Bo Setterlind i Minnenas television

Det blev en överraskning. När jag för en stund sedan slog på TV-n var Bo Setterlind där, i en repris från 1979 i SVT 24:s programserie "Minnenas television". Det var 12 år före hans död. Han dog ett halvt år, efter att jag hade träffat honom på Bonniers Manilla, vilket jag nämnde i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö" (2007) Vi fortsatte vårt samtal på lokal efter Manillamötet. Han berättade då om sin anknytning till Lappland, om de samiska rötter han delade med mig, hur han hade lärt sig tolka samiska runor. Också i TV-programmet berörde han Sameland. Den bok han skickade mig efter mötet, Ros bland törnen tuktad, hör till mina mest älskade bokskatter. Där finns bland annat dikter om Lappland, till exempel den vemodiga "Lappland är min mor". Men den dikt, som han i sin dedikation ville att jag skulle läsa, var "Vatten": I en öken har jag undrat: Vilket är viktigast, rosor eller vatten? Vatten, tror jag, fast jag älskar rosor.

Henri-Georges Clouzot och helvetet

I kväll visade SVT2 den franska dokumentären "Henri-Georges Clouzots helvete" från 2009. Den handlade om hans aldrig avslutade film "Enfer" Inspelningen avbröts efter att först huvudrollsinnehavaren Reggioni drabbats av en mystisk sjukdom och sedan Clouzot själv fått en hjärtattack. Clouzot var en av de riktigt stora filmregissörerna. Jag drabbades svårt av hans "De djävulska", särskilt av scenen, där en till synes död man reser sig upp ur ett badkar. Vad var då Clouzots helvete? Det fick man inte veta men mycket tydde på att Reggionis Marcel med sin enorma svartsjuk på sin hustrus, (spelad av Romy Schneider) beundrare, var kalkerad på Clouzot själv. I filmen förekom bland annat scener från hotellet La Colombe d´Or i St Paul Vence. Där spelade Yves Montand boule, vill jag minnas från ett besök i den franska alpbyn 1989. Hans hustru Simone Signoret gjorde honom sällskap. Hennes dotter Catherine Allegret intervjuades i kvällens dokumentär och gav sina synpunkter på Clouzots sätt att arbeta, på hans perfektionism.

Karen Blixen och djävulen

Vad ska man tro? Enligt K-special i SVT2 sent i går kväll ingick Karen Blixen en pakt med djävulen. Den unge man, som hon tagit med in i djävulscirkeln, Aage Henriksen, nu åldrad, vis och lärd, intervjuades av sin son. Han var diskret men lät ändå förstå att han varit med om oförklarliga händelser, bland annat hur vita fläckar slagit upp i Karen Blixens ansikte under påverkan av månen. Slutscenen, där Aage Henriksen vägrar att låta sig kyssas av den döende Blixen, var otäck.

Clint Eastwood i filmen Gran Torino på Kanal 9

Låt oss bortse från att detta är ännu en feel good-film à l´américain. Min ros går till Clint Eastwood för hans eminenta rolltolkning av en gammal man, som gräver ner sig i ensamhet efter hustruns död. En scen drabbade mig särskilt: Walt hostar blod och går till sin läkare för att få en diagnos. Sedan ringer han till en av sina söner, frågar efter deras och barnbarnens hälsa, men hejdar sig, när han är på väg att berätta om diagnosen han just fått. Sonen är som vanligt upptagen med sina papper och avslutar lättad samtalet. Jag tror att många äldre människor känner igen sig i den situationen. Barnen vill egentligen inte veta hur deras pappa/mamma mår. De vill inte bli besvärade. De har nog med sitt.

Film på TV 5: Tvivel

Under min promenad vid Ekoln i dag kom jag att tänka på Joe Patrick Shanleys film "Tvivel" (ursprungstitel "Doubt"), som jag såg på TV häromkvällen. Den katolske prästen fader Flynn i Saint Nicholas Church i Bronx, New York, utmärkt spelad av Philip Seymour Hoffman, och den stränga nunnan syster Aloysius Beauvier, rektor vid pojkskolan i samma församling, spelad av Meryl Streep, är i konflikt. Hon börjar misstänka att fader Flynn utnyttjar en mörkhyad pojke sexuellt men kan ingenting bevisa. Då påstår hon att hon kontaktat en nunna i hans förra församling. Det är inte sant men det räcker för att han ska sluta frivilligt i Saint Nicholas. En film som hade fortsatt att spelas upp i huvudet och sätta tanken i rörelse. Filmer med öppet slut tycker jag mycket om.

