Johanna Ekström möter Tomas Lappalainen

"När man håller sig i solen" heter Johanna Ekströms senaste bok. Den handlar inte bara om föräldrarna, Margareta Ekström och Per Wästberg, som media skrikit ut, utan också om hennes förälskelse i Tomas Lappalainen, som skulle resultera i äktenskap och en liten dotter. Jag var (nästan) där, när de träffades i Neapel 2005. Vi var båda gäster på Munthes San Michele, samtalade en del. Bland annat berättade Johanna att hon fick sova på pappans luftmadrass, när hon var i Stockholm. Underligt, tänkte jag, men i hennes roman finns förklaringen. Pappan hade just flyttat ihop med sin nya unga kvinna. De bodde i hans "arbetslya". Där fanns nog inte plats för gästrum eller ens gästsäng. Hur som helst, en dag hade Johanna bråttom. Hon skulle över till Neapel och träffa Tomas Lappalainen. I romanen skriver hon: "Jag gick tillbaka in i den lilla lägenheten, till min stora kärlek, som jag ändå inte helt vågade älska och bli älskad av..." (s. 281) Det som berör mig mest i "När man håller sig i solen" är att Johanna vågat lämna ut sin osäkerhet. Inte bara på kärlekens områden utan också på arbetets. "Alla författare är osäkra" sa en gång min förläggare in spe, René Coeckelberghs. "Men de flesta håller inne med sin osäkerhet." Johanna gjorde det inte. Hon berättade att hon höll på att skriva en teaterpjäs: "Om jag inte lyckas med den kommer jag mig att kasta mig utför en klippa."