En ros till Maëlle

Som några läsare av min diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG har observerat har den dedikationen Till Maëlle, som jag träffade på Zog. Vem denna Maëlle är har de däremot inte kunnat lista ut.    Här kommer nu svaret: Maëlle är mitt yngsta barnbarn, sju år gammal. Hon bor i Bryssel.
Häromdagen fick jag ett brev från henne, innehållande tre fina teckningar. Den finaste föreställer en solros. Den inspirerades hon till efter att ha sett Pirkko Dahlmans omslagsbild till diktsamlingen i fråga. Den roligaste är ett porträtt av mig, hennes farmor, med rosett i håret och en lustig näsa.
     Vad månde bliva...?

Arbetsstipendium till Villa Martinson i Jonsered

På 1950-talet sysselsatte jag mig en hel del med skalden Rainer Maria Rilke. Resultatet blev en s k
trebetygsuppsats i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms Högskola, som universitetet då kallades.
Titel: Rilkes kontakt med Ellen Key och hennes betydelse för honom och hans verk. Det var 1958. Min handledare var professor E.N. Tigerstedt.    Min forskning tog mig till Worpswede vid Bremen och Rilkearkivet, som förestods av Rilkes dotter Ruth, men också till Jonsered i Partille socken utanför Göteborg, där Rilke var gäst hos paret Gibson på Furuborg år 1904.
    En annan poet, som betytt mycket för mig, är Harry Martinson, vars ANIARA var en av inspirationskällorna till min nyligen utkomna diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG.
I dikten "Åttonde september 2013"  skriver jag om president Obama:

    "Han spelar redan alla roller
     I ett politiskt spökspels kurragömma
     Som i Aniara"
 
    Den dikten skulle kunna vara skriven valåret 2014.

    Nu har de båda poeterna slagit sig samman och via stiftelsen Fru Mary von Sydows, född Wijk, donationsfond, sett till att jag får två månaders vistelse i Villa Martinson. Där kommer jag att kunna arbeta koncentrerat med den del av den självbiografi med preliminär titel "Tjänstekvinnans dotter", som jag arbetar med, och som har anknytning till främst min Rilkeforskning.

Maria Lang, "vår första deckardrottning"

  Vad är en deckardrottning? I Lena Lundgrens & Lisbet Wikners bok om Maria Lang ges knappast något utförligare besked.  Visst,  hon publicerade si och så många böcker och sålde si och så många exemplar. Hon ordnade storslagna fester och hon åkte taxi för miljonbelopp.  Men det räcker inte.  När jag träffade min kollega Maria Lang, där hon satt i ensamt och upphöjt majestät på källaren Dianas övervåning år 1980 kunde jag inte låta bli att undra. Vad ville hon mig, som hon låtit hämta upp ur underjorden för en audiens, mig som publicerat summa tre deckare som jag knappast blivit fet på.  Jo, hon ville veta om hon kunde förlita sig på att jag skulle bli en värdig efterträdare på hennes deckartron.  (Jag tror hon blev besviken.) Så agerar en drottning. Det var i posen, i divalaterna,  som hennes drottningkrona blev synlig.
    Om detta får man inte veta mycket i den nyutkomna biografin. Divan finns med, som karikatyr. Och som föregångare till senare författardivor. En Guillou, en Ranelid. Det hade kunnat utvidgas. Det är egentligen ett fascinerande ämne. Men det  som verkligen tycks intressera författarna är frågan om  hennes eventuella homosexualitet. Just det senare kunde ha varit värd en analys. Det räcker inte med att påpeka att hon aldrig levde i någon fast relation, att hon hade vänner av båda könen eller att hennes romaner vittnar om ett starkt intresse för erotik. En analys, om jag får be!
Maria Lang befann sig, om jag har förstått saken rätt, mitt på den normalfördelningskurva, där kvinnlig respektive manlig erotik utgör de båda svansarna.  Hur påverkar sådant en människa? Här tänker jag på den belgiska författardivan Suzanne Lilar, som jag också hade förmånen att få träffa. Hon var född 1903, tillhörde alltså samma generation som Maria Lang. Skillnaden mellan dem båda var att madame Lilar var öppet frispråkig om sin bisexualitet, hon såg den till och med om en styrka.  
  

