hustru Siri von Essen slutar med en intervju med henne av en anonym intervjuare. Hon får frågan hur det kändes att skriva en roman för en författare, som dittills hållit sig till faktaböcker. Hon svarar: "...även fakta är en stor del fiktion, man gör alltid val." Där har Einhorn slagit huvudet på spiken. Man kan ju aldrig någonsin, hur noggrann och ambitiös man än är, beskriva hur det egentligen var.Eller är. Som den grekiske 500-talsfilosofen Herakleitos sa: Man stiger aldrig ner två gånger i samma flod. Intervjuaren har också frapperats av att Siri är "mycket mindre förutsägbar än August/.../ Siri förändras hela tiden, hon är en sammansatt person, svår att fånga." Bara en sån sak som att hon tydligen älskade och skyddade sina tre överlevande barn, som hon fått med August. Men det första av Augusts barn, Kerstin, var hon beredd att lämna bort till adoption för att kunna gå in för sin skådespelarkarriär. Det blev nu inte aktuellt, flickan föddes för tidigt på en skum klinik och dog efter en dag. I sitt andra äktenskap, med Frida Uhl, fick Strindberg också en dotter, en andra Kerstin. Lena Einhorn nämner det inte, men jag undrar: Var det Strindbergs sätt att ropa tillbaka den första Kerstin till livet? Barnen är förvånansvärt anonyma i Einhorns roman. Också Sigrid eller Kickan, Siris första dotter, som hon fick med Carl Gustaf Wrangel, hon som dog i TBC som liten. Det är som om det hela tiden handlar om ett och samma barn, om BARNET.

Henri-Georges Clouzot och helvetet

I kväll visade SVT2 den franska dokumentären "Henri-Georges Clouzots helvete" från 2009. Den handlade om hans aldrig avslutade film "Enfer" Inspelningen avbröts efter att först huvudrollsinnehavaren Reggioni drabbats av en mystisk sjukdom och sedan Clouzot själv fått en hjärtattack. Clouzot var en av de riktigt stora filmregissörerna. Jag drabbades svårt av hans "De djävulska", särskilt av scenen, där en till synes död man reser sig upp ur ett badkar. Vad var då Clouzots helvete? Det fick man inte veta men mycket tydde på att Reggionis Marcel med sin enorma svartsjuk på sin hustrus, (spelad av Romy Schneider) beundrare, var kalkerad på Clouzot själv. I filmen förekom bland annat scener från hotellet La Colombe d´Or i St Paul Vence. Där spelade Yves Montand boule, vill jag minnas från ett besök i den franska alpbyn 1989. Hans hustru Simone Signoret gjorde honom sällskap. Hennes dotter Catherine Allegret intervjuades i kvällens dokumentär och gav sina synpunkter på Clouzots sätt att arbeta, på hans perfektionism.

Nils Claesson: Blåbärsmaskinen

Kanske blir det ännu en memoarbok av mig: Till Marianne från A till Ö del II. I den kommer i så fall Nils Claessons bok om sin berömde far, Slas, att få sin plats. Jag fick boken av honom för några år sedan, då han besökte Uppsala. Jag läser nu om den under min konvalescens. Minns mina besök i konstnärsateljén vid Nytorget i Stockholm, där Slas var granne med Elis Eriksson, min senaste och siste svärfar. Nu hittar jag Nils förklaring till sin fars säregna stil: "Den lite omkvädande sugande rytm som Stig använder i sin prosa är delvis en återspegling av ett kemiskt tillstånd inne i hans hjärna som filtrerats och renats genom nedskrivning och korrekturläsning." Han var ju aldrig rädd för kemikalier, skriver sonen också. Under en period hade jag några av Slas Stockholmsbilder på väggen i mitt vardagsrum. Jag tyckte om dem, men det gjorde inte Elis son, så jag plockade ner dem. Elis hade som så ofta påverkat hans syn på konst. Slas tavlor var skit och skräp. Blåbärsmaskinen är en bok laddad med sorg. Sorg över att inte ha varit sedd av sin far. Fadern skrev också om sina söner: "Man kunde läsa om någon som nästan var en själv, om platser och människor som man hade lärt sig att avkoda från Stigs mystifikationer, samtidigt som andra människor, hans läsare, genom Stigs böcker tyckts sig äga en inblick i mitt och familjen Claessons liv... Eftersom det står i en bok tolkar människor det som sanning." Så arbetar många författare, också jag emellanåt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? En författare som är en organisk del av en familj har svårt att hålla den ifrån sig också när hon skriver.