Marina Abramovic: en överraskning

Jag blev mycket angenämt överraskad i gårkväll. SVT2 bjöd på ett inspirerande porträtt av performancekonstnären Marina Abramovic i sitt K special. Hon visade - och lärde ut - absolut vila och koncentration, där hon satt dag ut och dag in på en stol i Museum of Modern Art i New York. Mitt emot henne fick besökare sätta sig och möta hennes blick. Den var ofta tårfylld. Jag blev övertygad om att tårarna var äkta. Enligt speakerrösten mötte hon sitt behov av kärlek i besökarnas ögon. Det skulle vara lätt att ironisera över denna performance, kanske kalla den publikfriande jippo, men det vägrar jag. Enligt förhandsreklamen utforskar den nu 63-åriga Marina Abramovic gränserna för människans uthållighet. Hon höll ut på sin stol i tre månader.

Sjätte sinnet

Jag har blivit lurad! Den förunderliga film jag såg på TV6 häromkvällen, "Sjätte sinnet" av mästerregissören M Night Shyamalan grep visserligen tag i mig men det var inte förrän i slutscenerna som jag insåg vad filmen egentligen handlade om. Men det tänker jag inte berätta här. Någon, som ännu inte sett den men tänkt göra det, ska inte få gå miste om den märkvärdiga upplösningen. En liten vink bara: "Sjätte sinnet" har en viss likhet med Agota Kristofs "Den tredje lögnen", som jag skrev om helt nyligen: man dras in i en annan historia än den filmen egentligen handlar om.

Capote - en iskall mordgåta

I natt visades en tankeväckande (!) film i sjuan. Den behandlade förhistorien till Truman Capotes roman "In cold blood". Han besöker två mördare i fängelset, intervjuar dem, får den enes fullständiga förtroende. Det går så långt att mannen förälskar sig i honom, erkänner att han är den som han alltid har väntat på. Capote utnyttjar hans svaghet, hela tiden med siktet inställt på den roman han vill skriva. Han hoppas att straffet ska bli döden, då blir hans roman ännu starkare. Men det dröjer fem år, innan den slutliga domen faller: dödsstraff. Det är år som för Capote innebär häftiga känslosvängningar, mellan ömhet för mördaren och önskan om att han ska mista livet. Så kommer slutet: mördarens kärleksförklaring till Capote före hängningen. Capote försvinner ut i natten. Sedan får han de saker som mördaren testamenterat till honom: gitarren, som han använt för sina kärlekssånger till Capote, och hans tavlor, varav en är ett porträtt av Capote. Truman Capote skriver inga fler romaner. Han är slut som författare och behöver heller inte skriva mer. "In cold blood" har gjort honom förmögen. En bifigur, men en viktig sådan, är Ninne Harper Lee, Capotes livskamrat, hon som skrev bestsellern "To kill a mockingbird". Att hon får Pulitzerpriset för sin roman är en av drivkrafterna bakom Capotes envisa kamp för att få intervjua de båda mördarna. Han ser genast möjligheten till egen framgång med hjälp av deras historia. Han måste få vinna över Harper Lee! En av de starkaste filmer jag sett. Den ställer frågan om ambivalensen mellan en människas olika drivkrafter på dess spets.

Marlene Dietrich: Sanning eller lögn?

SVT2 visade i går kväll en repris på dokumentären "Marlene - myten och sanningen". Människor som känt henne, intervjuades, bland annat några grannar. Särskilt en av dem, en distingerad gentleman, framställde sig som Dietrichs förtrogne, den som tog hand om henne under hennes sista tid, då hon kände sig ensam och övergiven. Hon dog som bekant vid 90 års ålder. Hon hade då tillbringat de sista 15 åren till sängs. Låg hon till sängs kunde hon ju inte ramla mer och skada sina famösa ben än en gång. Efter programmet plockade jag fram dottern Maria Rivas 895 sidor tjocka biografi om sin mor i tysk översättning, "Meine Mutter Marlene", som hon publicerade efter hennes död 1992. Där får man en annan bild, men inte nödvändigtvis sanningen, något som baksidestexten proklamerar. (VARNING FÖR BAKSIDESTEXTER!) Som Luc Honorez skrev i sin intervju med Maria Riva i den belgiska dagstidningen "Le Soir" 11/1 1993, levde Marlene Dietrich ett liv i lögner. Han citerar "För en myt, en Dietrich eller en James Dean, är lögnen ett yrke, de tillverkar drömmar och fesagor för publiken. Jag vet, för jag har levt i den miljön." I biografin får man veta att det var dottern som tog hand om Marlene fram till hennes död. Sanning eller lögn?

