Dessa våra minsta

Läste i gårdagens UNT att "funktionsnedsatta" får "bristande vård"sedan mentalsjukhusen "skrotats". Ett av dem är Ulleråker. Dagen innan hade jag skakats om i mitt innersta. Jag väntade på buss 42 vid busshållplatsen, när en tydligt "funktionsnedsatt" man närmade sig och ville inleda ett samtal. Jag förstod inte vad han sa och hänvisade till att jag var på väg att ta bussen. Då insisterade han på att följa med mig. När jag vägrade, kastade han sig på marken, bankade på sitt huvud och på hållplatsstolpen, tog sedan av sig skorna, kastade dem på mig och började spotta. En kvinna, som tydligen hade något slags ansvar för honom, förklarade att han bodde i ett s k gruppboende och att hon skulle hämta hjälp därifrån. Jag har förstått att många, som tidigare haft sitt hem på Ulleråker, nu driver omkring och försöker komma in på sitt "hem". Vad gör vi mot "dessa vår minsta", som Bibeln uttrycker det? Själv har jag i några romaner försökt sätta fingret på problemet. Romanerna heter "I skuggan av en lögn" och "Det största brottet".

Bidrag till hen-diskussionen

Jag undrar om alla hen-förespråkare vet vad ett henparty är. Svaret är: tjejfest eller möhippa! Härledningen från det engelska hen, vilket betyder höna eller hona.
Synnerligen olyckligt alltså att ordet råkat bli könsneutralt.

Vem dömer Putin till sluten vård?

"Det är bäst att Breivik döms till sluten vård", anser en flicka, som intervjuades i SvD i dag.
I går såg jag i en tidning, jag minns inte vilken,  Putin och Breivik porträtterade på samma uppslag. Likheten var frapperande. Galenskapen.
Alltså: vem dömer Putin till sluten vård?

SPEGELN. Uppsala studenters litteraturklubb

Jag bläddrar i en bok, utkommen i slutet av förra året. Den innehåller kortare essäer, utdrag ur publicerade verk och annat smått och gott. Det som omedelbart slår mig är att de allra flesta av de 18 bidragen är skrivna av män, bara fyra av kvinnor. Det speglar väl det litterära klimatet i Uppsala på 1950- och 60-talen.
Från min egen studenttid i Uppsala i början på 1960-talet  minns jag lockelsen från Litteraturklubben. Där ville jag vara med! Det blev ett besök, sedan inga fler. Jag hörde inte hemma där, i den manliga atmosfären. Männen log överseende mot mig, jag hade ju inte publicerat en enda rad. Att jag bara vågade! Vilken arrogans! Nu, många år efteråt, undrar jag över arrogansen: vem stod för den, egentligen?
    En kuriositet: Bland "Styrelsemedlemmar i Litteraturklubben" hittar jag Paul Deutsch 1959 och Paul  Patera 1953. En och samma person, såvitt jag minns. Han kallade sig Deutsch Patera och var regissör, regisserade bland annat den här bloggaren i en pjäs, vars namn jag glömt.

Ur Ockulta dagboken

Den 23 februari föddes prinsessan Estelle. På den dagen föddes också min mamma, 105 år tidigare.
Det hade inte förvånat mig, om flickan hade fått heta Berta. Nu har jag läst på nätet att "någon" gjort intrång på hovets hemsida och meddelat att arvprinsessans namn är Ulrika Marianne Annika David, hertiginna av Upplands Väsby. Vem är denna någon, som sitter inne med upplysningar om mitt och mina romanfigurers liv? Som vet att en av mina döttrar heter Ulrika, att jag bodde i Upplands Väsby på 1980-talet, att berättarjaget i min roman "Din styvmor Rebecka" från 1987 heter Annika och att huvudpersonen i en annan roman, "Hoppa opp i himlen", också skriven på 1980-talet,  heter David. Min 1983 avlidna mamma?
    Om det nu skulle vara så att det är min mamma som varit i farten skulle hennes inlägg på hovets hemsida också kunna vara resultatet av ännu en diskussion mellan henne och min pappa. När vår nuvarande kung föddes 1946, efter lång väntan på en manlig tronarvinge, brast han ut i jubel med tillägget: En kvinna på Sveriges tron, det hade bådat ofärd. Efter Estelles födelse väntar nu inte bara en utan två kvinnor på att få bestiga tronen. Hur ska det gå? Alldeles utmärkt, tror jag att mamma anser, det har ju gått bra både för Ulrika, kriminalkommissarien, och Marianne, som till skillnad från sina bröder har disputerat.
    För övrigt anser jag att Herman Lindqvist från sin utsiktspost i Frankrike försöker göra sig märkvärdig. Han må vara den illegitima ättling till kungahuset som han påstås vara men hans eget namn, Herman, är faktiskt tyskt!  (Herman - german!) Nu ondgör han sig över att lilla Estelle inte har fått något namn med förankring i Bernadottesläkten och att ett av namnen, Mary, rätteligen borde stavas Maria på svenskt vis. Men den lilla prinsessan är faktiskt inte den första, som fått heta Estelle Bernadotte. Så hette också Folke Bernadottes hustru och jag kan tänka mig att namngivningen är en postum hyllning till denne fredsmäklare. Och vad Mary beträffar kan det väl vara så att den danska kronprinsessan Mary är påtänkt som gudmor till Estelle?

