Recension av "Schweiz berättar: Sensommarmöten"

I dagens SvD publicerades mitt beröm av novellantologin enligt ovan. Det var inte helt enkelt att skriva om den. Den rymmer så mycket som 25 noveller. Men jag tycker nog att jag lyckats. Det gällde bara att hitta ett tema. Det blev "det frånvarande havet och den schweiziska nostalgin", som också blev recensionens slutord. Det hade också kunnat bli ett citat ur Peter Bichsels "En bok om att läsa och berätta": "Poetens uppgift är att vara sand och inte olja i världens maskineri."
    PS  Här i Uppsala har vi också ett frånvarande hav.

Möte med adoptivbarn

UNT ägnar mycket spaltutrymme åt adoptivbarn i dag. Det slumpade sig så att jag för några dagar sedan mötte ett numera vuxet adoptivbarn, mor till två av mina barnbarns tremänningar. Hon lämnades in på ett barnhem i Indien som nyfödd och fick stanna där i två och ett halvt år. Om hon är bitter? Absolut inte, svarade hon,  hon betraktar Sverige som sitt hemland och sina adoptivföräldrar som sina "riktiga" föräldrar. Och de små barnen, de vackra små pojkarna, vet inte annat än att de är svenskar.

Rosamond Smith: Lives of the twins (1987)

Det här är den första romanen jag läst av Rosamond Smith och ändå inte. Av Joyce Carol Oates har jag läst åtskilliga. Rosamond Smith är den författarpseudonym hon använder, när hon skriver kriminalromaner.
Romanen är en intressant utbrodering på tvillingtemat. Bokens hjältinna Molly Marks förälskar sig i identiska tvillingar, en god och en ond. Eller är det inte så enkelt? Har de mer gemensamt än utseendet?
Slutet är förbryllande. Det är egentligen märkligt att inte fler romaner skrivits på det här mytologiska temat sedan Bibelns berättelse om Kain och Abel.

Gretelise Holm: Paranoia (2002)

Det här är en kriminalroman som fungerar också som upplysningsskrift om psykopati. Den säger mer om fenomenet på några få sidor än fackböcker i ämnet. Den refererar bland annat en avhandling, som konkluderar att framgångsrika människor har många personlighetsdrag gemensamma med psykopater och  att psykopaterna är starkt överrepresenterade bland människor med makt. De sitter på höga positioner inom politik och adminstration, i affärslivet och i den offentliga sektorn. "Man anställer inte en chef utan att fråga om han är i stånd att avskeda folk", menar bokens mördare. Ett annat citat: "Psykopater... får hela tiden nya infall och hoppar från det ena till det andra... I succékretsar kallar man dessa egenskaper idérikedom, initiativ, flexibilitet, kreativitet." Han tror också att mellan 20 och 30 procent av de framgångsrika samhällsmedborgarna är psykopater (mot  en procent bland befolkningen i stort).
    Efter att ha fått dessa fingervisningar borde jag som gammal kriminalförfattare lätt ha gissat vem  mördaren är. Det kunde jag inte, vilket motiverar en ros till den danska författaren Gretelise Holm.  

Matteus evangelium 6:3

I går sände K-kanalen ännu ett fascinerande avsnitt om hjärnan under rubriken "In i vårt psyke". Bland annat fick vi se hur en kvinnas händer efter en hjärnoperation, där hjärnbarken skurits itu,  levde sina egna liv. Den vänstra handen slog kvinnan i ansiktet, utan att hon kunde hejda den, den ena handen knäppte upp blusen, den andra knäppte igen den. Gång på gång. Jag mindes några citat ur Jesu Bergspredikan: "... om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig..." (Matt 5:30) och "... när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör." En gammal visdom, som borde få nytt liv idag, när människor gärna berättar om vilka gåvor de av barmhärtighet ger till jul. Som om det inte räckte med själva gåvan.
     Jag tänkte också på min egen virusinfektion i vänster hjärnhalva, när jag var barn. Att jag förlorade förmågan att använda höger hand och tappade talförmågan. Men då, 1945, hade Roger Sperry ännu inte gjort sin upptäckt av hjärnhalvornas funktion (nobelpris 1981) eller jag skrivit min avhandling om tanke-och skaparprocesserna (1978).
    En ros till producenterna bakom TV-serien "In i vårt psyke".  (Se även mitt inlägg om kreativitet och psykisk sjukdom 7/12 2011!)

Recension av Jeanne Cordeliers "Utbrytningen"

I dag var den äntligen inne i Svenska Dagbladet, min lovprisning av Jeanne Cordeliers starka bok om åren som prostituerad i Paris. Artikeln var stort uppslagen, med ett foto av författaren på promenad i Stockholm. Jag hade gärna lyssnat på henne på Kulturhuset i Stockholm i november, men då var jag bortrest, i Spanien. Det hade annars varit ett sällsynt tillfälle att få träffa henne (igen), eftersom hon flyttat tillbaka till Frankrike (från Stockholm).