"Arne Ruth talar ut" av Lars Åke Augustsson

Under min tid på DN träffade jag Arne Ruth vid två tillfällen. En tillbakadragen man, tyckte jag, hänsynsfull. När jag kom för sent till ett inbokat möte på grund av taxistrul i Stockholm var han förstående, beklagade bara stillsamt att nu hann vi tyvärr inte diskutera det aktuella samarbetet.
Hans fru Lena (Persson) väntade med middagen.
    Anledningen till min försening var  min äldsta dotters förlovning i USA. Hon hade ringt och bett mig komma för att fira tillsammans med henne och Arjun. Jag hastade till resebyrån för att hinna få en biljett. Lång kö, sedan lång väntan på taxi.
    Men nu till "Arne Ruth talar ut", som har underrubriken "Minnen. Medier. Moral". Under läsningen gjorde jag några noteringar. Den ena gällde AR: s jämförelse mellan Sverige och Schweiz efter andra världskriget. I Sverige var det få intellektuella som konfronterade flykten från krigshistorien efter kriget, menar han. Schweiz däremot hade sin egen variant av anpassning till det tyska grannlandet. "Den officiella hållningen där efter kriget var en närmast total skuldförnekelse. Men författare som Friedrich Dürrenmatt och Max Frisch använde den officiella ansvarsflykten som utgångspunkt för pjäser och
romaner som i  hög grad skildrade följderna av individuell och officiell dubbelmoral", säger AR i den
intervju Augustsson gjorde med honom. Jag tänkte genast på Dürrenmatts "Die Panne" och "Das Versprechen".
    Jag föreslog en gång, inofficiellt, Friedrich Dürrenmatt som nobelpristagare  och fick veta att det var ett dåligt förslag: "Han skriver ju deckare", sa en ledamot av Svenska Akademien.
    Var det kanske inte den egentliga anledningen?
    En annan notering gällde det Augustsson skriver om nazismens skönhetsdyrkan: "Arne Ruths tankar är sysselsatta med nazismens dyrkan av våldsestetik. Symboler för brutalitet är lockande. De bygger på en syn på skönhet som ligger bortom föreställningar om frid och harmoni."
    På en lapp, instucken i boken, har jag skrivit: "Cf Burgess A Clockwork Orange!" Den unge "hjälten"är ett "Nietzsches barnbarnsbarn". Han dyrkar "Ludvig vans" musik.
 

Ett udda uppdrag

Jag har ägnat dagen åt ett udda och mycket stimulerande uppdrag. Ett belgiskt företag i fastighetsbranschen har bett mig om texter om Bryssel som ska pryda entréhallen till en av de fastigheter, som företaget i fråga administrerar. Efter idogt letande har jag hittat användbara texter av Lord Byron, W H Auden, Jean-Baptiste Baronian,  Odilon-Jean Périer, Michel Lambert och - Marianne Jeffmar. Dessutom en novell av Jean Muno, "Retour à l´envoyeur", den senare för övrigt översatt till svenska under titeln "Retur avsändaren"(publicerad i min antologi "Krig och läckerheter").
Uppdraget väckte minnen till liv, framför allt av mötet med den underfundige Jean Muno i Bryssel år 1985.
 

Ett studiebesök

Att ett sjukhus kan visa upp flera ansikten fick jag ett bevis på i går. Jag besökte då Rudbecklaboratoriet i Uppsala Science Park, avdelningen för klinisk genetik. Den läkare/forskare som tog emot mig var mycket tillmötesgående och det trots att jag presenterat mig som patient. (!) Lokalerna var ljusa, om det inte skulle låta så makabert skulle jag skriva "glädjefyllda". Jag tänkte: Här skulle jag ha velat arbeta, forska om gener och kromosomer, verkligen uträtta något för mänskligheten. Men så blev det inte. Mina förhoppningar om att en dag få läsa medicin stäcktes redan i gymnasiet, då det visade sig att jag inte klarade provräkningarna så bra som min far hade hoppats.