Kristian Gerner: Ryssland. En europeisk civilisationshistoria

Jag fastnade i ett av kapitlen i Gerners innehållsrika och tankedigra bok om Ryssland: "Kommunismen som politisk religion". Jag hade fått en aha-upplevelse. Så måste det ju vara! Författaren tar fasta på det ryska folkets förankring i religiös tradition och mytologi. "Det heliga Ryssland" var en realitet för många - och det tog Lenin och Stalin fasta på. "Den nya kommunistiska läran... marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen", skriver Gerner. Och: "Till Stalin leder inte bara självhärskarlinjen från tsarerna utan även den religiösa linjen från ikonerna och helgonen. Stalin var Gud.", skriver han också. Liksom: "Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet." Ryssarna fick en ny mening med livet.
    Men Gerner går längre än så. Han menar att Lenins skrifter var motsvarigheten till evangelierna och Stalins tal och direktiv motsvarigheten till apostlagärningarna. Dessutom, schematiskt sett, kan Marx och Engels skrifter anses motsvara Moses och profetiorna, liksom gestalten Lenin motsvara Kristus och gestalten Stalin Paulus, "det vill säga då han inte uppträdde som Gud."
   Evigheten förlades till jorden och Moskva blev det nya Jerusalem.
   Gerner betonar också kyrkslaviskans inflytande på den sovjetryska normalprosan och den bysantinska ikonens plats i den kommunistiska religionen. Bilderna av Lenin var "fönster mot evigheten" precis som de gamla ikonerna var det.
     Med Ryssland i mina gener har jag haft lätt att ta till mig det här resonemanget. Dessutom tycker jag mycket om kyrkslaviskan, som jag läste vid Uppsala universitet en gång.

Ulrika Kärnborg: Myrrha

Den här romanen ropade på mig, när jag besökte Uppsala Stadsbibliotek för några dagar sedan. En fantasieggande titel, ett lika fantasieggande omslag. Jag slet den till mig, började genast läsa vid teet inne på Kardemumma. Där rycktes jag med av den omöjliga kärlekshistorien på engelskt 1800-tal mellan en bättre herre, Arthur Munby, och pigan Hannah. Men det dröjde innan förklaringen till Arthurs besatthet av denna muskulösa och smutsiga kvinna kom. Den fanns i hans barndom! Inte ologiskt alls, men aningen oväntat, som i en deckare. Mer vill jag inte berätta här. Någon annan vill kanske läsa boken!

