Jag ser att Marianne Fredrikssons roman från 1985 har blivit film. Det året var jag indragen i författarens "vänskapskrets", vilket bland annat innebar att vi läste varandras böcker. Och jag hennes manus. Men manuset till "Simon och ekarna" läste jag inte. Jag var fullt upptagen med mitt eget manus. När boken så kom blev jag besviken. Marianne hade haussat upp mina förväntningar ordentligt vid våra lunchmöten.
När jag läste den tyckte jag att den var en enda lång IDAG-sida. Där var C G Jung och annan psykologi på modet, men ingenting som verkligen berörde mig. Jag försökte, så försiktigt jag kunde, att tala om det för Marianne. Hon tog det antagligen till sig, för när hon kommit igång med "Fiskarens skor" bad hon mig läsa manus och ge synpunkter. Det gjorde jag. "Fiskarens skor" blev "den som vandrar om natten", en mycket vacker titel.
Nog om det. Nu ska det bli intressant att se filmen efter "Simon och ekarna". Intressant att se vad regissören gjort av bokens floskler som "han såg den äntligen, sorgens källa i hennes hjärta". Hur gestaltar man det på film?
Författare till 26 böcker, dramatiker, litteraturkritiker, översättare från franska, översatt till franska och engelska, fil dr i psykologi, fil mag i språk och litteraturhistoria, hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala, erfarenheter av utlandsboende (Belgien,Schweiz, Frankrike), stor och internationell familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar