Vargtjut

Vargen har följt mig sedan jag var ett mycket litet barn. Bilden av den skrämde mig så mycket att jag blev tvungen att oskadliggöra den genom att att använda den som omslagsbild till romanen "Vargens mjuka tassar". Nu har jag vargens tjut i öronen och det märkliga är att det inte skrämmer mig alls. På den CD,  som medföljer boken "Faszination Wolf" av Christoph och Barbara Promberger (2010)  hör jag klagorop och längtan men ingen lust att skada.

Den hotade publicistiken

Lyssnade i går kväll på tre lärda herrar från Lund, två professorer och en docent, på Axess TV.
De hade idel kloka synpunkter på den utarmning som försiggår i medievärlden. Mainstreamkulturen
var ingenting för dem. Av de tre minns jag litteraturprofessor Per Rydén från min tid i Lund och docent
Peter Luthersson från min tid som skribent på Svenska Dagbladets kultursida, där han var kulturchef.
En stilla undran bara: Var gömde sig kvinnorna? En och annan skymtade i publiken, men ingen av dem
ansågs tydligen värdig att göra sin stämma hörd.

Om det franska språket

Jag har blivit nyförälskad i det franska språket. Häromdagen lyssnade jag på den fantastiske sångaren Gilbert Bécaud på Axess TV och i gårkväll fick jag äntligen tillgång till TV5Monde och fastnade framför en fotbollsmatch! Jag har aldrig varit någon fan av fotboll men det var plötsligt oväsentligt. Jag hörde kommentatorns ljuvliga franska och sedan var min kväll räddad. Vad är då så speciellt med det franska språket? Satsmelodin, visst, men också perfektionismen, omsorgen om orden, om grammatiken.

Minnesboxen 1942

Jag har just lyssnat på en CD-skiva med musik och småprat ur Sveriges Radios Arkiv. År 1942 var jag sju år men ansågs inte mogen att lyssna på radio. Samma sak gällde min mor. Radion, som stod i herrummet, var förbehållen min far. Det kändes märkligt att nu så här långt efteråt försöka ta igen det jag missade då: Lili Marlene, Glenn Millers In the Mood, reportagen från de skidtävlingar, som Gunder Hägg vann och rapporterna från ett Europa, som Hitler fortfarande höll i ett hårt grepp. Men framför allt Evert Taubes Sjösalavals, där Rönnedahl svänger sina lurviga ben. Något så omoraliskt kunde min far definitivt inte tillåta att vi barn lyssnade på.

Simon & Garfunkels "Cecilia"

Jag lyssnar på en CD med Simon och Garfunkel. Upptäcker att den låt jag länge tyckt bäst om, "Cecilia",
är en metafor, en hyllning till musiken. När de sjunger "Cecilia. You are breaking my heart. I am begging you please to come home" är det en vädjan om inspiration. Cecilia är ju musikens skyddshelgon. Inte så förvånande alltså att den av mina döttrar, som fått namnet Cecilia, är den mest musikaliska av dem.

Simon & Garfunkel

Svt 2 visade i kväll ett nostalgiprogram om 60-talets stora singer-songwriters Paul Simon och Art Garfunkel. Det berörde mig mer än jag hade förväntat mig. Särskilt Bridge Over Troubled Water men också Cecilia. Det är stor musik och stor lyrik. Cecilia kallade jag den dotter, som jag födde 1965.
Nu kunde jag instämma i versen "Cecilia, you are breaking my heart/ I´m begging you please to come home.../.
    Dessutom  fick jag bekräftat att Art Garfunkel, den innerlige av de två, faktiskt kunde ha varit  tvilling till den man, som jag förälskade mig i 1958 och som jag i min nya roman "Älska mig - ändå" kallar Gyuri.

Kreativitet och psykisk sjukdom

Kunskapskanalen i TV visade i eftermiddag ett fascinerande program om hjärnan. Bland annat behandlades förhållandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom, ett ämne som jag berörde i min bok "Intelligent eller kreativ?" 1978. Den mest intressanta fråga, som ställdes i programmet var: Hur kan det komma sig att psykisk sjukdom överlevt genom människans evolution? Det förbluffande svaret var att det troligen beror på att psykiskt sjuka människor (schizofrena och bipolära)
är attraktiva och därmed lätt får partner att avla barn tillsammans med. Föreläsaren jämförde med påfågelns enorma och mycket vackra stjärt, som både är ett stort hinder vid förflyttningen och ett medel att locka till sig en partner.

The Fry Chronicles

Efter en lång semesterpaus kan jag nu meddela att jag äntligen lyssnat av det band, som min supporter Sara Török gett mig. Hon är också en Stephen Fry-beundrare. 

På bandet, The Fry Chronicles, berättar den brittiske skådespelaren och författaren till att börja med om sin uppväxt som barnbarn till en ungersk jude, som emigrerat till England och där byggt upp sockerraffinaderier. Just det avsnittet träffade mig i hjärtat. Min stora kärlek var en gång just det, en ungersk jude. 

Sockret kom att spela en stor roll i Stephen Frys liv. Han föddes upp med flaska och kalaspuffar. Det kvinnliga bröstet fick aldrig någon laddning för honom, vilket han antyder var början till hans homosexalitet. 

    På sin underbara engelska delar han sedan med sig av sina tankar om självmordets lockelse, grundade i en känsla av misslyckande och längtan efter att bli älskad. "Inside we are all sobbing and scared", medger han på bandet.