Vad lär sig barn om påsken i skolan?

Under min påskpromenad i dag kom några för mig okända tonårskillar mot mig och frågade:
    - Varför firar man påsk egentligen?
    Jag:
    - Man firar att Jesus uppstod från de döda.
   Den ene killen:
    - Firar vi att han är död?
    Jag:
   -Nej, att han blev levande igen.
   - Den andre killen:
   - Lever han  alltså? Var är han då?
   Jag:
   - Han for upp till himmelen lite senare, på Kristi Himmelfärds dag.
   Den ene killen till den andre:
   - Har vi lov från skolan då också?
   Jag:
   - Får ni inte lära er det här i skolan?
   Den förste killen:
  - Vi går inte dit.
   - Skolkar ni?
   Båda killarna nickade.

En ros till de båda pojkarna som vågade stilla sin nyfikenhet genom att fråga ut en okänd. Och ett stort påskris till de lärare, som inte har brytt sig om att stilla den.

Påskdagen 2011

Jag har just lyssnat till Vassilis Bolounassos söndagsprogram "Alltid på en söndag" med dess jublande Påskoratorium  av J S Bach. Det gjorde jag på min vårpyntade balkong och gladdes med växterna, den ungerska syrenbusken, minirhododendron, alla pelargonier och penséer. Det märktes att de också tog till sig musiken. Växter lär ju göra det.
    Sedan läste jag  tidningen, såg att Annalisa Ericson dött vid 97 års ålder. Jag minns henne från vårt gemensamma framträdande i Halmstad på Hallandspostens gästabud den 14 november 1999. Hon var då 86 år och hade efter viss tvekan rest ner från Stockholm. Så vacker hon var, så elegant, och så berörd publiken. Jag kom alldeles i skymundan.

Möte med ny redaktör

Häromdagen åkte jag in till Stockholm för att träffa min nya redaktör på Podium, Heléne Jensen.
Hon tar sig an mitt barnboksmanus med lust och energi. Hennes synpunkter är värdefulla, hon vet var texten har sina svagheter - och sin styrka. Efter att ha bollat olika titelförslag mot varandra beslöt vi så att boken med Pirkko Dahlmans härliga illustrationer ska heta "Bland pallemoner och draffodiler".
Förhoppningsvis kommer den redan i maj. Vi håller tummarna.

Marja-Leena Sillanpää i dödsriket

"Våga dig in i dödsriket" skrev Sebastian Johans 19 april i sin recension i UNT av Marja-Leena Sillanpääs utställning "Dödgrävaren lokaliserar de döda". Den måste jag se, tänkte jag! Det är sällan en konstutställning får en superkaja.
Sen tänkte jag vidare. Var det inte Marja-Leena Sillanpää, som var Elis Ernst Erikssons sista kärlek? Han var 99, hon 60 år yngre, när de möttes.  Han hade några år tidigare gett ut den lilla boken "om tårar" om en kvinna, som står på Hornsgatan och gråter. Nu besöker hon honom i hans ateljé vid Nytorget på Söder i Stockholm.  I den lilla text hon själv gav ut på eget förlag 2003, "om Tårar", skriver hon på EEE:skt manér: vi ses och jag är förälskad.i honom.i den lilla boken.han har skrivit.och ritat.jag vill inte leva utan.honom.eller boken.det är säkert.inte utan.är lycklig.med dom.med  mina TÅRAR."
     "om Tårar" går knappast att få tag i längre. Den stoppades av EEE:s familj, som tyckte att den var besvärande. Tänka sig, 99 år och förälskad!
     Senare samma år dog EEE. Och jag undrar: kan" Dödgrävaren lokaliserar de döda" vara Marja-Leena Sillanpääs minnesruna över honom?

