En ros till Maëlle

Som några läsare av min diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG har observerat har den dedikationen Till Maëlle, som jag träffade på Zog. Vem denna Maëlle är har de däremot inte kunnat lista ut.    Här kommer nu svaret: Maëlle är mitt yngsta barnbarn, sju år gammal. Hon bor i Bryssel.
Häromdagen fick jag ett brev från henne, innehållande tre fina teckningar. Den finaste föreställer en solros. Den inspirerades hon till efter att ha sett Pirkko Dahlmans omslagsbild till diktsamlingen i fråga. Den roligaste är ett porträtt av mig, hennes farmor, med rosett i håret och en lustig näsa.
     Vad månde bliva...?

Ett klavertramp av Svensk Damtidning

Vår justitieminister, Beatrice Ask, har utsatts för något som knappast torde ge henne röster i det kommande valet. Den 60-åriga politikern presenteras  i en "intervju" under rubriken "Politikens prinsessor"i nr 14 2014 som vore hon  en något övermogen modeintresserad  tonåring, som dock  gärna vill lära sig bygga en veranda. Hennes ateljésydda outfit går i guld och hennes favorituttryck är "det är kul". Hennes mamma tycker det är kul att jobba, fast hon är 78, själv går hon på biopremiärer för att hennes son är intresserad av film. "Det tycker jag är kul". Resten är mest gammal skåpmat. Utom möjligen slutklämmen i intervjun. Där bekänner hon att hon inte är rädd för björn: "Nej, det får man inte vara i Härjedalen..."
    Möjligen kan reportaget glädja ministerns mamma, som kanske får nya kunder, om hon lägger fram det aktuella numret i sin frisersalong.
    Sällan har svensk journalistik befunnit sig på så låg nivå. Och inte gör omslaget saken bättre.
Där utbrister drottning Silva: "Leonore ser ut som Chris fast utan skägg".

Tio sätt att döda en författare

1. Refusera henne
2. Recensera henne
3. Recensera henne inte
4. Ge henne priser
5. Ge henne inga priser
6. Ställ henne på ett podium
7. Gör henne ekonomiskt oberoende
8. Låt henne svälta ihjäl
9. Sup henne sönder och samman
10. Bränn hennes böcker

Om Asbjörn Olsens prylar eller en lektion i epifani

Jag har i min hand en relativt nyutkommen bok. Titel: Prylar, författare Asbjörn Olsen. Asbjörn är min granne, 92 år och vida berest. Från sina resor har han hemfört föremål som laddats med minnen. De är utmärkta exempel på det jag i ett tidigare inlägg kallat epifani. Asbjörns son Hans har fotograferat dem och jag vågar påstå att den epifani som de laddats med finns kvar i de märkliga avbildningarna. De får mig att darra av förtjusning och rysa av skräck. En ros till Asbjörn för att han så generöst delat med sig av sina minnen. Bara en invändning: Titeln. Det här är sannerligen inga prylar, det är heliga föremål. Ett exempel: Gudinnan Artemis från Efesus, en blå dörrkläpp.

Günter Grass och Facebook

Nobelpristagaren i litteratur Günter Grass har gått ut i media och kallat Facebook för skräp.
Den som har 500 vänner på Facebook har inga vänner alls, menar han.
Bra rutet, herr Grass! Ni delar helt min åsikt, som jag formulerade den i en dikt i vintras.
Därför får Ni en ros av mig.

