Mörkrets klarhet

Som brukligt är i Sverige kretsar det kulturella intresset kring en person eller ett fenomen i taget. Just nu är det 80-åriga författare. Vi har två, jo, jag menar två, Tomas Tranströmer och Elsie Johansson. Men nu är det inte om någon av dem jag känner mig manad att skriva utan om den underfundige och kloke Claes Andersson från Finland och hans i fjol utkomna 23:e diktsamling "Mörkrets klarhet".
     Redan första gången jag gjorde bekantskap med  Claes Andersson blev jag träffad i både hjärta och hjärna.  Jag klippte ut en av hans sentenser och klistrade in den i min första Moleskinebok. Den löd: "Sympatiska människor gör mig illamående. De vill allas väl, de vill ingens väl."
    Nu tar jag till mig "Mörkrets klarhet" och snubblar över den ena tänkvärdheten efter den andra. Om vänskap skriver Claes Andersson till exempel: "Det räckte med att den ena av oss läste boken, så kunde den andra med
gott samvete göra något annat" Och jag som just skrivit i min recension av Lars Husums "Min vänskap med Jesus Kristus" att två personer aldrig läser samma bok! Jag har visst aldrig haft någon riktig vän, tänker jag. Inte ens Jesus Kristus.
     Men den dikt som nästan slog omkull mig var den som börjar "En politiker bör skaffa sig vänner inom media Om hon/han inte syns i media är hon/han död" Jag associerade genast till  den kanadensiska TV-produktionen "The Kennedys" och till det svenska kulturlivet.