Skaparkris

Inför ett författarsamtal i Åhuset, Uppsala, den 16 maj om "Skaparkriser" (Strindbergs och andras) såg jag om filmen "Sylvia", som visades i TV4 i gårkväll. Gwyneth Paltrow spelade med inlevelse Sylvia Plath och Daniel Craig Ted Hughes. Filmen skildrar deras liv tillsammans, ett liv som slutade med Sylvia Plaths självmord. Hon var inne i en verklig skaparkris, orsakad av makens otrohet på flera plan. Han, den mindre poeten, var oförmögen att se Sylvias genialitet, förblindad som han var av sina egna framgångar. När hon stack in huvudet i gasugnen med de små barnen sovande i rummet intill, var hon "intill döden trött" för att citera en annan kvinnlig poet, Harriet Löwenhielm. Hon var uttröttad av hushållsarbete, småbarnsskrik och uppoffringar för mannen. Efter min doktorsdisputation i Lund 1978 fick jag Sylvia Plaths "The Bell Jar" (Glaskupan) i present av opponenterna S M Maini och Bertil Nordbeck. Det var den enda roman som Sylvia Plath lyckats ro i hamn. Den grodde inom mig, tills jag en dag började skriva om mina egna skaparkriser i romanen "Älska mig - ändå", nyss utkommen.

För dig naken, en film om och med Lars Lerin

Fyrisbiografen i Uppsala visar just nu en dokumentär om akvarellmålaren Lars Lerins möte med "Junior", den man från Sâo Paulo, som han träffat på Skype och som i filmen besöker honom i Värmland. Jag såg filmen i går och tänker inte upprepa att det är en "varm" film om känslor, det har redan präntats in i alla som intresserar sig för Lars Lerin och hans konst. Jag vill istället förmedla några udda iakttagelser. Först Lerins skepsis. Efter uppbrottet från den man, som han levde med på Lofoten, började han leta efter en ny partner. Till slut orkade han inte leta längre utan beslöt sig för att testa brasilianaren Manuel. Men han är orolig: kommer det här att funka? Kanske är "Junior" bara ute efter att bli försörjd? En scen, som etsat sig fast i min hjärna, är den, där "Junior" kommer ner i köket en morgon och låtsas besviken över att Lars ännu inte lagat kaffe. En nyckelreplik är, när han, på skämt, kallar Lars för slyna. Jag undrar: var det verkligen bara på skämt eller en spricka i Juniors välkontrollerade mask? Det oroar mig. Jag korresponderade under en kort tid med Lars Lerin. Bredvid min dator ligger ett vackert kort, en kopia av ett av Lars träsnitt. Det är i oktober 2001. Lars befinner sig på behandlingshem för sitt alkoholmissbruk och tablettberoende. "Ska äntligen lära mig stå på egna ben", skriver han. "Kanske bli vuxen till slut." Och så önskar han mig lycka till med mitt liv, som också hade trasslat till sig just då: "Jag tror inte du behöver va orolig för att inte två författare skulle kunna dela livet...", skriver han också. Rörande.

Kristi sista frestelse

I går kväll visade svt2 en repris på Martin Scorseses  fantastiska och tankeväckande film. När djävulen utsatte Jesus för den sista frestelsen  hängde han redan på korset med törnekronan på och med genomborrade händer och fötter. Han var självfallet inte i stånd att tänka klart. Så när djävulen uppenbarade sig i form av en vacker liten flicka, en skyddsängel, kunde han inte stå emot. Han steg ner från korset och följde henne.
     Det är på sätt och vis begripligt att fundamentalister försökte stoppa filmen. Den visade ju Jesus till sängs inte bara med Maria Magdalena utan också med Lazarus syster Maria, som han avlade flera barn med. Men - detta är en film, en fortsättning på en gammal myt!  Det har fundamentalisterna inte begripit. Men å andra sidan har de begripit, nämligen att myten - och fantasin - är farlig.

Änglar - finns dom?

När jag idag läste om försvarsminister Sten Tolgfors "frivilliga" avgång frapperades jag än en gång av hans änglalika utseende. Det påminner om Julian Assanges. Både skulle kunna spela ängel i något kyrkospel.
Kan man förföras av sitt eget utseende?