Ann Heberlein: Ett gott liv

Att det är något som inte stämmer med Ann Heberlein märkte jag redan, när jag läste hennes förrförra bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag kunde inte sätta fingret på det då, det var bara det att en känsla av oärlighet kom över mig. Nu har jag fått förklaringen. Det var hennes förläggare, som styrde henne! När hon blottade sig var det för att gå honom till mötes. När jag nu läser "Ett gott liv" får jag samma känsla. Men den här gången kan det väl inte vara förläggaren, som ligger bakom? Honom har hon ju lämnat för att gå över till Bonniers. Fast där finns det väl också förläggare som lägger sig i? Numera. När jag själv debuterade som "fin" skönlitterär författare på Bonniers 1985 med romanen "Älskade barn"  ställde jag ultimatum: ingenting i min text skulle få lov att ändras. Ingenting ändrades heller. Jag undrar om den boken hade klarat sig helskinnad genom  granskningskvarnen i dag.
    Men nu tillbaka till "Ett gott liv". Jag tror fortfarande inte på Ann Heberlein. Jag tror inte att hon är en så förträfflig mor som hon vill påskina. Jag tror inte att hennes kärlek till sin man är så allt överskuggande. Själv skriver hon att hon inte tror att hon vill hämnas. (På förläggaren.) Men hon är smart, Ann Heberlein.
Hon fortsätter.."men helt säker kan jag inte vara. Är vi någonsin helt på det klara med våra motiv?"
Så tar hon udden av den kritik som hon vet måste komma.
Sammanfattningsvis erbjuder Ann Heberleins bok en provkarta på Freuds försvarsmekanismer: förnekelse, projektion, reaktionsbildning, upphävande, rationalisering... Det vore värt en närmare undersökning.
Den egentliga behållningen av boken var en annan. Den ger inblickar i hur marknadsföringen av en bok går till numera. Visserligen tror jag inte att Ann Heberlein, trots sina maniska skov, orkade med alla föreläsningar, intervjuer och andra mediala föreställningar som hon säger sig ha genomfört. Men den ger en skrämmande bild av bestsellerismens baksida. Och jag är tacksam för att jag själv hittat fram till  Podium, författarförlaget, där man slipper sälja sin själ.
    Ann Heberlein skriver också om förhållandet mellan kreativitet och galenskap. Men hon gör det inte lika intresseväckande som man kunde vänta. (Se för övrigt mitt inlägg den 7 december om kreativitet och psykisk sjukdom!)

Om 115-åringar

Läste just i bladet (SvD) att Japans äldsta dött vid 115 års ålder.  Äldst i världen är nu amerikanskan Besse Cooper, "på väg mot 116". Ännu ett exempel på bristande historiskt intresse, tänkte jag. På Röros kyrkogård står en gravsten till minne av Malmfinneren Hans Olsen Aasen, född 1557, död 1673. Han blev alltså, om inte 116 så 115 år. Om denne min anfader har jag skrivit i romanen "En vass obändig längtan"(2009).

Arnaldur Indridason: Svart himmel

Nu har jag äntligen tagit mig igenom den senaste delen i Indridasons kriminalsvit från Island. Han är, enligt reklamtexten på bokomslaget, "Nordens bästa deckarförfattare". Det är möjligt, hans medtävlare är inte heller särskilt vassa, inte med internationella mått mätt. Men den här boken var rent ut sagt tråkig. Att jag ändå läste den till slut berodde på min kärlek till Island och till min fascination inför de isländska personnamnen. Bergthora till exempel är inte något tilltalande namn för ett svenskt öra, men på Island passar det in. Det dånar som ur en vulkan.

Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben

Vilken bok! Jag lånade den på biblioteket och höll mig uppe i natt för att hinna läsa ut den, eftersom den måste lämnas tillbaka i dag: lånetid sju dagar, ej omlån. Det är bevisligen fler än jag som har drabbats.
Först: språket, delvis översättaren Jan Henrik Swahns förtjänst. Sedan humorn. Citat:" Ett beprövat sätt mot mardrömmar är att berätta dem högt ner i toalettstolen och sedan spola efter sig." Och naturligtvis,  innehållet. Det som till att börja med verkade vara en rätt så banal historia från ett ödsligt Polen visade sig vara dels en lärobok i astrologi, dels en beskrivning av ett märkligt sjukdomstillstånd, dels en stridsskrift mot olovlig jakt på Djur (jo, författaren använder faktiskt versaler lite hur som helst). Men allt detta var villospår. Frampå morgonen insåg jag till sist vad det var jag läste: en fulländad kriminalhistoria!
   Associationer till Marlen Haushofers "Väggen", också den om en kvinna i ödemarken, och till Friedrich Dürrenmatts "Med brott benådad". Jag citerar. "Vi är alla föremål för Villfarelse; vem skulle kunna träda fram och säga att vi inte alla är Förbrytare? Det är som ett eko av Durrenmatts "Vem känner väl sitt brott och sina hemliga missgärningar?"
    På s 67 hittade jag en av många tänkvärdheter, som jag gärna hade gulstreckat, om det inte varit för att så gör man inte i en lånebok: "I dag vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar." En utmärkt sammanfattning av en mycket god bok!