Marianne Fredriksson: Simon och ekarna

Jag ser att Marianne Fredrikssons roman från 1985 har blivit film. Det året var jag indragen i författarens "vänskapskrets", vilket bland annat innebar att vi läste varandras böcker. Och jag hennes manus. Men manuset till "Simon och ekarna" läste jag inte. Jag var fullt upptagen med mitt eget manus. När boken så kom blev jag besviken. Marianne hade haussat upp mina förväntningar ordentligt vid våra lunchmöten.
När jag läste den tyckte jag att den var en enda lång IDAG-sida. Där var C G Jung och annan psykologi på modet, men ingenting som verkligen berörde mig. Jag försökte, så försiktigt jag kunde, att tala om det för Marianne. Hon tog det antagligen till sig, för när hon kommit igång med "Fiskarens skor" bad hon mig läsa manus och ge synpunkter. Det gjorde jag. "Fiskarens skor" blev "den som vandrar om natten", en mycket vacker titel.
    Nog om det. Nu ska det bli intressant att se filmen efter "Simon och ekarna". Intressant att se vad regissören gjort av bokens floskler som "han såg den äntligen, sorgens källa i hennes hjärta". Hur gestaltar man det på film?  

Kerstin Ekman: Grand Final i skojarbranschen

Ännu en metaroman om författarskap och medievärld, mycket starkare än Ann Heberleins. Satiren är knivskarp. Som den på s 173 om "vår tids frontfigur som klär sig som en trettiotalsgangster och vår största litterära gåta är om hans solbränna är äkta eller Max Factor Lasting Performance."
     Ändå är berättelsen trovärdig. Under läsningen tänkte jag: om jag hade läst Grand Final i skojarbranschen, innan jag själv började skriva romaner, hade jag inte vågat kasta mig ut i den här grymma världen. Ett citat: "Lever hon det där konstiga livet? (sa farsan om Lillemor Troj). Det var nog första gången jag (Babba) anade hur människor läser böcker om de känner till författaren. Eller till och med om de inte gör det." (s 78)
     En jämförelse: när Thea Oljelund från Året Runt begärde en intervju var det bara att ställa upp.  Det gjorde Lillemor Troj. När Expressen stod vid grinden och begärde en intervju efter att jag debuterat sa jag nej. Jag hade viktigare saker för mig: att bada bastu.  Jag visste ingenting om vad som gällde i den litterära världen.
    Och så guldkornen, dem får jag inte glömma. "Det orimliga kan bara berättas, det absurda blir trott genom berättelsens gåva till lyssnaren."(s 348) (Detta om Jesus, som blev lyssnad på eftersom han inte lade ut sitt budskap som en abstrakt moralisk traktat.)"Men:
    "Det dyrbaraste vi äger är det som vi aldrig berättat för någon. Det kan inte förvanskas." (s 382)

En väluppfostrad kung

Säga vad man vill om vår kung, men väluppfostrad är han. Han vet till skillnad från många andra idag att man ska tacka för en gåva. Det är alltså med stort nöje som jag nu skickar en ros till honom som tack för att han per brev tackat mig för "Bland pallemoner och draffodiler", barnboken, vars ena saga handlar om en annan kung, Erik XIV, som också han hade velat bli något annat än just - kung.  

Ann Heberlein: Ett gott liv

Att det är något som inte stämmer med Ann Heberlein märkte jag redan, när jag läste hennes förrförra bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag kunde inte sätta fingret på det då, det var bara det att en känsla av oärlighet kom över mig. Nu har jag fått förklaringen. Det var hennes förläggare, som styrde henne! När hon blottade sig var det för att gå honom till mötes. När jag nu läser "Ett gott liv" får jag samma känsla. Men den här gången kan det väl inte vara förläggaren, som ligger bakom? Honom har hon ju lämnat för att gå över till Bonniers. Fast där finns det väl också förläggare som lägger sig i? Numera. När jag själv debuterade som "fin" skönlitterär författare på Bonniers 1985 med romanen "Älskade barn"  ställde jag ultimatum: ingenting i min text skulle få lov att ändras. Ingenting ändrades heller. Jag undrar om den boken hade klarat sig helskinnad genom  granskningskvarnen i dag.
    Men nu tillbaka till "Ett gott liv". Jag tror fortfarande inte på Ann Heberlein. Jag tror inte att hon är en så förträfflig mor som hon vill påskina. Jag tror inte att hennes kärlek till sin man är så allt överskuggande. Själv skriver hon att hon inte tror att hon vill hämnas. (På förläggaren.) Men hon är smart, Ann Heberlein.
Hon fortsätter.."men helt säker kan jag inte vara. Är vi någonsin helt på det klara med våra motiv?"
Så tar hon udden av den kritik som hon vet måste komma.
Sammanfattningsvis erbjuder Ann Heberleins bok en provkarta på Freuds försvarsmekanismer: förnekelse, projektion, reaktionsbildning, upphävande, rationalisering... Det vore värt en närmare undersökning.
Den egentliga behållningen av boken var en annan. Den ger inblickar i hur marknadsföringen av en bok går till numera. Visserligen tror jag inte att Ann Heberlein, trots sina maniska skov, orkade med alla föreläsningar, intervjuer och andra mediala föreställningar som hon säger sig ha genomfört. Men den ger en skrämmande bild av bestsellerismens baksida. Och jag är tacksam för att jag själv hittat fram till  Podium, författarförlaget, där man slipper sälja sin själ.
    Ann Heberlein skriver också om förhållandet mellan kreativitet och galenskap. Men hon gör det inte lika intresseväckande som man kunde vänta. (Se för övrigt mitt inlägg den 7 december om kreativitet och psykisk sjukdom!)