Bennie Liljenfors/K G Matiason

Jag har i sommar roat mig med att gå tillbaka till den i dag närmast bortglömde författaren Bennie Liljenfors,  psykiater till yrket, som i slutet på 1970-talet gav ut tre "romaner om en brottsling" under pseudonymen K G Matiason. De hette "Mördaren"(1976), "Älskaren"(1977) och "Rånaren) (1978). Vid omläsningen ser jag vilka ovanliga och tankeväckande romaner de är.
Mördaren öppnar med en replik, som jag avundas Matiason:
   "Det var när Blom fick beskedet om förflyttning som han fattade det definitiva beslutet att mörda
Sixten Klase". På nästa sida får läsaren veta att Sixten Klase inte alls var någon ond människa, "han menade väl hela tiden."Är inte detta just definitionen på en ond människa? minns jag att jag tänkte.
    Älskaren börjar: "Praktiskt taget vem som helst kan begå ett mord i en tillräckligt pressad situation, sade Stefan med ett visst eftertryck och sammanfattade därmed sin tidigare argumentation." Detta är en roman om tillfälligheternas spel, mycket övertygande.
    Rånaren är en roman om makt, om manlig respektive kvinnlig, och om spelet mellan kidnappare och gisslan. Den slutar med samma mening som den börjat med: "Han hette Per Mikael Nilsson och var
tjugosju år gammal."
    Hade pseudonymen KG Matiason kunnat skriva de här böckerna, om inte Bennie Liljenfors haft sina kunskaper om människors skadade och svåråtkomliga psyken? undrade jag också. De kunskaperna skulle han sedan också få användning av i sin "vanliga" roman "Kirurgen"(1988). Också här är huvudpersonen drabbad av en svår personlighetsstörning, som utmynnar i psykos.
    Men Kirurgen är mer än en djupdykning i ett sjukt psyke. Romanen är framför allt  en vidräkning med föhållanden inom vården, som är högst aktuella också i dag.
     Bernt Eklunds recension av romanen i Göteborgs-Posten 12 oktober 1988 slutade med en undran "... hur det skulle  kännas att opereras av en bakfull kirurg som håller på att bli galen av överansträngning och leda."
      Det kan jag svara på. Jag vet hur det känns.
      Vart tog du vägen, Bennie Liljenfors?
    
        

Om grönsallad

Inhämtade just i UNT att icke tillagad sallad har ätits i bara drygt 40 år.
Min mamma skulle ha blivit upprörd, om hon läst det, hon som redan på 50-talet, alltså för ca 60 år sedan serverade sin grönsallad med en underbar dressing, gjord på socker och ättika. Grönsalladen kom direkt från trädgården i Nyåker och hade inte kommit i kontakt med någon som helst spisvärme.
En ros att lägga på min mammas grav som tack för alla goda maträtter hon serverade oss.

"Om televisionen"

Jag har just läst om boken "Om televisionen" av fransmannen Pierre Bourdieu från 1996 (svensk upplaga 1998). Detta med anledning av den pågående debatten om internetanslutna datorer och TV-avgiften. Jag har själv blivit drabbad, dömd att betala TV-avgift trots att jag aldrig ser på TV numera, inte ens via min dator.
     Varför jag inte ser på TV? Det förklarade Pierre Bourdieu alldeles utmärkt redan för 17 år sedan. Han ansåg redan då att televisionen är ett verkligt hot mot all kulturproduktion: konst, litteratur, vetenskap, filosofi och rättsväsen, ja till och med mot det politiska livet och demokratin. Han tycker sig ha belägg för att många människor aldrig läser en tidning, att de med hull och hår är utlämnade åt televisionen som sin enda informationskälla. Och drar slutsatsen "Televisionen har ett faktiskt monopol på att utforma världsbilden för en stor del av befolkningen."
    "Även de så kallade kulturprogrammen serverar ... idel etablerade åsikter, konformism... eller rena marknadsvärderingar," fortsätter han.
     Känner ni till uttrycket "audimat"? Pierre Bourdieu förklarar: det är den tillsats i TV- och radiomottagare som gör det möjligt att pejla tittar- och lyssnarfrekvensen för olika program . Jag citerar ur boken "Audimat är den dolda gud som behärskar medvetandena i denna värld."  Och inte bara de ansvariga för tv-programmen. "Audimatmentaliteten" har trängt in också på redaktioner och förlag: överallt tänker man i försäljningsmässig framgång", skriver han. Ett exempel är bestsellerlistorna. Ett annat journalisternas  situation. Jag associerar naturligtvis till Svenska Dagbladets utrensning bland de tänkande kulturmedarbetarna, dit också jag hörde.
     Vidare om bestsellerlistorna: "På grund av mediernas benägenhet att hylla de kommersiella produkter  som är förutbestämda att hamna på deras bestsellerlistor.. kommer unga författare med upplagor kring 300 exemplar att få allt svårare att publicera sig..." Jag vill tillägga: detta gäller inte bara unga författare. För oss äldre författare som tidigare blev publicerade av de stora förlagen återstår i dag
bara print on demand-förlagen eller egenutgivning.
    En annan företeelse, som säkert påverkar kommersialismen och bestsellerlistorna: En bestsellerförfattare måste följa upp sina framgångar. Men hur hinner han det, om han ständigt måste resa omkring och visa upp sig? Lösningen blir en spökskrivare. Vet vi idag om en bästsäljande bok verkligen är skriven av den författare, som annonseras ut på omslaget?
   En amerikansk författare, som tagit konsekvenserna av denna policy är ZZ Packer, författaren till den bästsäljande "Drinking Coffee Elsewhere". Hon orkade inte fortsätta, bestämde sig istället för att
ägna sig åt sin familj.
    En senkommen ros till Pierre Bourdieu och ett ris till audimatmentalitetens förespråkare.
  