Mörkrets klarhet

Som brukligt är i Sverige kretsar det kulturella intresset kring en person eller ett fenomen i taget. Just nu är det 80-åriga författare. Vi har två, jo, jag menar två, Tomas Tranströmer och Elsie Johansson. Men nu är det inte om någon av dem jag känner mig manad att skriva utan om den underfundige och kloke Claes Andersson från Finland och hans i fjol utkomna 23:e diktsamling "Mörkrets klarhet".
     Redan första gången jag gjorde bekantskap med  Claes Andersson blev jag träffad i både hjärta och hjärna.  Jag klippte ut en av hans sentenser och klistrade in den i min första Moleskinebok. Den löd: "Sympatiska människor gör mig illamående. De vill allas väl, de vill ingens väl."
    Nu tar jag till mig "Mörkrets klarhet" och snubblar över den ena tänkvärdheten efter den andra. Om vänskap skriver Claes Andersson till exempel: "Det räckte med att den ena av oss läste boken, så kunde den andra med
gott samvete göra något annat" Och jag som just skrivit i min recension av Lars Husums "Min vänskap med Jesus Kristus" att två personer aldrig läser samma bok! Jag har visst aldrig haft någon riktig vän, tänker jag. Inte ens Jesus Kristus.
     Men den dikt som nästan slog omkull mig var den som börjar "En politiker bör skaffa sig vänner inom media Om hon/han inte syns i media är hon/han död" Jag associerade genast till  den kanadensiska TV-produktionen "The Kennedys" och till det svenska kulturlivet.

Pedro Almodóvars Brustna hjärtan

Jag hittade Brustna hjärtan i en outletförsäljning. Förutom att jag fängslades av skådespeleriet, främst Penelope Cruz lysande Magdalena, fick jag också tillfälle att i filmen återse Lanzarote, vulkanön, där jag tillbringade jul- och nyårshelgerna för tre år sedan. Jag klättrade upp på en vulkan på  julafton och tog långa promenader i den svarta stranden längs stränderna. Jag stal till och med mig en liten lavasten, fast det var förbjudet. Jag hoppas att brottet nu är preskriberat. Hur som helst är stenen en påminnelse om den vilda ljuvliga ön, där den ligger i en blomkruka på min balkong. (Stenen alltså, inte ön, även om jag önskar att det vore så.)
     Hur kom det sig då att jag reste till Lanzarote?
     Svar: Jag hade längtat dit ända sedan jag läste Sven Sörmarks thriller "Ett sista leende", när den kom 1979. En mycket bra roman av en författare som jämförts med både Dürrenmatt och Simenon, mina absoluta favoriter i kriminalgenren.
     Den vackra flickan i "Ett sista leende" heter också Magdalena, precis som flickan i Brustna hjärtan.
     En tillfällighet?
     För övrigt vill jag gärna berätta att en av mina döttrar heter Magdalena. Också hon är mycket vacker.

Om matematik del 2

Den 10 april ställde  jag under rubriken "Om matematik" en fråga: Har matematik något med parapsykologi att göra? I dag läser jag i den amerikanska tidskriften Discovers temanummer The Brain om det som författaren Carl Zimmer kallar "A Calculating Mind". Han menar att barnet föds med matematisk intuition och att den troligen är minst 30 miljoner år gammal. Det kanske var så det gick till att jag intuitivt kunde lösa mina stastitikuppgifter: min miljontals år gamla hjärna tog hand om problemen.

