En fri tänkare

"En fri tänkare" var rubriken på SvD:s söndagsintervju med professor emeritus Thure Stenström i dag.
Detta med anledning av att hans bok om Ingemar Hedenius är på väg. Om honom sa man, enligt Stenström, "Gud finns inte - och Hedenius är hans profet".
     Hedenius "Tro och vetande" kom 1949. Två år senare kom Graham Greenes "The End of the Affair",
som snabbt översattes av Jane Lundblad och publicerades på svenska 1952. Jag fick den i julklapp av min klasskamrat i gymnasiet  Ingegerd Salomonsson. Hon var på väg ut ur Pingstkyrkan, jag ur EFS.
Vi diskuterade ofta tro och vetande. När jag nu läser om "Slutet på historien" och hittar Maurice Bendrix bön till den gud som han inte trodde på är det som att läsa ett eko av det som berättades om Hedenius.
Finns där ett samband? Låg det i tiden att tro fast man inte trodde? Hade det med existensialismen att göra?
    Jag förde ett enkelriktat samtal med Thure Stenström på tåget mellan Stockholm och Uppsala den 10 maj i fjol. Vi hade varit på litteraturmöte på SvD och suttit vid samma bord vid supén. Sedan skulle vi båda tillbaka till Uppsala. Stenström pratade Hedenius, helt naturligt, eftersom han då var i färd med sin bok om honom. Jag frågade  om det var sant att Leif Carlsson, kulturchef på SvD för trettio år sedan, varit god vän med Hedenius. Leif var ju god katolik. "Javisst", sa Stenström, "de förstod varandra".
    Leif Carlsson var också konservativ. Men den frie tänkaren Stenström berättade för mig att han under sin tid som professor i Boston blivit kommunist (eller möjligen socialist) som reaktion på den amerikanska konservatismen.
      Jag undrar: varför är det så viktigt att bekänna sig till en rörelse, till katolicismen, ateismen, konservatismen, socialismen eller någon annan -ism om man är en fri tänkare? Till och med Stenström säger ju i dagens söndagsintervju att han har stått fri gentemot partier, rörelser och ismer, till exempel feminismen och marxismen!