Årets böcker i Svenska Dagbladet 2011

Mina tre favoriter enligt årets litteraturlista, publicerad i dag:

Philippe Grimberts "Hemligheten", Madeleine Hessérus "Staden utan kvinnor", Julie Jézéquels "Vända blad". Märkligast av dem: Madeleine Hessérus, en svenska, som hamnat i skymundan. Hon gömmer sig, precis som hjältinnan i hennes förra roman, "Till Isola".

Orfeu Negro

Jag såg om filmen från 1960 på TV häromkvällen. En déjàvu-upplevelse, som fick mig att än en gång ifrågasätta minnets tillförlitlighet. Jag mindes inte alls scenen från dödsrikets port, den där Orfeu inte kan låta bli att vända sig om efter Eurydice, nu gammal och förfallen. Det jag mindes var kärleken, den starka, den som drev det unga paret i döden. Jag mindes inte heller att filmen utspelades under karnevalen i Rio de Janeiro, med Sockertoppen som fond. Jag har ju också en annan referensram nu, efter mitt eget besök i Rio för några år sedan.

Marguerite Yourcenar i SVT 2

Hon föddes på Avenue Louise 193 i Bryssel 1903 och dog  på Mount Desert Island i Maine, USA, 1987. Hon uppfostrades av sin far, Michel de Crayencour, till  en stor europeisk intellektuell och blev den första kvinna som valdes in i Franska Litteraturakademien. Om henne har Marilù Mallet gjort en film, som visades i SVT 2:s K Special och som var ett av de bästa litteraturprogram jag sett på länge.  Det var lågmält, lyssnande. Som Marguerite Yourcenar själv. Det framgick att hon reste mycket, och det för att hon ville undvika en "sjuklig fixering vid gränser". På senare år reste hon med årstiderna i skogen runt sitt hus Petite Plaisance i Maine: "Med dem reser man alltid med jorden". Hon sa också andra tänkvärda saker i filmen, som "Fantasin  godtar allt den fäster sig vid" och "Minnet är inte en samling välsorterade dokument. Det förändras hela tiden. Barndom och ålderdom knyts samman."
     Men nog är det märkligt att så få kvinnor förunnas att bli invalda i denna illustra akademi. Samma sak i Belgien. När jag frågade ständige sekreteraren Jacques De Decker vid en intervju i Bryssels Palais des Académies 2004 hur många kvinnor som blivit invalda svarade han åtta. Det är 20 procent av medlemmarna, betonade han. Franska Akademien har bara tio procent.
   En annan tanke: Vem var Marguerite Yourcenars mor? Jag går till Josyane Savigneaus biografi från 1990 och läser att hon dog i barnsäng, när Marguerite var tio dagar gammal.
      En ros till Marilù Mallet och en postum sådan, lika vacker, till Marguerite Yourcenar.

Hur tänker man i Drottninggatans bokhandel?

Jag har tittat in i Drottninggatans bokhandel. Det gör jag emellanåt för att köpa en bok. Nu gjorde jag det för att jag ville förvissa mig om att de exponerat min barnbok "Bland pallemoner och draffodiler" ordentligt.  Det hade de inte gjort. Boken var undanstoppad  i en hylla utom synhåll för besökarna. Jag blev ledsen och besviken!  Jag är ändå en så kallad Uppsalaförfattare! I andra städer är man mån om att sälja författare från den egna orten. Det brukar vara en bra start för en vidare bokhandelsförsäljning. Ett ris går härmed per mail till Drottninggatans bokhandel och dess barnboksansvariga.
   Det förtjänar att upprepas: det är i böckernas värld som barnen får det bästa motgiftet mot dagens snabbhetskultur.

