Ännu ett fynd ur bokhyllan: Felix Mettlers DER KEILER

Den schweiziske författaren Felix Mettler är relativt okänd i Sverige. Ingen av hans böcker har blivit översatt till svenska, såvitt jag känner till. Ett exempel av många på hur godtycklig bokutgivningen är.
Kan en förklaring vara att "Vildsvinet" inte marknadsförts som kriminalroman utan helt enkelt som roman? Eller att titeln inte appellerar till den genomsnittlige romanläsaren? För romanen handlar inte
om ett faktiskt vildsvin utan om vildsvinet som metafor. Och om mordet som kreativ process.
Jag citerar ur DER KEILER: "Man får inte glömma bort  att mord är en kreativ process, mer kreativ än födelseakten, hur paradoxalt det än vid första ögonkastet  kan te sig."
    När jag första gången läste boken, det måste ha varit någon gång i början på 90-talet (publiceringsår är 1990), hade jag bakom mig en doktorsavhandling om den kreativa processen. Jag kände igen mycket  i berättelsen om den undanskuffade patologen Gottfried Sender. Jag kände igen hans oortodoxa sätt att värja sig. Jag kände också igen den akademiska maktkampen, som jag skildrat den i min kriminalroman
"Professorn och hans offer" (1980).
      Men DER KEILER är inte bara en berättelse om mord. Den handlar också om kärlek, så som den
sällan skildras.
      Felix Mettler har uppmärksammats på flera sätt i sitt hemland. Bland annat har DER KEILER blivit filmad med Joachim Król  i rollen som Gottfried Sender. Denne skådespelare har också haft huvudrollen i en
av de filmer som gjorts efter Mettlers landsman Friedrich Dürrenmatts "DAS VERSPRECHEN" (Kommissariens löfte), en av de starkaste kriminalberättelser jag överhuvud taget läst.
.

Några fynd ur min bokhylla

Bland fynden ett svenskt och ett katalanskt. Båda handlar om svindel.

Pere Calders NOVELLER (Interculture 1989) är värda att läsas om och om igen.  Ta bara "Reportage om en skiss av döden". Den handlar om ett högst okonventionellt namnbyte. Så här resonerar huvudpersonen:  "Varje människa är fäst vid sina för- och efternamn, även om livet erbjuder få tillfällen att dela denna kärlek med andra. Att skiljas från dem kräver hjältemod." Novellens upplösning påminner om den som den belgiske författaren Jean Muno erbjuder i "Retur avsändaren". Läs båda, de
kommer dig att tappa fotfästet.

Också Sam J Lundwalls "Flicka i fönster vid världens kant" (Norstedts 1980) ger läsaren en stark känsla av svindel.  Världens kant kan ligga var som helst, men i denna "gotiska berättelse" ligger den utanför Arles i Provence.  Flickan är inte en och samma flicka berättelsen igenom.  Oftast får hon heta Madelon. Men när hon på en av de sista sidorna dyker upp under namnet Marianne blir min känsla av svindel nästan outhärdlig. Redan när jag såg omslagsbilden rös jag till. Det kunde ha varit ett ungdomsporträtt av mig. Och ja, jag har en viss anknytning till Arles. Och till van Gogh, vars "Demoiselle á une fenêtre au bord du monde"visar sig vara inspirationskällan till Lundwalls bok.

Recension av Vénus Khoury-Ghatas roman FLICKAN SOM VANDRADE I ÖKNEN

I dag publicerade UNT min recension av den libanesiska författaren Vénus Khoury-Ghatas roman enligt ovan, skriven på franska. Hon har tillägnat den Torgny Lindgren, vars Augustvinnande roman
"Hummelhonung" inspirerat henne. En lyckad idé.

Vikten av gener.

En fyndig titel med undertitel "Hur DNA påverkar din vikt".  Den illustreras på omslaget av en personvåg, som är på väg att slå över till 136 kilo, och en bild av en DNA-spiral.
    Författarna, Karin Bojs och Anna Bratt, är väl inlästa på ämnet, vilket gläder mig.
   Här några fynd:
   på s. 25: Framgångsrika författare, konstnärer och politiker har ofta släktingar med schizofreni eller
     manodepressivitet.
   på s. 26: Den monogena sjukdomen Huntingtons sjukdom, även kallad danssjuka, är en dödlig sjuk-
   dom, som ofta slår till i fyrtio- eller femtioårsåldern. Högst intressant! När jag själv drabbades av en
   märklig hjärnsjukdom med ofrivilliga muskelryckningar i tio-årsåldern, påstod en läkare att jag fått Huntingtons eller danssjuka. Men
   det var 1945 det!
   på s. 32 f: Ursula, som levde för ca 50 000 år sedan i Mellanöstern,  har ättlingar i framför allt norra
   Europa. Bland samerna är 40 % Ursulaättlingar.
   på s. 90: TV:n gör dig tjock!
O s v, o s v.
  