Möte med författaren och bildkonstnären Ola F Nilsson

Det finns kända och det finns okända författare. Däremellan finns det författare som borde vara mer kända än de är. Jag träffade en av dem i går. Ola F Nilsson har (ännu) inte uppnått bästsäljarstatus men är väl värd att läggas på minnet ändå. Framför allt för hans språkligt träffande, humoristiska och poetiska "Artur under kepsen", en väl maskerad självbiografi från "inavelns mylla" i Norrbotten.
    Vad har då Artur under kepsen? Ett ägg, påstås det i boken.

P O Enquist i Babel

Han är sig lik, min gamla ungdomskärlek P O, lika vacker som år 1951, lika "blyg", som han själv kallade det, och det trots alla sina framgångar. I går blev han intervjuad av Jessika Gedin om sitt senaste verk, "Liknelseboken", som lär handla om hans allra första kärlek. Han var 15, hon 51. Den måste jag läsa! Och kanske jämföra med hans förstlingsverk, "Kristallögat", som jag kastade mig över, när den kom 1961. Då bodde vi båda på Studentvägen i Uppsala, var båda småbarnsföräldrar. Jag minns PO, där han satt på sandlådekanten. Men ännu starkare minns jag honom från KGF:s sommarläger i Munkviken 1951, då vi lär ha gjort en roddtur i en eka, bara han och jag, och från bibelstudierna, då våra fötter möttes under bordet. Han var 17, jag 16.  Visst var han blyg, men jag var ännu blygare. Jag kunde inte tänka mig att han då redan hade gjort sin sexuella debut på "det kvistfria furugolvet", vilket han lär beskriva i "Liknelseboken". Vi i kristliga gymnasiströrelsen hade ju blivit varnade för att "prova vår nyckel" för tidigt i allehanda lås! Men - PO är författare med allt vad det innebär av omtolkningar av "sanningen" och rent ljug. Jo, jag måste läsa boken!
   Om en av PO:s stora romaner, Kapten Nemos bibliotek (1991) har jag skrivit i memoarboken
"Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007)

Boksläpp på Uppsala Stadsbibliotek

I går, den 6 mars, hade jag nöjet att presentera min senaste bok på Uppsala Stadsbibliotek, som då och då inbjuder till s k "Boksläpp" eller "Nyutgivet från Uppsala". Jag fick möta intresserade och frågvisa läsare, som gärna ville köpa min pjässamling "Fem pjäser om sex". Jag gladdes med dem och med de teatermänniskor, som nu förhoppningsvis hittar fram till boken och sätter upp pjäserna på scen.

Ett möte i bloggens värld

En av mina bloggkamrater är Maureen Murdock, amerikansk författare och psykoterapeut. Jag tillägnade henne min memoar "Till Marianne från A till Ö." Emellanåt går jag in i hennes blogg för att få del av nya insikter. Nu skriver hon om sin ännu outgivna bok, "Hooked on Hope, A Mother´s Tale".
Den handlar om den smärta hon känner, när hon tänker på sin drogmissbrukande son, som avtjänar sitt straff för narkotikalangning i ett kaliforniskt fängelse. Sonen är psykotisk, (bipolär), och en begåvad bildkonstnär.  Nu är hon på väg att ge upp tanken på bokpublicering. Marknaden för icke-midstreams-litteratur är ännu hårdare i USA än här. Därför är hon glad att hon har sin blogg. Där kan hon låta en stor publik få del av sina erfarenheter.
    I sin memoar "Unreliable truth" (2003) betonar hon att en memoar är ett försök av författaren att berätta sina minnen med den största emotionella sanning hon är mäktig: "Det betyder givetvis inte att alla fakta är historiskt korrekt återgivna. En författare skriver om en händelse utifrån sitt eget perspektiv, inte utifrån sin systers, sin mans eller sitt barns. En memoarförfattare bör också tänka på att det är viktigt att vara ärlig, att strunta i vad andra kommer att tycka. Om man skriver emotionellt sant kommer läsaren att
kunna ta till sig det skrivna. Det kommer att tolkas som autentiskt, något som är mycket viktigare än att bli tolkad som en god människa."
    Det har hänt mig flera gånger, när jag gett ut böcker med mina egna emotionella sanningar som motiv att jag kunnat skriva under på Maureens visdomsord. Det gäller till exempel "Vargens mjuka tassar" (1994 och 2009) och "Älska mig - ändå!" ( 2012)
    Maureen Murdocks bloggadress är: maureenmurdockblog.com on addiction & mental illness.