En ros till Studentbokhandeln, Uppsala

På Sysslomansgatan i Uppsala finns en bokaffär, som vänder sig till Uppsalas många studenter. Den ligger lite i skymundan men ändå nära universitet och institutioner. Efter att ha förgäves ha försökt få Drottninggatans bokhandel intresserad av min senaste bok, "Fem pjäser om sex", gick jag till Studentbokhandeln med boken i hand. Och se! Jag blev bemött med intresse på gränsen till entusiasm.
Visst skulle de sälja den, jag är ju "Uppsalaförfattare". Och inte nog med det. De frågade också efter min övriga produktion. De fick några av mina senaste böcker till skyltfönstret och undrade dessutom om jag var intresserad av att prata om dem i bokhandeln i, förslagsvis, september.
     Tänk att det fortfarande finns entusiaster i bokbranschen! Studentbokhandeln är verkligen värd en stor röd ros.

Pygmalion: en besvikelse

Uppsala Stadsteater visar just nu G B Shaws "Pygmalion". Jag såg föreställningen i går kväll.
Den var tröttsam, så tröttsam att jag gick efter första halvlek. Vart hade Elizas längtan tagit vägen?
frågade jag mig. Och professor Higgins allvar? Allt drunknade i gymnastiska hopp och fåniga skrik.
När jag gick från teatern önskade jag att inte bara regissören utan hela ensemblen fått åka till England för att på nära håll studera den brittiska teaterkonsten.

Postkodlotteriet en bluff?

Postkodlotteriet tycks älska att trampa oskyldiga människor på tårna. Det senaste är att en 85-åring fått ett brev med meddelandet att hon är död. Jag är så trött på detta lotteri, som trots att jag meddelat att jag lämnat ruljangsen fortsätter att skriva brev på brev med nya erbjudanden till mig.

    Varför har jag då övergett "Blufflotteriet", som jag börjat kalla det? Mitt enkla svar är att jag inte kan fortsätta att stödja en verksamhet, där man riskerar att bli utskälld och förolämpad, som jag blev i ett telefonsamtal för några månader sedan. Telefonrösten påstod att jag hade anklagat lotteriet för att ha orsakat min höftskada! Så var det ju inte alls. Jag hade fått ont i höften av att mot bättre vetande ha burit hem en "extravinst" bestående av ett flera kilo tungt bokpaket. 

Om teaterns magi

Under arbetet med min 27:e bok läser jag den presentation av min teaterpjäs "Odjuret", som jag gjorde i Göteborgs Dans- och Teaterfestivals programblad 1996 inför readingen i augusti samma år.  Detta med anledning av att pjäsen kommer att ingå i den nya boken, som får titeln "Fem pjäser om sex".
   Så här skrev jag under rubriken "Drabbad av magi":

