Nils Claesson: Blåbärsmaskinen

Kanske blir det ännu en memoarbok av mig: Till Marianne från A till Ö del II. I den kommer i så fall Nils Claessons bok om sin berömde far, Slas, att få sin plats. Jag fick boken av honom för några år sedan, då han besökte Uppsala. Jag läser nu om den under min konvalescens. Minns mina besök i konstnärsateljén vid Nytorget i Stockholm, där Slas var granne med Elis Eriksson, min senaste och siste svärfar. Nu hittar jag Nils förklaring till sin fars säregna stil: "Den lite omkvädande sugande rytm som Stig använder i sin prosa är delvis en återspegling av ett kemiskt tillstånd inne i hans hjärna som filtrerats och renats genom nedskrivning och korrekturläsning." Han var ju aldrig rädd för kemikalier, skriver sonen också. Under en period hade jag några av Slas Stockholmsbilder på väggen i mitt vardagsrum. Jag tyckte om dem, men det gjorde inte Elis son, så jag plockade ner dem. Elis hade som så ofta påverkat hans syn på konst. Slas tavlor var skit och skräp. Blåbärsmaskinen är en bok laddad med sorg. Sorg över att inte ha varit sedd av sin far. Fadern skrev också om sina söner: "Man kunde läsa om någon som nästan var en själv, om platser och människor som man hade lärt sig att avkoda från Stigs mystifikationer, samtidigt som andra människor, hans läsare, genom Stigs böcker tyckts sig äga en inblick i mitt och familjen Claessons liv... Eftersom det står i en bok tolkar människor det som sanning." Så arbetar många författare, också jag emellanåt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? En författare som är en organisk del av en familj har svårt att hålla den ifrån sig också när hon skriver.