Lars Norén: En dramatikers dagbok

Jag läste faktiskt hela den tjocka dagboken, när den kom 2008. Tyckte att den var en enda lång apologi för "Sju tre" och morden i Malexander. Nyss tog jag fram den igen och bläddrade mellan mina förstrykningar. Upptäckte först att jag lagt in kopian av min SvD-intervju med Karst Woudstra i mitt arbetsrum i Bryssel 1986 som bokmärke (vid nov 2001).Där skriver Norén att han är mer begåvad än Karst och har större medkänsla. "Jag saknar honom inte", skriver han också. "Jag minns hur elak han var. Mot allt. Mest sig själv, förmodligen. Vi var väldigt nära vänner i över femton år. Det tog plötsligt slut när jag började regissera. Tidigare var våra roller klart uppdelade - jag skrev, han regisserade". Och sedan: "Min analys kan vara helt fel."
   I intervjun berättar Karst att han mötte Norén 1971. Eller snarare hans poesi. Sedan kom "Fursteslickaren" upp på Dramaten 1973. Kritiken var inte imponerad. Då bestämde Karst sig. Han såg till att pjäsen kom upp i Rotterdam. "Jag förstår Lars mycket väl", sa Karst Woudstra. "Det är inte fråga om att vi ska älska - eller inte älska - våra föräldrar utan att vi ska förstå dem och därmed oss själva."Och: "Lars behärskar /.../ teatern fullständigt. Han öppnar dörrar utan att man alltid vet hur han gör det."
    Ett annat bokmärke hittar jag vid en dagboksanteckning från 22 januari 2002. Norén skriver att han är orolig för C, som upptäckt att han träffat en annan kvinna. På mitt bokmärke, ett kort meddelande från Cecilia Önfelt på "Teater & Musik" den 21 januari 2002, står "Kära Marianne. Färre ord, mera spel = större spänning. Hoppas du kan komma över min brutalitet." Detta om min pjäs "Tillsammans. Du och jag", som  satts upp av Dramalabbet på Kulturhuset i Stockholm och fått positiv kritik.
     Jag undrar: Var C i stånd att fatta ett professionellt beslut just då?

Om matematik

I dagens UNT publicerade Eva Nevelius en krönika om sin ångestfyllda relation till matematiken. Jag delar den med henne. Också jag valde bort ämnet i gymnasiet och blev latinare istället för realare. I realskolan hade jag våndats så svårt under matteproven, att jag ofta blev tvungen att be att få bryta och  lägga mig på skolsköterskans dyscha och vila.
    Men långt senare hände något. I den s k beteendevetenskapliga utbildningen vid universitetet ingick statistik. Jag kan inte förklara hur det gick till, men plötsligt kunde jag se lösningen på ett problem utan att först gå igenom uträkningarna. Och - vid slutprovet visade det sig att jag hade det bästa resultatet av samtliga 800 kursdeltagare.
     Har matematik/statistik något med parapsykologi att göra?

En bok en författare

I går kväll handlade Kunskapskanalens presentation av en ny bok och dess författare om Jan Hjärpe och hans senaste bok om profeten Mohammed. Det var fascinerande att möta Jan igen efter över 30 år. Då, på 1970-talet, då vi var grannar på Virvelvindsvägen 4 F på Klostergården i Lund, var han en försynt ung man, visserligen redan docent i religionshistoria vid Lunds universitet, men det gjorde han inte mycket väsen av. Att han var prästvigd höll han också tyst med. Nu, i TV-rutan, fanns  inte mycket av försyntheten kvar, bara av den blidhet som vissa präster utstrålar. Men något hade tillkommit. Jan Hjärpe hade skärpan hos en auktoritet. Det vara fascinerande att se hans mimik, där det blida, för att inte säga milda, snabbt slog över i ett "jag vet vad jag talar om!" Han har ju också all anledning att sätta ner foten, när han blir ifrågasatt, som här i största välmening av intervjuaren Birger Schlaug. Jan Hjärpe är inte bara professor emeritus i islamologi, han har också erfarenhet av att ha varit rådgivare vid UD, Jan Eliassons man.
      Efter programmet plockade jag fram mitt fotoalbum från 1979, där jag bland annat dokumenterat den fest jag arrangerade efter min doktorsdisputation i maj. Bland de dansande paren återsåg jag Jan Hjärpe och hans hustru Marianne, som min yngsta dotter Martina träffsäkert hade valt till sin dagmamma efter att ha studerat henne på lekplatsen som tvååring.

En ros till Helga Engberg

I dag är en av mina riktigt sköna dagar. Jag har varit hos den underbara Helga Engberg och fått akupunktur. Hon ser var jag har ont,  sticker in sina nålar så att det nästan inte känns,  stoppar en kudde under knäna, brer över mig en filt och lämnar mig. Jag ligger där och tittar på hennes vackra målning av gestalter som glider in mot varandra - och somnar. Jag vaknar av hon kommer in i rummet för att dra ut nålarna - och känner mig märkligt utvilad. Hemma igen fortsätter jag sova. En sådan sömnkur botar både kroppslig och själslig smärta.