"Nog trodde jag att jag visste vad magi är. Jag hade ändå skrivit en rad romaner, sett mycket teater, till och med fått pris för en monolog.
    Så kom jag då till Göteborg. Satt med under repetitionsarbetet med "Odjuret", lyssnade och såg. Drabbades. Av mina egna ords valörer, av alla dessa skiftningar, av pausernas enorma kraft, av underströmmarna i min text.
    Men framför allt av själva teaterns magiska förmåga, av regissörens och skådespelarnas skicklighet att leta sig fram till textens dolda källor.
    Ett litet exempel. När "Odjurets" adoptivmor öppnar julklappen från sin son får vi i min ursprungstext inte veta vad paketet innehåller. Under repetitionerna blev det fullständigt tydligt. Näsdukar förstås! Eftersom hon gråter!
    En sådan återkoppling kan varken pappersark eller skrivmaskin ge. Pappersarket accepterar /PAUS/ men låter mig inte höra det märkvärdiga brus som uppstår, när just denna PAUS inträffar på scen. Skrivmaskinen knattrar lydigt ner /MED HOTFULL ÅTBÖRD/ men visar mig inte hur hotfull den blir när den utförs som smekning.
    Jag tror att denna konfrontation med teaterns verklighet är livsnödvändig för en dramatiker. Att så få har den möjligheten är kanske en av förklaringarna till att det skrivs och spelas så mycket dålig dramatik."

   Den 7 november i år gjorde Teater Blanca i Uppsala en reading av en annan av mina pjäser, den nyskrivna "En dag på äldreboendet Såskoppen". (Den kommer också att ingå i "Fem pjäser om sex").
Jag hade hoppats att få vara med under repetitionerna, men när jag ringde upp teaterchefen fick jag veta att de redan hade ägt rum. Snopet!
   Så kom då "premiären". Ett fiasko. "Skådespelarna" hittade inte i texten, läste fel, hade glömt att använda sig av den målande bild jag skickat in för att illustrera skeendet i pjäsen. Det var verkligen ett exempel på "dålig dramatik".
   En ros i efterhand till de skickliga Göteborgsskådespelarna  Mats Blomgren, Ann Lundgren, Dan Sjögren med flera. Och ett ris till de medverkande i Uppsala, som visade sig vara allt annat än skådespelare.

Dålig stil, Svenska Dagbladet!

Jag väntar fortfarande på ett klargörande samtal från Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson.
Det brev, som jag nämnde i mitt  inlägg den 24 november, innehöll nämligen passusen: "Om du har frågor är Du välkommen att kontakta oss." Efter en resa gjorde jag ett försök, talade in ett meddelande på Martin Jönssons telefonsvarare att jag ville ha svar på två frågor: 1. Varför har just jag utvalts att ingå i den grupp som fått avsked på grått papper? 2. Vilka andra skribenter ingår i den gruppen?
   Som märks av det korta citatet ur avskedsbrevet kännetecknas Jönsson-Kalmtegs  språk inte av den elegans, som jag är van vid från min kommunikation med franskspråkiga medier. De båda kan inte bestämma sig för om jag är "du" eller "Du"! Ett annat exempel: De skriver att om jag har intresse av annan medverkan än på kultursidan är det "en diskussion Du får föra med respektive redaktör". Jaså, det får jag, tänkte jag. Tack för det!
   Ett stort ris till Svenska Dagbladets kulturansvariga, som tyvärr verkar ha bestämt sig för att klumpighet och en nedlåtande attityd ska vara deras signum.

En ros till alla er som visat förståelse

I går skulle jag ha framträtt på Uppsala Stadsbibliotek för att presentera min senaste roman, "Älska mig - ändå" under rubriken "Nyskrivet från Uppsala". Det blev inte så. Några timmar innan det så kallade Boksläppet skulle gå av stapeln ramlade jag och fick en lättare hjärnskakning. Jag försökte nå dem, som hade tänkt komma och lyssna på mig och, naturligtvis Maria Björk, som hade organiserat Boksläppet. Alla, som jag nådde, visade stor förståelse. Särskilt tacksam är jag mot Maria Björk, som lovade mig en ny tid framöver. En vacker ros till er alla!

Vad stressen gör med oss

Sent i går kväll såg jag ett program på Axess TV med ovanstående rubrik. Det var ett upplysande program, därför får Axess TV en ros. Men det var också ett motsägelsefullt program. För att illustrera stress hade programmakarna fått för sig att bombardera tittarna med en massa ljuseffekter: det blixtrade och det dånade, den stillhet som till exempel den visa buddhistnunnan förespråkade slets itu. På natten hemsöktes jag av explosiva drömmar. Det kan inte ha varit meningen med programmet. Därför också ett ris till Axess TV.

