Möte med romanfigur

I någon av mina barndomsskildringar, jag minns inte längre vilken, har jag skrivit om en eldsvåda, som jag tyckt mig bevittna från tornet i min hembys kyrka. Nu har jag äntligen träffat pyromanen, han som lekte med tändstickor som barn. Men - det intressanta är att jag ännu inte bodde i byn, då eldsvådan ägde rum. Det jag skrev om var en hörsägen. Av den fyraårige pyromanen har jag mycket vaga minnen. Hans kusin minns jag  desto bättre. Han förekommer under olika namn i flera av mina romaner.  I mitt minne var han en vacker pojke - och snäll. Som mina läsare vet drunknade han under tragiska omständigheter vid tolv års ålder.  Nu berättade kusinen att han inte alls var snäll, han var rentut sagt elak, en mobbare. Det gjorde ont att höra, samtidigt blev jag än en gång övertygad om att våra bedömningar av människor är högst subjektiva och att minnet är det otillförlitligaste vi har.