En ros till alla er som visat förståelse

I går skulle jag ha framträtt på Uppsala Stadsbibliotek för att presentera min senaste roman, "Älska mig - ändå" under rubriken "Nyskrivet från Uppsala". Det blev inte så. Några timmar innan det så kallade Boksläppet skulle gå av stapeln ramlade jag och fick en lättare hjärnskakning. Jag försökte nå dem, som hade tänkt komma och lyssna på mig och, naturligtvis Maria Björk, som hade organiserat Boksläppet. Alla, som jag nådde, visade stor förståelse. Särskilt tacksam är jag mot Maria Björk, som lovade mig en ny tid framöver. En vacker ros till er alla!

Sofia Rapp Johansson: Kyss mej lycklig

Jag ömmar för Sofia Rapp Johansson. Inte i första hand för att hon verkar ha varit med om just det hon skriver om: att ha blivit utnyttjad av dem som velat henne illa. Utan för att hon dessutom har låtit sig utnyttjas av kommersiella intressen. Hur ska hon klara det?

Peter Pohl: Allt kan vara anstötligt

Ungdomsboksförfattaren Peter Pohls senaste bok, en samling tidigare utgivna och ej utgivna texter, har en märklig titel, vilket författaren också kommenterar i sitt förord: "Hur oskyldigt ämnet än var/.../ kunde det väcka anstöt." Jag läste texterna för att hitta den som kunde ha inspirerat Pohl till titeln. Och hittade den under rubriken "Nästan kriminellt" som den allra sista texten. Den har rubriken "Den misstänkte mannen" och är ett angrepp på Svenska Dagbladets kritiker Tommy Olofsson. Han har recenserat Pohls diktsamling "Vill dig" och sammanfattat: "Tydligt är /.../ att merparten av boken gestaltar en erotisk dragning till barn." Peter Pohl är upprörd: "de små skönlockiga änglarna" som recensenten haft i tankarna finns ingenstans i hans dikter. Men i den sista dikten i samlingen, som beskriver författarens besök vid en grav, återfinner han någon som befinner sig i "den ålder som av hävd och vana kallas Odrägligheten." En tonåring alltså, med nitar i sin jacka. Det är modigt att nämna en missuppfattande kritiker vid namn. Modigt också att försvara synpunkten att det är de vuxna, "som envist värjer sig mot mörkret i (hans) böcker", som behöver "lyftas ut ur sin övertygelse om "Det Lyckliga Slutets ensamrätt." De brukar kalla sig optimister, dessa vuxna. Jag vill med Friedrich Dürrenmatts ord kalla dem fantasilösa.

Karen Blixen och djävulen

Vad ska man tro? Enligt K-special i SVT2 sent i går kväll ingick Karen Blixen en pakt med djävulen. Den unge man, som hon tagit med in i djävulscirkeln, Aage Henriksen, nu åldrad, vis och lärd, intervjuades av sin son. Han var diskret men lät ändå förstå att han varit med om oförklarliga händelser, bland annat hur vita fläckar slagit upp i Karen Blixens ansikte under påverkan av månen. Slutscenen, där Aage Henriksen vägrar att låta sig kyssas av den döende Blixen, var otäck.

Om det franska språket

Jag har blivit nyförälskad i det franska språket. Häromdagen lyssnade jag på den fantastiske sångaren Gilbert Bécaud på Axess TV och i gårkväll fick jag äntligen tillgång till TV5Monde och fastnade framför en fotbollsmatch! Jag har aldrig varit någon fan av fotboll men det var plötsligt oväsentligt. Jag hörde kommentatorns ljuvliga franska och sedan var min kväll räddad. Vad är då så speciellt med det franska språket? Satsmelodin, visst, men också perfektionismen, omsorgen om orden, om grammatiken.

Om 11 september

Jag har just packat upp en tavla, som stått i ett hörn på vinden sedan min flytt från Hallandsås till Hässelby strand för elva år sedan. Den var inslagen i ett exemplar av Svenska Dagbladet från 13 september 2001, alltså två dagar efter terrorattacken mot tvillingtornen i New York. En del av artikelmaterialet handlar självfallet om reaktionerna på attacken. Håkan Arvidsson citerar bland andra Carl Bildt, som kallat den en krigsförklaring och inte bara mot Amerika. Elisabeth Braw skriver under strecket att "Spionaget i USA kvävs av mängden information". Men den artikel som fick mig att verkligen haja till var Steve Sem-Sandbergs långa och grundliga recension av Kafkas "Under byggandet av den kinesiska muren". Hans tes är, vilket också är formuleringen i rubriken, att "Mycket ratades på goda grunder". Kafka klarade inte av länkarna mellan händelseförloppen, själva transportsträckorna. Det insåg han själv och bad därför Max Brod bränna hans opublicerade och ofullbordade manuskript. "...hos Kafka måste metaforen bära hela texten, annars brister allt", skriver Sem-Sandberg och slutar recensionen: "...vilken författare vill väl bli mätt utifrån det han själv ratat?" Vilken var då tavlan? Jo, en faksimil av ett doktorsdiplom från 1979, tilldelat Dagny Marianne Jeffmar. Det första av förnamnen ratade jag senare, eftersom jag inte längre ville vara bunden vid ett namn, som min mor gett mig till minne av en liten flicka, som hon vårdat fram till hennes död. Jag ville inte längre förknippas med döden! Inte efter 11 september 2001, då Dagny för sista gången firat namnsdag.

