Ann Heberlein: Ett gott liv

Att det är något som inte stämmer med Ann Heberlein märkte jag redan, när jag läste hennes förrförra bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag kunde inte sätta fingret på det då, det var bara det att en känsla av oärlighet kom över mig. Nu har jag fått förklaringen. Det var hennes förläggare, som styrde henne! När hon blottade sig var det för att gå honom till mötes. När jag nu läser "Ett gott liv" får jag samma känsla. Men den här gången kan det väl inte vara förläggaren, som ligger bakom? Honom har hon ju lämnat för att gå över till Bonniers. Fast där finns det väl också förläggare som lägger sig i? Numera. När jag själv debuterade som "fin" skönlitterär författare på Bonniers 1985 med romanen "Älskade barn"  ställde jag ultimatum: ingenting i min text skulle få lov att ändras. Ingenting ändrades heller. Jag undrar om den boken hade klarat sig helskinnad genom  granskningskvarnen i dag.
    Men nu tillbaka till "Ett gott liv". Jag tror fortfarande inte på Ann Heberlein. Jag tror inte att hon är en så förträfflig mor som hon vill påskina. Jag tror inte att hennes kärlek till sin man är så allt överskuggande. Själv skriver hon att hon inte tror att hon vill hämnas. (På förläggaren.) Men hon är smart, Ann Heberlein.
Hon fortsätter.."men helt säker kan jag inte vara. Är vi någonsin helt på det klara med våra motiv?"
Så tar hon udden av den kritik som hon vet måste komma.
Sammanfattningsvis erbjuder Ann Heberleins bok en provkarta på Freuds försvarsmekanismer: förnekelse, projektion, reaktionsbildning, upphävande, rationalisering... Det vore värt en närmare undersökning.
Den egentliga behållningen av boken var en annan. Den ger inblickar i hur marknadsföringen av en bok går till numera. Visserligen tror jag inte att Ann Heberlein, trots sina maniska skov, orkade med alla föreläsningar, intervjuer och andra mediala föreställningar som hon säger sig ha genomfört. Men den ger en skrämmande bild av bestsellerismens baksida. Och jag är tacksam för att jag själv hittat fram till  Podium, författarförlaget, där man slipper sälja sin själ.
    Ann Heberlein skriver också om förhållandet mellan kreativitet och galenskap. Men hon gör det inte lika intresseväckande som man kunde vänta. (Se för övrigt mitt inlägg den 7 december om kreativitet och psykisk sjukdom!)