Lars Norén: En dramatikers dagbok

Jag läste faktiskt hela den tjocka dagboken, när den kom 2008. Tyckte att den var en enda lång apologi för "Sju tre" och morden i Malexander. Nyss tog jag fram den igen och bläddrade mellan mina förstrykningar. Upptäckte först att jag lagt in kopian av min SvD-intervju med Karst Woudstra i mitt arbetsrum i Bryssel 1986 som bokmärke (vid nov 2001).Där skriver Norén att han är mer begåvad än Karst och har större medkänsla. "Jag saknar honom inte", skriver han också. "Jag minns hur elak han var. Mot allt. Mest sig själv, förmodligen. Vi var väldigt nära vänner i över femton år. Det tog plötsligt slut när jag började regissera. Tidigare var våra roller klart uppdelade - jag skrev, han regisserade". Och sedan: "Min analys kan vara helt fel."
   I intervjun berättar Karst att han mötte Norén 1971. Eller snarare hans poesi. Sedan kom "Fursteslickaren" upp på Dramaten 1973. Kritiken var inte imponerad. Då bestämde Karst sig. Han såg till att pjäsen kom upp i Rotterdam. "Jag förstår Lars mycket väl", sa Karst Woudstra. "Det är inte fråga om att vi ska älska - eller inte älska - våra föräldrar utan att vi ska förstå dem och därmed oss själva."Och: "Lars behärskar /.../ teatern fullständigt. Han öppnar dörrar utan att man alltid vet hur han gör det."
    Ett annat bokmärke hittar jag vid en dagboksanteckning från 22 januari 2002. Norén skriver att han är orolig för C, som upptäckt att han träffat en annan kvinna. På mitt bokmärke, ett kort meddelande från Cecilia Önfelt på "Teater & Musik" den 21 januari 2002, står "Kära Marianne. Färre ord, mera spel = större spänning. Hoppas du kan komma över min brutalitet." Detta om min pjäs "Tillsammans. Du och jag", som  satts upp av Dramalabbet på Kulturhuset i Stockholm och fått positiv kritik.
     Jag undrar: Var C i stånd att fatta ett professionellt beslut just då?