Harry Martinson i Karelen

I Harry Martinsons diktsvit ANIARA har jag fastnat för föjande strof ur "Sång om Karelen".
    På finsk runmeter diktar han:

     Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av
                                                         Karelen,
     som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommar-
                                                          vatten
     i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
     förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
     att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
     gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
     i det susande Karelen.

   Vem är då Aino? Jag slår upp mitt exemplar av det finska nationaleposet KALEVALA och läser att hon är syster till Joukahainen, en av de tre ursprungliga deltagarna i Sampotåget, som bevarar ett minne från de finska vikingarnas härfärder, då bland annat Sigtuna plundrades och brändes år 1187. Namnet Aino betyder "den enda", "den utvalda" och upphöjdes av Kalevalas sammanställare Elias Lönnrot
till personnamn. Lönnrot utgav år 1849 den slutliga versionen av Kalevala.
    Mitt exemplar, den förkortade svenska upplagan,  är tryckt i Åbo 1945. Den var en julklapp från Ahti och Helmi Paavola, som var min fosterbror Kaarles finska föräldrar. Kaarle var ett så kallat krigsbarn. Han kom till vår familj år 1944. En lustig anmärkning: I Kalevala finns också namnet Ahti med. Det är ett parallellnamn för Lemminkäinen, den finska folkdiktens don-Juangestalt.
              

En ros till Maëlle

Som några läsare av min diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG har observerat har den dedikationen Till Maëlle, som jag träffade på Zog. Vem denna Maëlle är har de däremot inte kunnat lista ut.    Här kommer nu svaret: Maëlle är mitt yngsta barnbarn, sju år gammal. Hon bor i Bryssel.
Häromdagen fick jag ett brev från henne, innehållande tre fina teckningar. Den finaste föreställer en solros. Den inspirerades hon till efter att ha sett Pirkko Dahlmans omslagsbild till diktsamlingen i fråga. Den roligaste är ett porträtt av mig, hennes farmor, med rosett i håret och en lustig näsa.
     Vad månde bliva...?

I kölvattnet av en mor-dotter-konflikt

Felicia Feldt har blivit en kändis efter att ha publicerat boken "Felicia försvann", där hon "avslöjar" sin
mor Anna Wahlgrens "rätta jag". Hon var minsann en riktig barnaplågare, inte alls den förebild för alla mödrar, som författaren till hennes "Barnabok" gav sig ut för att vara.
    Nåja, det här är väl vid det här laget gammal skåpmat, tillagad av massmedias skvallerhysteri. . Så ramlade jag plötsligt över en roman av sagda Anna Wahlgren, publicerad 1987. Då var Felicia 20 år. Romanen heter "Sorgen". Och det slog mig att det finns likheter mellan de båda författarnas berättelser och framför allt  temperament. Anna Wahlgren skriver om den kärlekssorg, som har sina rötter långt tillbaka och som driver jagberättaren till självmord. Felicia Feldt skriver om den sorg hon länge burit inom sig och som till slut driver henne (bokjaget)  att ta på sig skulden för moderns död. Så smärtsamt likt! Och detta skrev hon tydligen kring 2010, medan modern var i livet.
    Det får mig att undra om det finns något sådant som en författargen och om Anna Wahlgren och Felicia Feldt delar den.  

PS om novellsamlingen ÄLSKVÄRD

Den novell av mig, som kom med i NovellmästarnaAs nyligen publicerade e-bok ÄLSKVÄRD, var "En dag i Paris".

Arbetsstipendium till Villa Martinson i Jonsered

På 1950-talet sysselsatte jag mig en hel del med skalden Rainer Maria Rilke. Resultatet blev en s k
trebetygsuppsats i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms Högskola, som universitetet då kallades.
Titel: Rilkes kontakt med Ellen Key och hennes betydelse för honom och hans verk. Det var 1958. Min handledare var professor E.N. Tigerstedt.    Min forskning tog mig till Worpswede vid Bremen och Rilkearkivet, som förestods av Rilkes dotter Ruth, men också till Jonsered i Partille socken utanför Göteborg, där Rilke var gäst hos paret Gibson på Furuborg år 1904.
    En annan poet, som betytt mycket för mig, är Harry Martinson, vars ANIARA var en av inspirationskällorna till min nyligen utkomna diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG.
I dikten "Åttonde september 2013"  skriver jag om president Obama:

    "Han spelar redan alla roller
     I ett politiskt spökspels kurragömma
     Som i Aniara"
 
    Den dikten skulle kunna vara skriven valåret 2014.

