Om Viveca Dahlén i UNT

Skådespelerskan Viveca Dahlén lämnar Uppsala Stadsteaater, läser jag i dagens UNT. Hon berättar om sitt händelserika liv i en intervju, signerad Ellinor Skagegård. Det började när hon var 13 och skickades till en internatskola av sin mamma, som tyckte hon var besvärlig att ha att göra med: "Jag tror det var bra för mig", berättar Viveca, "det gjorde att jag växte upp. Även om jag aldrig fick bråka klart med mamma." Hon har en poäng. Jag har börjat förstå att det är viktigt för tonåringar att få "bråka klart". Viveca löste problemet genom att "ta ut sin gråt och ilska" på scenen. Men vi andra, vi som inte har någon skådespelartalang, hur gör vi?