Vad stressen gör med oss

Sent i går kväll såg jag ett program på Axess TV med ovanstående rubrik. Det var ett upplysande program, därför får Axess TV en ros. Men det var också ett motsägelsefullt program. För att illustrera stress hade programmakarna fått för sig att bombardera tittarna med en massa ljuseffekter: det blixtrade och det dånade, den stillhet som till exempel den visa buddhistnunnan förespråkade slets itu. På natten hemsöktes jag av explosiva drömmar. Det kan inte ha varit meningen med programmet. Därför också ett ris till Axess TV.

Med Bernard Foy i Paris

År 1962 gav Georges Simenon ut romanen "La porte". Den utspelas i Maraiskvarteren i Paris, där jag själv brukat vandra, när jag bott på Centre Culturel Suédois på Rue Payenne. Huvudfiguren i "La porte", Bernard Foy, bor i hörnet av Rue des Minimes och Rue des Francs Bourgeois, en tvärgata till Rue Payenne. Har författaren Lars Gustafsson också bott på CCS? frågade jag mig under läsningen. Det kan ju inte vara en tillfällighet att en av hans romaner, "Bernard Foys tredje rockad" från 1986 verkar vara en blinkning till Simenon? Hans Bernard Foy sover i vart fall på ett hotell i Maraiskvarteren. Att Lars Gustafsson lägger mycket tid på att hitta rätta namn till sina romanfigurer har han själv berättat, bland annat på en av de Bokmässor i Göteborg, dit också jag var inbjuden. Att han tillägnat sin roman Mr Bernard Foy i Houston, Texas, är kanske ett villospår? Hur som helst: Bernard Foy är ett mycket användbart namn, ett namn med innebörder. Tänk bara på att det franska "foi" betyder "tillförsikt", vilket Gustafsson också påpekat i sin tillägnan.

Doris Lessing: The grandmothers

Doris Lessing är kortromanens mästare. I samlingen "The grandmothers" excellerar hon i skildringar av mänskliga tillkortakommanden. Tre av berättelserna centrerar kring ämnet mödrar och barn. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? tänkte jag under läsningen. Även om Doris Lessing trodde att hon hade fattat det rätta beslutet, när hon lämnade sina två första barn, i relativt späd ålder, i Sydafrika, när hon flyttade till England för att hundraprocentigt kunna gå in för sitt författarskap, måste övergivandet ha lämnat spår, för att inte säga ärr, hos henne. Spåren finns i titelberättelsen "The Grandmothers", "Victoria and the Staveneys" och "A Love Child". Särskilt i de två senare blir de nästan övertydliga. Den mörkhyade Victoria förlorar sin dotter till den förmögna vita familjen Staveney, soldaten James i "A Love Child" får aldrig träffa sin son, resultatet av en intensiv kärlekshistoria under en kort permission. I kortromanen "The reason for it" är temat ett annat men inte mindre angeläget. Historien utspelas i en forntid, då myter och sånger är på väg att förloras och ersättas av okunskap och ren dumhet. Skildringen av samhället "The Cities" som under den obegåvade och narcissistiske ledaren DeRod, går mot sin undergång, är också en skildring av 2000-talets västerländska kultur. (Boken gavs ut 2003) DeRod bygger en mur, som ska skära av "The Cities" från yttervärlden. Hans vision påminner om den som leder murbyggarna i Madeleine Hessérus "Staden utan kvinnor", en av fjolårets mest läsvärda romaner. Men DeRods mur skiljer inte män och kvinnor åt, utan tvärtom. De från grannlandet importerade barbarkvinnorna uppmuntras att föda barn åt invånarna i "The Cities". Barnen är anonyma, finns där som skuggor. Det blir början på slutet. Jag undrar om "The reason for it" ändå inte har tagit avstamp i Lessings egen biografi.

Om Viveca Dahlén i UNT

Skådespelerskan Viveca Dahlén lämnar Uppsala Stadsteaater, läser jag i dagens UNT. Hon berättar om sitt händelserika liv i en intervju, signerad Ellinor Skagegård. Det började när hon var 13 och skickades till en internatskola av sin mamma, som tyckte hon var besvärlig att ha att göra med: "Jag tror det var bra för mig", berättar Viveca, "det gjorde att jag växte upp. Även om jag aldrig fick bråka klart med mamma." Hon har en poäng. Jag har börjat förstå att det är viktigt för tonåringar att få "bråka klart". Viveca löste problemet genom att "ta ut sin gråt och ilska" på scenen. Men vi andra, vi som inte har någon skådespelartalang, hur gör vi?