Recension: Lionel Shrivers fjärde roman i svensk översättning

"Lionel Shriver når inte upp till förväntningarna" var den rubrik som SvD Kultur satte på min recension av "Priset man betalar" (So Much for That) i dag. Båda titlarna är menlösa, men det skrev jag inte i min anmälan. Jag koncentrerade mig på den utveckling som Shrivers romankonst har genomgått sedan "Vi måste prata om Kevin"2006. Eller skulle jag kanske skriva avveckling? Romanen om Kevin var stark, mycket stark, hennes senare romaner har burit spår av brådska. Och som om Shriver krampaktigt försökt leva upp till sitt rykte.

En sevärd film om autism

I natt såg jag reprisen på filmen om Temple Gradin på SVT1. Hon är kvinnan som efter att ha klassats som obildbar autist skulle ha placerats på institution men som tack vare sin envishet och sin mammas och sin mosters uppbackning fick inte bara en normal skolgång utan också lärare som såg hennes begåvning. 

I denna högintressanta film fick man följa hennes med- och motgångar, se exempel på hennes tänkande - i bilder! - och till och med se henne umgås med de djur, som hon förstod bättre än människorna i sin omgivning. Mest rörde mig scenen med den vildsinta häst, som hon tämjde med smekningar men som dog utan att hon kunde begripa vart han tagit vägen. Därnäst bilderna av henne själv i den egenhändigt konstruerade krammaskinen. 

     En stor och vacker ros till SVT 1, som släppt genom denna kvalitetsfilm om en flicka utan språk som till slut blev professor. 

En fri tänkare

"En fri tänkare" var rubriken på SvD:s söndagsintervju med professor emeritus Thure Stenström i dag.
Detta med anledning av att hans bok om Ingemar Hedenius är på väg. Om honom sa man, enligt Stenström, "Gud finns inte - och Hedenius är hans profet".
     Hedenius "Tro och vetande" kom 1949. Två år senare kom Graham Greenes "The End of the Affair",
som snabbt översattes av Jane Lundblad och publicerades på svenska 1952. Jag fick den i julklapp av min klasskamrat i gymnasiet  Ingegerd Salomonsson. Hon var på väg ut ur Pingstkyrkan, jag ur EFS.
Vi diskuterade ofta tro och vetande. När jag nu läser om "Slutet på historien" och hittar Maurice Bendrix bön till den gud som han inte trodde på är det som att läsa ett eko av det som berättades om Hedenius.
Finns där ett samband? Låg det i tiden att tro fast man inte trodde? Hade det med existensialismen att göra?
    Jag förde ett enkelriktat samtal med Thure Stenström på tåget mellan Stockholm och Uppsala den 10 maj i fjol. Vi hade varit på litteraturmöte på SvD och suttit vid samma bord vid supén. Sedan skulle vi båda tillbaka till Uppsala. Stenström pratade Hedenius, helt naturligt, eftersom han då var i färd med sin bok om honom. Jag frågade  om det var sant att Leif Carlsson, kulturchef på SvD för trettio år sedan, varit god vän med Hedenius. Leif var ju god katolik. "Javisst", sa Stenström, "de förstod varandra".
    Leif Carlsson var också konservativ. Men den frie tänkaren Stenström berättade för mig att han under sin tid som professor i Boston blivit kommunist (eller möjligen socialist) som reaktion på den amerikanska konservatismen.
      Jag undrar: varför är det så viktigt att bekänna sig till en rörelse, till katolicismen, ateismen, konservatismen, socialismen eller någon annan -ism om man är en fri tänkare? Till och med Stenström säger ju i dagens söndagsintervju att han har stått fri gentemot partier, rörelser och ismer, till exempel feminismen och marxismen!