Min mentor är död

I går kväll såg jag ett av Axess TV:s underbara program. Juliette Gréco framträdde dels i RTBF (Radio Télévision Belge Frankophone) på 60-talet, dels i fransk TV på 80-talet.
Efter programmet googlade jag henne och upptäckte att Josyane Savigneau, som för övrigt skrivit en biografi om Marguerite Yourcenar, skrivit en bok också om henne. Jag fortsatte, hittade under Josyane Savigneau uppgiften att Dominique Rolin är död. Hon dog den 15 maj 2012, några dagar innan hon skulle ha fyllt 99 år. Hon föddes i Bryssel den 22 maj 1913.
    Dominique Rolin var min mentor. Hon lärde mig att gå i psykoanalys hos mig själv. Hon följde mig och mitt författarskap, åtminstone de delar som utkommit på franska. Jag skrev om henne i olika sammanhang, i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007),  och i Svenska Dagbladet. Jag träffade henne så fort jag kom till Paris, besökte henne i hennes lägenhet i Saint-Germain-des- Prés eller vid en lunch på La Coupole.
Jag läste allt hon gav ut.
    Hon var en av de främsta författarna inom "Le nouveau roman".
    I min memoarbok skriver jag om den förutsägelse hon gjorde i romanen "Le gâteau des morts" (1982) Där berättar hon hur hon den 5 augusti 2000 hittas livlös vid sitt skrivbord. En förutsägelse som alltså inte skulle visa sig stämma in.
   Men detta är inte det intressanta. Det är att hennes ständige följeslagare och romanfigur Jim dyker upp vid båren. Han lugnar henne, det här är ingenting hon ska oroa sig för, hon är bara i färd med en ny bok.
     Det var länge en hemlighet vem denne Jim var. Men en dag avslöjade Dominique för mig att hans
namn var Philippe Sollers, en av de tongivande i den franska litteraturvärlden och make till Julia Kristeva. De hade träffats, när han var 22 och hon 45 och gått in i ett samliv i erotikens och litteraturens tecken. Till deras ritualer hörde resor till Venedig två gånger per år, där de alltid tog in på samma hotell och i samma rum. Dominiques roman "Trente ans d´amour fou"(1988) handlar om deras kärlekshistoria.
     När man nu googlar Dominique Rolin, écrivain, får offentligheten äntligen klart besked: Det är Philippe Sollers som är Jim, uppkallad efter James Joyce.
     År 1993 firades Dominique Rolins 80-årsdag vid Centre Pompidou i Paris. I panelen, som behandlade hennes författarskap, satt både hon själv och Philippe Sollers. I publiken bland många andra Julia Kristeva och Josyane Savigneau. (Och jag själv.) Savigneau förberedde redan då sin biografi om Dominique Rolin
Jag väntar otåligt på den. Jag undrar om hon tänker ta upp Dominiques släktskap med Dostojevskij och med Kafka.
Eller med Marguerite Yourcenar, som hon efterträdde i Belgiens franskspråkiga litteraturakademi  1989.
      Är hemligheten bakom ett långt liv kärlek och skapande arbete?
    

Nytt möte med Iréne Lindh

Mitt första möte med Dramatenskådespelaren Iréne Lindh ägde rum 1995. Då framförde hon min monolog "En dörr ett rop" på Stockholms monologfestival, ett lyckat framförande, som gav mig ett
förstapris i monologtävlingen det året. Nu har vi mötts igen, men den här gången bara per brev. Jag har just skickat henne ett nytt pjäsmanus, "Äppleträdgården", som hon lovat läsa och eventuellt ta sig an.
(Pjäsen bygger på Tjechovs "Körsbärsträdgården"). Jag hoppas att hon tror på den och vill göra något av den. Hon är en fin skådespelerska. Jag minns hennes tolkning av min monolog som inkännande och
stark.  

