Om Patrick Modiano

I mitt förra inlägg citerade jag några rader ur Ture Nermans dikt "Den vackraste visan". Nu citerar jag ännu en strof:
    "Han skulle ha vandrat vid kajerna/med en blek liten blåögd Lucile/och diktat violer och kyssar/ nu en natt i april".
    Det kunde ha varit Patrick Modiano, som vandrade vid kajerna i Paris den där aprilnatten. Han har diktat många visor om kärleken, senast i romanen "Nätternas gräs", översatt av Anna Säflund-Orstadius från originalet "L´herbe des nuits" och utgiven på Elisabeth Grate Förlag.  Här heter Lucile Dannie men hon har också många andra namn. Dannie är tonåringen Jeans mystiska kärlek. Han kommer henne aldrig in på livet och kan aldrig glömma henne. Fyrtio år senare går han fortfarande omkring i Paris, söker henne förgäves.
    Den första roman av Modiano som jag läste var "La place de l´Étoile". Det var 1968. Modiano var 23 år och hade redan gett ut två romaner,  och fått franska Akademiens stora romanpris för "Les boulevards de ceinture". Redan här hade han mutat in sitt revir: staden Paris.
    Sedan läste jag allt jag kom över av Modiano. I min bokhylla står nu 14 av hans romaner, dessutom det manus han skrev till Louis Malles film  Lacombe Lucien (1974).  I april 1990 såg jag den intervju som Patrick Poivre d´Arvor (PPDA) gjorde med honom i sitt litteraturprogram i fransk TV.
Bilden av den tillbakadragne Modiano stämde nästan alltför väl med de bilder han gett av sina romanjag.
     Någon har sagt att hos Modiano bär känslorna sina gestalter snarare än tvärtom. En heltäckande karakteristik. Men det som är mest karakteristiskt hos honom är ändå hans förmåga att låta staden Paris vara medaktör i de dramer som utspelar sig, ofta under skeendets yta.
    Jag har under läsningen av Modiano ofta associerat till Georges Simenon, också han en skildrare av  flanörliv och svårlösta brott.
     Så här börjar "Nätternas gräs" i svensk översättning:
    "Ändå drömde jag inte..."
    Och så här Ture Nermans dikt:
    "Den vackraste visan om kärleken/ kom aldrig på pränt/ Den blev kvar i en dröm på Montmartre/
hos en fattig Parisstudent."
    Jag känner stark släktskap med Modiano. Känner igen hans sätt att genast tacka ja till uppdrag för att sedan ändra sig och be att få slippa.
    

Mauritz Edström från Nordingrå och hans släkt

 Vem minns Mauritz Edström, författaren som skrev "I min faders hus" och "Medan världen dör"?
Jag har just läst om böckerna med återseendets glädje. Särskilt minns jag att "I min faders hus" rörde vid mina hjärterötter, när den kom på Carlssons förlag 1984. Det var ju också min faders hus författaren hade skildrat. I alla fall närapå.   Sedan ägnade jag mig åt lite släktforskning. Det påstås nämligen inom släkten Bergman från Nordingrå att Mauritz Edström också hör dit. Med lite finurlighet inser man att den Jöns Olof Bergman, som var Mauritz mormorsfar egentligen hette Erik Petter Bergman och var min farfarsfar. (Det är inte det enda namn han ändrat. Själv har han fått heta Natanael i "I min faders hus") Vår gemensamma anfader skulle då vara Eric Persson och vår anmoder Catharina Göransdotter  och Mauritz och jag fyrmänningar.
     Det är en sorglig historia som ligger bakom namnet Bergman, som Erik Petter, född 1855, och Göran, född 1847, tog  efter att flyttat från  Björnås i Nordingrå. Eric Persson hade nämligen skrivit på borgen till en granne och sedan förlorat både sitt hemman och sin affär i Björnås. Sönerna försökte köpa tillbaka hemmanet men måste ge upp efter några år. Göran köpte sedan torpet "Kövan" (vilket lär betyda "mellan två berg") i Häggvik och tog tillsammans med brodern namnet Bergman efter berget bakom torpet. I Kövan föddes min far.  Erik Petter flyttade till Bäckland.
    Själv växte Mauritz Edström upp i Lugnvik vid Ångermanälven, där mina farföräldrar så småningom  kom att sluta sina dagar.  Han skriver om sin far att han i sin ungdom varit arbetare vid ett sågverk och även bysnickare. Om min far kommer jag någon gång att skriva att han fick börja arbeta  på sågen vid 12 års ålder och så småningom blev en skicklig snickare. Han tillverkade många av våra möbler.
     Omslaget på "Min faders hus" visar  Thage Nordholms målning av en stuga i Nordingrå. Själv fick jag tillåtelse av Thage Nordholms änka att använda en annan av hans målningar till min roman
"En vass obändig längtan" (2009)

PS Mauritz Edström tog livet av sig 1987.

Lars Noréns dagbok 20052012

Det är något märkligt med Lars Noréns dagböcker. På ytan handlar de om vardagshändelser och  - förstås - hans dramatik. Men så sprängs ytan av verklig dramatik. Den handlar om hans längtan att bli far igen vid 65 års ålder. Och hans rädsla för allt  det skulle innebära.  Så är barnet äntligen där, dottern Sasha.
Hon är ett friskt barn, trots sina "gamla" föräldrar. En episod från mars 2011, då Sasha är drygt två år, fastnade i mitt minne. Hon ställer sig mellan gliddörrarna på Fotografiska, brer ut sina armar och säger: "Stopp, inte gå in!" En blivande regissör, tänker jag.
     Men det märkligaste är att dagboken tycks skapa ett beroende hos mig. När jag äntligen lyckas lägga den ifrån mig vid 4-tiden på morgonen ser jag fram mot nästa dag, då jag får fortsätta läsa.