    Nu har de båda poeterna slagit sig samman och via stiftelsen Fru Mary von Sydows, född Wijk, donationsfond, sett till att jag får två månaders vistelse i Villa Martinson. Där kommer jag att kunna arbeta koncentrerat med den del av den självbiografi med preliminär titel "Tjänstekvinnans dotter", som jag arbetar med, och som har anknytning till främst min Rilkeforskning.

Recension av Maggie O´Farrells SOMMAREN UTAN REGN

I dag publicerade UNT min recension av den irländska författaren  Maggie O´Farrells tankeväckande och språkligt fascinerande roman om en het sommar i London och dess konsekvenser.
Jag älskar den boken!

Min första e-bok

I serien e-böcker av medlemmar i NovellmästarnA har turen nu kommit till utgåvan ÄLSKVÄRD, meddelar mig Helena Sigander per mail och skickar omslagsbilden. Den väcker mitt intresse och jag ska asap låna den på bibliotek. Visserligen är jag inte längre medlem i den illustra föreningen men
innan jag gick ur hann jag bidra med flera noveller. Det ska bli spännande att se vilken av dem som
kommit med i ÄLSKVÄRD.

Ett klavertramp av Svensk Damtidning

Vår justitieminister, Beatrice Ask, har utsatts för något som knappast torde ge henne röster i det kommande valet. Den 60-åriga politikern presenteras  i en "intervju" under rubriken "Politikens prinsessor"i nr 14 2014 som vore hon  en något övermogen modeintresserad  tonåring, som dock  gärna vill lära sig bygga en veranda. Hennes ateljésydda outfit går i guld och hennes favorituttryck är "det är kul". Hennes mamma tycker det är kul att jobba, fast hon är 78, själv går hon på biopremiärer för att hennes son är intresserad av film. "Det tycker jag är kul". Resten är mest gammal skåpmat. Utom möjligen slutklämmen i intervjun. Där bekänner hon att hon inte är rädd för björn: "Nej, det får man inte vara i Härjedalen..."
    Möjligen kan reportaget glädja ministerns mamma, som kanske får nya kunder, om hon lägger fram det aktuella numret i sin frisersalong.
    Sällan har svensk journalistik befunnit sig på så låg nivå. Och inte gör omslaget saken bättre.
Där utbrister drottning Silva: "Leonore ser ut som Chris fast utan skägg".

Bruno Schulz - äntligen

Äntligen har jag kommit fram till Bruno Schulz, den polsk-judiske författaren, av vars hand endast två böcker  finns bevarade, Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. Kanelbutikerna har jag ännu inte fått tag i, men Sanatoriet Timglaset fanns att låna på Uppsala Stadsbibliotek. Likheten med Kafka har påpekats på annat håll, men jag har ännu inte hittat parallellen Kafkas Förvandlingen - Schulz´  Fars sista flykt, en av berättelserna i Sanatoriet Timglaset. Den skrevs 1937, medan Förvandlingen tillkom redan 1915. I båda förvandlas en man till en skalbagge eller något liknande. Fars sista flykt är om möjligt ännu grymmare än Förvandlingen. Här blir det som återstår av fadern, ett skaldjur, kokat och serverat i tomatsås. (Också Kafka sysslade ju som bekant en hel del med fadern).
    I berättelsen ur samma samling, Min far går in vid brandkåren, visar Schulz sin förtrogenhet med
sömnens (eller drömmens) magiska värld. Den handlar om eldsvådor, mässingsriddare och hallonsaft.

Maria Lang, "vår första deckardrottning"