Bo Setterlind i Minnenas television

Det blev en överraskning. När jag för en stund sedan slog på TV-n var Bo Setterlind där, i en repris från 1979 i SVT 24:s programserie "Minnenas television". Det var 12 år före hans död. Han dog ett halvt år, efter att jag hade träffat honom på Bonniers Manilla, vilket jag nämnde i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö" (2007) Vi fortsatte vårt samtal på lokal efter Manillamötet. Han berättade då om sin anknytning till Lappland, om de samiska rötter han delade med mig, hur han hade lärt sig tolka samiska runor. Också i TV-programmet berörde han Sameland. Den bok han skickade mig efter mötet, Ros bland törnen tuktad, hör till mina mest älskade bokskatter. Där finns bland annat dikter om Lappland, till exempel den vemodiga "Lappland är min mor". Men den dikt, som han i sin dedikation ville att jag skulle läsa, var "Vatten": I en öken har jag undrat: Vilket är viktigast, rosor eller vatten? Vatten, tror jag, fast jag älskar rosor.

Jag minns havet utanför Bretagne och dess smaker

I går smakade jag än en gång havet utanför Bretagne. Det var på Hambergs Fisk vid Fyristorg i Uppsala, där det serverades ostron. Att så oväntat än en gång få möta smaken av detta för mig speciella hav var underbart. Liksom att få introducera min vän Inga-Greta till ostronens värld. I Bretagne har min son Mathias och hans familj sitt sommarviste. Jag längtar dit men resan är lång och besvärlig. Vilken lycka att de bretonska ostronen klarat den utan mankemang!

Strindberg i mina drömmar

Nu får det vara nog! Inte ens i sömnen slipper jag undan honom, "årets" Strindberg. I natt drömde jag att jag hittat en meditationsplats på Runmarö, en av Strindbergs tillflyktsorter och under en kort sommar på 1990-talet även min. I drömmen satt jag på en klippa och tittade ut över havet. Då kom han, knuffade ner mig från klippan. "Gå din väg", röt jag - och vaknade. René Coeckelberghs, som var på väg att bli min förläggare men som dog ifrån sina åtaganden, kom från Bryssel. Han menade att man i Sverige bara kan diskutera en sak - och en författare - i taget. Han hade så rätt.

Möte med dagens Cirkus Scott

Såg i dag Cirkus Scotts uppdaterade föreställning i Uppsala. Jag begav mig dit med stora förväntningar, mindes min barndoms sågspånsdoftande Cirkus Scott på granntomten hemma i Nyåker. Det var 40-tal och världen var ännu relativt opåverkad av dagens syn på tillvaron som ett enda stort köpcentrum. Vi barn fick träffa cirkusartisterna före föreställningen, hjälpa till att bära in stolar i det lilla tältet och fick berättelser om deras liv utanför Nyåker. Jag greps av reslust: det här vore ett liv för mig! I dag slussades jag in i ett gigantiskt tält, på en marknad, där det såldes popcorn, sockervadd och annat barngodis en masse liksom blinkande leksakssvärd. Själva föreställningen var också inriktad på barn. Huvudattraktioner var Bamse med kompisarna Skalman och Lilla Skrutt, som hade som uppgifter att hoppa in i cirkusnumren istället för de för tillfället sängliggande ordinarie artisterna. De artister som inte hunnit bli sjuka verkade trötta. Och elefanterna och kamelerna såg underligt livlösa ut, nästan lika livlösa som de leksaksdjur, som såldes i pausen. Jag tror att Cirkus Scotts nuvarande chef Robert Bronett har begått ett misstag. Han har i ett försök att öka intäkterna inriktat sig på en barnpublik, som är mer sofistikerad än han tror. De barn, som satt i min närhet, var mer intresserade av de vackra hästarna och clownerna än av Bamse & Co (och av de uppstoppade leksaksdjuren!) Om Cirkus Scott ska slippa ännu en svacka bör de tänka om! Ett ris till Cirkus Scott!