Kreativitet och psykisk sjukdom

Kunskapskanalen i TV visade i eftermiddag ett fascinerande program om hjärnan. Bland annat behandlades förhållandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom, ett ämne som jag berörde i min bok "Intelligent eller kreativ?" 1978. Den mest intressanta fråga, som ställdes i programmet var: Hur kan det komma sig att psykisk sjukdom överlevt genom människans evolution? Det förbluffande svaret var att det troligen beror på att psykiskt sjuka människor (schizofrena och bipolära)
är attraktiva och därmed lätt får partner att avla barn tillsammans med. Föreläsaren jämförde med påfågelns enorma och mycket vackra stjärt, som både är ett stort hinder vid förflyttningen och ett medel att locka till sig en partner.

Dogtooth

En parabel som fick mig att rysa. Den grekiska filmen skildrar en uppväxt som påminde mig om min egen.
Jag kände igen mycket: förbuden, straffen, hymlandet, instängdheten. Den  äldre namnlösa dottern som bryter sig ut ur familjefängelset hade kunnat vara jag.

Om 115-åringar

Läste just i bladet (SvD) att Japans äldsta dött vid 115 års ålder.  Äldst i världen är nu amerikanskan Besse Cooper, "på väg mot 116". Ännu ett exempel på bristande historiskt intresse, tänkte jag. På Röros kyrkogård står en gravsten till minne av Malmfinneren Hans Olsen Aasen, född 1557, död 1673. Han blev alltså, om inte 116 så 115 år. Om denne min anfader har jag skrivit i romanen "En vass obändig längtan"(2009).

Arnaldur Indridason: Svart himmel

Nu har jag äntligen tagit mig igenom den senaste delen i Indridasons kriminalsvit från Island. Han är, enligt reklamtexten på bokomslaget, "Nordens bästa deckarförfattare". Det är möjligt, hans medtävlare är inte heller särskilt vassa, inte med internationella mått mätt. Men den här boken var rent ut sagt tråkig. Att jag ändå läste den till slut berodde på min kärlek till Island och till min fascination inför de isländska personnamnen. Bergthora till exempel är inte något tilltalande namn för ett svenskt öra, men på Island passar det in. Det dånar som ur en vulkan.

Möte med romanfigur

I någon av mina barndomsskildringar, jag minns inte längre vilken, har jag skrivit om en eldsvåda, som jag tyckt mig bevittna från tornet i min hembys kyrka. Nu har jag äntligen träffat pyromanen, han som lekte med tändstickor som barn. Men - det intressanta är att jag ännu inte bodde i byn, då eldsvådan ägde rum. Det jag skrev om var en hörsägen. Av den fyraårige pyromanen har jag mycket vaga minnen. Hans kusin minns jag  desto bättre. Han förekommer under olika namn i flera av mina romaner.  I mitt minne var han en vacker pojke - och snäll. Som mina läsare vet drunknade han under tragiska omständigheter vid tolv års ålder.  Nu berättade kusinen att han inte alls var snäll, han var rentut sagt elak, en mobbare. Det gjorde ont att höra, samtidigt blev jag än en gång övertygad om att våra bedömningar av människor är högst subjektiva och att minnet är det otillförlitligaste vi har.

Ett ris till Ofvandahls

Varning! Ofvandahls konditori i Uppsala har de snuskigaste toaletter jag sett på länge. Just serveringar borde väl vara särskilt noga med hygienen? Det är inte roligt att få med sig otrevliga magbakterier hem.
Ett stort ris till detta högstatuskonditori med gamla fina anor.

En kvinnas kamp

Jag mötte en kvinna, som berättade sitt livs historia för mig. Jag tänker inte återge den i dess helhet, det kanske jag gör i bokform någon gång. Att jag nu publicerar ett koncentrat av den är för att jag inte kan hålla den ifrån mig, den ger mig mardrömmar och kanske kan den dessutom tjäna som ett varningens ord till unga tjejer som förälskar sig blint i exotiska män. Nåväl, den här svenska kvinnan var en gång en sådan tjej. Hon gifte sig med en man, som bedyrade henne sin kärlek och fick henne att flytta långt hemifrån, till ett land i arabvärlden. Där fick hon snabbt fyra barn med honom.  När den yngste var åtta månader ville mannen skiljas. Han hade förälskat sig i en annan. Men en av döttrarna hittade hennes förlovningsring i badrummet. Pappan och den nya kvinnan hade redan varit förlovade ett bra tag, ända sedan den yngste låg i hennes mage. Svenskan tog sina barn och flyttade hem till Sverige, utan arbete, utan social förankring, utan allting. Sedan skulle barnen och pappan umgås! Han använde umgänget till att skämma bort dem med allt som de inte kunde få hemma i Sverige. Han blev deras Gud, sa deras mamma till mig.