  Vad är en deckardrottning? I Lena Lundgrens & Lisbet Wikners bok om Maria Lang ges knappast något utförligare besked.  Visst,  hon publicerade si och så många böcker och sålde si och så många exemplar. Hon ordnade storslagna fester och hon åkte taxi för miljonbelopp.  Men det räcker inte.  När jag träffade min kollega Maria Lang, där hon satt i ensamt och upphöjt majestät på källaren Dianas övervåning år 1980 kunde jag inte låta bli att undra. Vad ville hon mig, som hon låtit hämta upp ur underjorden för en audiens, mig som publicerat summa tre deckare som jag knappast blivit fet på.  Jo, hon ville veta om hon kunde förlita sig på att jag skulle bli en värdig efterträdare på hennes deckartron.  (Jag tror hon blev besviken.) Så agerar en drottning. Det var i posen, i divalaterna,  som hennes drottningkrona blev synlig.
    Om detta får man inte veta mycket i den nyutkomna biografin. Divan finns med, som karikatyr. Och som föregångare till senare författardivor. En Guillou, en Ranelid. Det hade kunnat utvidgas. Det är egentligen ett fascinerande ämne. Men det  som verkligen tycks intressera författarna är frågan om  hennes eventuella homosexualitet. Just det senare kunde ha varit värd en analys. Det räcker inte med att påpeka att hon aldrig levde i någon fast relation, att hon hade vänner av båda könen eller att hennes romaner vittnar om ett starkt intresse för erotik. En analys, om jag får be!
Maria Lang befann sig, om jag har förstått saken rätt, mitt på den normalfördelningskurva, där kvinnlig respektive manlig erotik utgör de båda svansarna.  Hur påverkar sådant en människa? Här tänker jag på den belgiska författardivan Suzanne Lilar, som jag också hade förmånen att få träffa. Hon var född 1903, tillhörde alltså samma generation som Maria Lang. Skillnaden mellan dem båda var att madame Lilar var öppet frispråkig om sin bisexualitet, hon såg den till och med om en styrka.  
  

Om xenofobi

SvD:s kulturchef Daniel Sandström skrev den 6 april i sin krönika om dagens xenofobi apropå Wes Andersons film "The Grand Budapest hotel", som inspirerats av Stefan Zweigs texter. Min kommentar: xenofobin finns överallt, på alla nivåer,  till och med i den lilla  bostadsrättsförening som jag tillhör. Här gäller det att vara svensk, åtminstone inte rumän.  Är man det skulle man ju, o ve och fasa, kunna vara rom.

Om dumhet och Noaks ark

År 1987 publicerade företagsekonomen  m m   Lena Börjeson en liten bok med titeln "Mot dumheten". Där föreslår hon bland annat VDN-deklaration av dumheten.
     En djärv bok. Det finns ju inte längre några dumma människor, det har staten bestämt.  Men oklok kan man få vara. Även använda ordet i skrift.  Eller som jag gjorde i min doktorsavhandling "Ways of Cognitive Action" (1979) stoppa in de dumma under rubriken "Ways of Behaviour". Eller som Peter Nilson gjorde i sin roman "Arken" (1982),  avdramatisera dumheten som tecken på åldrande  eller som en excentrisk människas protest mot likriktningen i det moderna samhället.
     Jag kommer också att tänka på något som James Watson, han som tillsammans med kollegan Francis Crick avslöjade DNA-molekylens kemiska struktur, sa i en intervju som Lone Frank gjorde med honom och som hon citerar i sin bok "Mina vackra gener" (2010): "Det är helt galet att vi helst inte vill inse att några människor helt enkelt är dumma. Att det faktiskt finns otroligt många dumma människor."
 

Om abortens historia

Någonstans läste jag att abort blev tillåten i lag 1975. Dessförinnan fick kvinnor som ville avbryta sin graviditet antingen ta till illegal abort eller skicka ansökan till Socialstyrelsen. Det stämmer inte.
När jag blev gravid 1958 och inte trodde att jag skulle klara av graviditeten rådfrågade jag min gynekolog. Hennes svar blev att eftersom omständigheterna kring min graviditet var exceptionella skulle hon kunna hjälpa mig med en abort. Jag tackade nej, något som jag är glad för i dag.

Btj-recension av DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG

Btj-recensionen, som nådde mig i dag, var föredömligt professionell. Anders Sjöbohm skrev bland annat: "Hela tiden talar författaren med en starkt närvarande röst och dikterna efterlämnar inte sällan känslan av att ha lyssnat till ett klangrikt, koncentrerat ackord."

Agneta Pleijel om skrivandet

I Agneta Pleijels roman "Vindspejare" har jag hittat följande tänkvärda rader:
"Sanningen finns inte i ordet men kanske i gesten. Därför dramatiken och inte prosan.
Därför lyriken och inte romanen. En dikt är en gest vars hela strävan är att ge utrymme åt
det som inte kan sägas. Peka på det. Visa det. Konstatera det!"
När jag publicerat min dramasamling "Fem pjäser om sex" fick läsaren i Bibliotekstjänsts recension  veta att hon skulle vända sig någon annanstans, om hon var ute efter explicita sexscener. Min omedelbara reaktion var: det är ju teaterns uppgift att ur texten filtrera fram och visa det som döljer sig i texten. Att "peka på det, visa det..."

Tio sätt att döda en författare

1. Refusera henne
2. Recensera henne
3. Recensera henne inte
4. Ge henne priser
5. Ge henne inga priser
6. Ställ henne på ett podium
7. Gör henne ekonomiskt oberoende
8. Låt henne svälta ihjäl
9. Sup henne sönder och samman
10. Bränn hennes böcker