Om pianofingrar

Det bestämdes i min barndom att jag skulle lära mig spela piano. Anledning: att jag hade "pianofingrar". Uttrycket fick fäste i min vokabulär och har styrt mycket av mina musikupplevelser. Förra lördagen såg jag den 87-årige Arthur Rubinstein vid pianot i Svt2. Hans pianofingrar var slitna och klumpiga men det verkade inte ha någon betydelse, hans virtuositet var förbluffande stor, fingrarna dansade fram över tangenterna. I förrgår såg jag sedan den unge Jevgenij Kissin i Axess TV (äntligen kan jag knappa in den kanalen!). Han spelade i schweiziska Verbier med mjuka barnsliga fingrar. De förmedlade hans starka inlevelse i Chopins musik.

Möte med ännu en historisk plats

I går tog jag bussen ut till Gamla Uppsala, gick upp på Tunåsen, genom dess tusenåriga betesmarker, sedan tillbaka längs Myrby träsk. När jag väntade på bussen tillbaka hade jag en närbild av de arkeologiska utgrävningarna, som visar fragment av livet norr om Storgården: till exempel stolphål från byggnader under järnålder och medeltid (från ca år 0 till 1500-talet). Jag rös.

Möte med historien på Biskops- Arnö

I går tog jag buss 895 ut mot Bålsta, steg av i Bälsunda, gick sedan till fots fram till Biskops-Arnö, fotograferade underbara gamla ekar, den äldsta, den så kallade Biskopseken, 600 år gammal. Jag kände mig förpassad till den tid, då ärkebiskoparna i Uppsala reste ut till Arnö i Mälaren för vila och avkoppling. Jag fotograferade bland annat en skylt, där det stod att ärkebiskop Olof Björnsson, kallad den vise, uppförde ett stenhus på platsen 1314 och 1332.En annan bild tog jag i Örtagården, där jag upptäckte en ört kallad läkemalva eller marshmallow(!) Mitt ärende var egentligen att komplettera den boksamling jag skänkt till Biskops-Arnös bibliotek i januari 2007. Sedan dess har det blivit ytterligare sex böcker. Tillbaka till Uppsala fick jag lift med Stella, som tagit mot böckerna. Hon berättade att hon studerar läkande örter, som det finns många av i Biskops-Arnös örtagård. Jag påminde henne om Paracelsus, som vid brytningen mellan medeltid och nyare tid intresserade sig för samma sak, och som jag skrivit om i romanen "Sprickan i skallen" (1993). "Jag ska bli den nya kvinnliga Paracelsus!" utropade hon. På Uppsala Stadsbibliotek finns en bok med titeln "Biskops-Arnö under 700 år" att låna. Där finns motiv avbildade, som säger ännu mycket mer än mina fotografier. Till exempel av ett brev på latin från 1288, undertecknat av ärkebiskop Magnus Bosson. Det är det första dokument som visar att Arnögodset var i biskopens ägo.

Med Strindberg i Paris underjord

I dag såg jag Anna Franklins och Teymor Zarrés utställning på Åhuset i Uppsala. Den visade bilder och texter från den tid, som Strindberg kallade Inferno. En fin dokumentation av parets vandringar på jakt efter en författare i skaparkris. Anna Franklin är född 1959, hon var alltså ännu inte på jorden, när jag som femtonåring slukade Strindbergs Samlade verk under en sjukdomsperiod. Jag associerade också till mina egna vandringar i Paris, där jag följde Georges Simenon i spåren inför min roman "Mannen som ville vara Simenon", översatt till franska under titeln "L´homme qui voulait être Simenon". På Gare du Nord, där Strindberg mötte Paris, skrev jag för övrigt första kapitlet i "Hoppa opp i himlen", också den översatt till franska som "Sauter jusqu´au ciel".