Clint Eastwood i filmen Gran Torino på Kanal 9

Låt oss bortse från att detta är ännu en feel good-film à l´américain. Min ros går till Clint Eastwood för hans eminenta rolltolkning av en gammal man, som gräver ner sig i ensamhet efter hustruns död. En scen drabbade mig särskilt: Walt hostar blod och går till sin läkare för att få en diagnos. Sedan ringer han till en av sina söner, frågar efter deras och barnbarnens hälsa, men hejdar sig, när han är på väg att berätta om diagnosen han just fått. Sonen är som vanligt upptagen med sina papper och avslutar lättad samtalet. Jag tror att många äldre människor känner igen sig i den situationen. Barnen vill egentligen inte veta hur deras pappa/mamma mår. De vill inte bli besvärade. De har nog med sitt.

Karl Ove Knausgård: Min kamp

Jag tycker inte om romaner som docerar och/eller kommenterar. Första delen av den omskrivna "Min kamp" börjar just som en lektion i vad som händer med den mänskliga kroppen efter döden . Knausgård kommenterar också döden. Han skriver att det kan tyckas som om döden distribueras genom två olika system. "Det ena är förknippat med hemlighetsmakeri och tyngd, jord och mörker, det andra med öppenhet och lätthet, eter och ljus." Jag erinrar mig John Gardners visa råd i "On becoming a novelist"(postumt utgiven 1983): det gäller att lära sig skillnaden mellan att "visa" och att "tala om". En roman är enligt honom "en levande och fortlöpande dröm" som författaren har skapat och som läsaren låter sig dras in i. Jag ger en ros att läggas på den bortgångne Gardners grav och dristar mig i samma andetag att skicka ett ris till den förnumstige Knausgård.

Jag är inte intresserad!

Härmed ber jag att få meddela att jag varken har lyssnat på radio eller sett på TV i dag på förmiddagen. Jag vet alltså inte hur det har gått för vår nya superkändis Anders B Breivik. Är han sur över mitt ointresse? Förmodligen. Alla rapporterar ju om honom, men hans ego blir väl aldrig stort nog. Ett ris till media, som inte kan få nog av honom.

Sveriges Författarförbund contra Alliance Francaise d´Upsal

Jag fick just ett mejl från ordföranden i Alliance Francaise d´Upsal. Han meddelar att föreningen, som varande ideell, inte kan betala mig det föreläsningsarvode, som Sveriges Författarförbund rekommenderar. Ett minimiarvode för att tala om "Min väg till det franska". Jag svarade att jag inte längre kan acceptera att behandlas sämre än till exempel en hantverkare. Jag hade också kunnat citera Gunnar Ardelius, ny förbundsordförande i SFF, som i en rundskrivelse till medlemmarna skriver: "Mycket av förfrågningarna vi får är helt otänkbara i andra branscher. Vem frågade senast en rörmokare om lite gratisarbete en lördagskväll med argumentet att det är bra marknadsföring?" En ros till Gunnar Ardelius, som gett mig råg i ryggen, och ett ris till Alliance Francaise d´Upsal, som försökt beröva mig rågen.

Sekwa har frångått sitt koncept

Det lilla förlaget Sekwa (C´est quoi?) har gjort några avsteg från sitt lyckade koncept att ge ut yngre franska kvinnliga författare i svensk översättning. Jag har gett dem många lovord för denna satsning. Nu håller jag inne med lovorden. Varken den amerikanska författaren Lydia Davis "Samarbete med fluga" eller den franske (manlige!) David Foenkinos just utkomna "Nathalie - en delikat historia" lever upp till mina förväntningar. Sekwa har hittills, bara under år 2012, gett ut sju (!) nya titlar, bland dem underbara böcker som Laurence Cossés "Drömbokhandeln" och Tatiana de Rosnays "Colombes granne". Varning för överproduktion! Det gäller också för förläggare att inse sin begränsning och framför allt, att se upp med bestsellerismens falluckor.