Marja-Leena Sillanpää i dödsriket

"Våga dig in i dödsriket" skrev Sebastian Johans 19 april i sin recension i UNT av Marja-Leena Sillanpääs utställning "Dödgrävaren lokaliserar de döda". Den måste jag se, tänkte jag! Det är sällan en konstutställning får en superkaja.
Sen tänkte jag vidare. Var det inte Marja-Leena Sillanpää, som var Elis Ernst Erikssons sista kärlek? Han var 99, hon 60 år yngre, när de möttes.  Han hade några år tidigare gett ut den lilla boken "om tårar" om en kvinna, som står på Hornsgatan och gråter. Nu besöker hon honom i hans ateljé vid Nytorget på Söder i Stockholm.  I den lilla text hon själv gav ut på eget förlag 2003, "om Tårar", skriver hon på EEE:skt manér: vi ses och jag är förälskad.i honom.i den lilla boken.han har skrivit.och ritat.jag vill inte leva utan.honom.eller boken.det är säkert.inte utan.är lycklig.med dom.med  mina TÅRAR."
     "om Tårar" går knappast att få tag i längre. Den stoppades av EEE:s familj, som tyckte att den var besvärande. Tänka sig, 99 år och förälskad!
     Senare samma år dog EEE. Och jag undrar: kan" Dödgrävaren lokaliserar de döda" vara Marja-Leena Sillanpääs minnesruna över honom?