Hans Falk: Uppväxt

Hans Falk är äldste son till Kerstin Thorvall, denna välskrivande och omskrivna författare, nu död. Sonen har känt ett behov att "skriva av sig" sin barndom, ett nästan lika starkt behov som det som drev hans mor att skriva "Det mest förbjudna" om förhållandet till sin egen mor. Men - jag är besviken! Nog hade denna färgstarka, temperamentsfulla kvinna gjort sig förtjänt av av ett annat slutmäle än det som sonen här levererar. Det räcker inte för den som själv träffat Kerstin Thorvall att få veta att hon slängde tallrikar i väggen och gång på gång rymde hemifrån.
    Här hade förlaget, Hjalmarson & Högberg, kunnat göra en insats. Och dessutom kunnat anlita en korrekturläsare för att hyvla bort språkliga och innehållsmässiga missar. Den värsta i mitt tycke: när barnflickan Siv plötsligt heter Maj!

Semesterläsning i Spanien

Nyss hemkommen från ett besök hos min dotterson Jesper i  Spanien kastar jag mig över god litteratur på svenska. Jag är utsvulten. Den litteratur som var tillgänglig där nere tråkade ut mig. Här ett smakprov:
Björn Ranelid: Kniven i hjärtat (ännu ett manifest för "godheten")
Elin Lindqvist: Facklan (också tendentiös men med en liten knorr)
Karin Brunk Holmquist: Villa Bonita (minns inte längre vad den handlade om)

Undantaget var Kate Mortons Den glömda trädgården, översättning till svenska av Louise Thulin. En fantasieggande saga för vuxna med inbakad kriminalgåta. Dessutom visar Kate Morton att även sagor kan vara autofiktiva. Det gladde mig, eftersom jag själv nyss publicerat två sagor av det slaget. (I samlingsvolymen "Bland pallemoner och draffodiler").
Nu läser jag Justine Lévys En ovärdig dotter, som jag fått till recension från UNT.

Den mordiska familjen Simenon

När jag rotade igenom gammalt material från mina Simenonstudier på 80- och 90-talen inför en kommentar på Dixikon idag hittade jag också en notis av nyare datum. Det var  den belgiska dagstidningen La Libre Belgique, som 2002 rapporterade att den kände författaren Georges Simenons brorsdotterdotter hade släppts ut ur  kvinnofängelset Berkendael efter att ha suttit häktad i två år. Hon var anklagad för överlagt mord på sin sambo, som hon hade slagit ihjäl med en hammare.
Geneviève Simenon, utbildad reumatolog, hade erkänt men angett sex års psykisk terror som orsak till mordet. Dessutom hade hon själv växt upp i en familj som inte hade kunnat ge henne kärlek. Både hennes farfar Christian Simenon och hans bror kriminalförfattaren hade samarbetat med tyskarna under kriget. Detta hade präglat inte bara hennes fars barndom, som uppmuntrad av sin farbror Georges hade anslutit sig till Hitlerjugend, utan också hennes egen. Domaren föll till föga och doktor Simenon blev slutgilitgt dömd till fem års villkorligt fängelsestraff.
Som Pierre Assouline antyder i sin Simenonbiografi (1992, svensk översättning 1995) kan även Georges Simenon själv ha gjort sig skyldig till mord under sin ungdom. Händelsen ska han ha kamouflerat i romanen "Le pendu de Saint- Pholien". Dessutom övertalade han sin bror Christian att gå in i Främlingslegionen, när det började osa hett kring bröderna efter kriget. Christian dog under en strid i Algeriet. Då var Georges i säkerhet i USA.
Såren från nazisttiden är svårläkta, vilket bland annat angreppen på IKEAs grundare Kamprad har visat helt nyligen.
Till slut vill jag nämna att "Le pendu de Saint- Pholien" var en av inspirationskällorna till min roman "Mannen som ville vara Simenon" (Symposion, 2000)