Johanna Ekström möter Tomas Lappalainen

"När man håller sig i solen" heter Johanna Ekströms senaste bok. Den handlar inte bara om föräldrarna, Margareta Ekström och Per Wästberg, som media skrikit ut, utan också om hennes förälskelse i Tomas Lappalainen, som skulle resultera i äktenskap och en liten dotter. Jag var (nästan) där, när de träffades i Neapel 2005. Vi var båda gäster på Munthes San Michele, samtalade en del. Bland annat berättade Johanna att hon fick sova på pappans luftmadrass, när hon var i Stockholm. Underligt, tänkte jag, men i hennes roman finns förklaringen. Pappan hade just flyttat ihop med sin nya unga kvinna. De bodde i hans "arbetslya". Där fanns nog inte plats för gästrum eller ens gästsäng. Hur som helst, en dag hade Johanna bråttom. Hon skulle över till Neapel och träffa Tomas Lappalainen. I romanen skriver hon: "Jag gick tillbaka in i den lilla lägenheten, till min stora kärlek, som jag ändå inte helt vågade älska och bli älskad av..." (s. 281) Det som berör mig mest i "När man håller sig i solen" är att Johanna vågat lämna ut sin osäkerhet. Inte bara på kärlekens områden utan också på arbetets. "Alla författare är osäkra" sa en gång min förläggare in spe, René Coeckelberghs. "Men de flesta håller inne med sin osäkerhet." Johanna gjorde det inte. Hon berättade att hon höll på att skriva en teaterpjäs: "Om jag inte lyckas med den kommer jag mig att kasta mig utför en klippa."

Mare Kandre

Det var på litteraturfestivalen "Les Boréales de Normandie" i Caen år 1998. Bland de inbjudna var några svenska författare, översatta till franska, däribland Mare Kandre. Och jag själv. Med min olyckliga förmåga att säga sådant, som inte är ägnat att såra men ändå visar sig vara det, berättade jag för Mare hur intressant jag tyckte det var att träffa galna kolleger. Hon såg på mig som om hon trodde att det var jag som var galen. Men hon svarade mig inte. På ett av mina foton sitter hon bredvid Anna-Karin Palm, en ljus pojkflicka i färd med att signera. Sju år senare var hon död. I sin krönika i SvD i tisdags kommenterade Annina Rabe hennes död så här: "... att dö alldeles för ung och dessutom under oklara omständigheter...". Själv tänkte jag på den unge sonen, Hesekiel, när jag läste att hans mamma var borta. Nu har Mattias Fyhr gett ut en bok om Mare Kandre, "Skitigt vackert mörker". Jag har inte hunnit läsa den men förstår att den innehåller uppseendeväckande passager t ex Dagens Nyheters refuseringsbrev av den intervju, som Fyhr en gång gjorde med Mare Kandre.

Ett österrikiskt öde. Eller två?

I juli fascinerades jag av råseglaren Wetsera, byggd 1890, som låg inne för reparation i Öregrunds hamn. Den fick sitt namn efter den österrikiska baronessan Maria Vetsera, som tog sitt liv i Mayerlingdramat 1889, där även kronprins Rudolf begick självmord.
    I kväll såg jag en fascinerande film på TV-kanalen "Sjuan". Den hette "Illusionisten" och handlade om ett annat öde inom den österrikisk-ungerska aristokratin. Den unga hertiginnan Sophie var tänkt som fästmö till den österrikiske kronprinsen Leopold. Men hon vägrade gifta sig med honom, eftersom hon var förälskad i sin barndomsvän, som utbildat sig till trollkarl. Dramat slutade med självmord och något som såg ut som mord.
    Det här kan inte vara en tillfällighet, tänkte jag. Är inte "Ilusionisten"byggd på Mayerlingdramat?
  Så jag googlade Mayerlingdramat och kom vidare till filmen "Illlusionisten". Och se, jag hade rätt!
Historien är ändrad i sina detaljer men dramatiken kvarstår.

Carin Davidsson är död

UNT rapporterade i dag om Carin Davidssons död vid 91 års ålder. Hon var min lärare i slaviska språk vid Uppsala universitet 1955-1956 och den som visade mig vägen till sin favoritförfattare Tjechov, "den minst dogmatiske av författare", som någon skrivit. Tjechov har sedan dess varit min ständige följeslagare.
Carin Davidsson ledde också konversationsövningar. Hon hade stora svårigheter att få mig att uttala den ryska vokal som ligger någonstans mellan y och i. Men till slut lyckades hon!

Möte med ekjätten i Nåntuna lund

I den nyss utkomna "Trädets tid" av Christel Kvant läser jag om den tusenåriga Kvilleken i Rumskulla, nära Eksjö. Den fick stå kvar, när andra ekar  fälldes under Gustav Vasa för att bli virke till hans krigsflotta. Antagligen för att den inte var så hög,  rak och ståtlig som andra ekar.
   I dag, på midsommarafton, besökte jag en annan ek, inte fullt så gammal. Den står i den fridlysta Nåntuna Lund utanför Uppsala och är bara mellan 300 och 400 år gammal. Dess omkrets är 7.1 meter. Jag mindes Christel Kvants ord: "Man bara står där tyst och överväldigad, tacksam över att en stund få vara i trädets närhet. Tacksam för sin stund på jorden." Eken lever till skillnad från de döda majstängerna, en urkraft.