Jag minns havet utanför Bretagne och dess smaker

I går smakade jag än en gång havet utanför Bretagne. Det var på Hambergs Fisk vid Fyristorg i Uppsala, där det serverades ostron. Att så oväntat än en gång få möta smaken av detta för mig speciella hav var underbart. Liksom att få introducera min vän Inga-Greta till ostronens värld. I Bretagne har min son Mathias och hans familj sitt sommarviste. Jag längtar dit men resan är lång och besvärlig. Vilken lycka att de bretonska ostronen klarat den utan mankemang!

Sophie Divry: kod 400

Alldeles nyutkommen är den franska författaren Sophie Divrys "Kod 400" i översättning av Marianne Öjerskog. Jag letade länge förgäves efter denna kod i texten, hittade så småningom förklaringen. Det franska "cote" betyder "nummer i ordningen", eller "decimalklassifikation", som det står på s.83 i romanen, alltså inte kod! Romanen består av en enda lång monolog. Den som talar är en kvinnlig bibliotekarie. Hon vänder sig till en låntagare, som sovit över på biblioteket. Det intressanta i hennes monolog handlar om det mystiska nummer 400, som "för närvarande står outnyttjad, tom". Där borde bland andra Simone de Beauvoirs "Mandarinerna" platsa. Bibliotekarien identifierar sig med de Beauvoir. Liksom hon lider hon av obesvarad kärlek. Målet för hennes besatthet är Martin, en ung student med en vacker nacke. de Beauvoirs besatthet gällde Sartre, som tvingade på "Bävern" sin pakt om kärleksaffärer och ett fritt förhållande. "Vilken rappakalja!" utbrister bibliotekarien. "Och hon ska kalla sig feminist! fortsätter hon... Så tragiskt..." Precis min mening. I min kolumn i UNT på årets kvinnodag den 8 mars ifrågasätter jag samma sak. Det var synd om den lilla bävern Simone de Beauvoir.

Recension av Tsiolkas "Örfilen"

I dag publicerade Svenska Dagbladet min recension av Christos Tsiolkas roman "Örfilen". Den hade blivit nedkortad men inte till artikelns nackdel. Det väsentliga fanns kvar: min läsning av romanen som en skildring av ett infantilt samhälle och min uppfattning om bakgrunden till att fyraåringen Hugo får den örfil, som gett romanen dess namn.

Clint Eastwood i filmen Gran Torino på Kanal 9

Låt oss bortse från att detta är ännu en feel good-film à l´américain. Min ros går till Clint Eastwood för hans eminenta rolltolkning av en gammal man, som gräver ner sig i ensamhet efter hustruns död. En scen drabbade mig särskilt: Walt hostar blod och går till sin läkare för att få en diagnos. Sedan ringer han till en av sina söner, frågar efter deras och barnbarnens hälsa, men hejdar sig, när han är på väg att berätta om diagnosen han just fått. Sonen är som vanligt upptagen med sina papper och avslutar lättad samtalet. Jag tror att många äldre människor känner igen sig i den situationen. Barnen vill egentligen inte veta hur deras pappa/mamma mår. De vill inte bli besvärade. De har nog med sitt.

Konsten att välja böcker

År 1991 gav Ruth Halldén ut den lilla pärlan "En Bra Bok. Femtio förslag". I inledningen skriver hon att man som läsare inte alltid måste "förstå", men man måste nödvändigtvis vara attraherad. Av diktarens grad av auktoritet och magnetism. Och: "Som ensam bokläsare har jag friheten att vara mig själv i fullt majestät, precis så osammanhängande som jag är. Författarna kommer mig ändå till mötes." Åtta år senare kom Carmen Callils och Colm Tóibíns "The Modern Library. The 200 best novels in English since 1950" Jag har roat mig med att undersöka om de två böckerna listat några gemensamma favoriter. Och det har de. Där är Robertson Davies "Deptford-trilogin", Anita Desais "In Custody" (Hedersuppdraget), Sylvia Plaths "The Bell Jar" (Glaskupan), John Kennedy Tooles "A Confederacy of Dunces" (Dumskallarnas sammansvärjning) och slutligen Fay Weldons "Puffball" (Röksvamp). Det är allt. Jag gick vidare, till Göran Häggs mastodontverk "1001 böcker du måste läsa innan du dör" från 2008. Där måste väl någon av dessa fem böcker finnas med? Men icke. Inte ens den som jag själv sätter mycket högt, Sylvia Plaths "Glaskupan". Jag citerar än en gång Ruth Halldén: "I denna syndaflod av böcker är det mesta totalt värdelöst - det säger sig självt."