PS om novellsamlingen ÄLSKVÄRD

Den novell av mig, som kom med i NovellmästarnaAs nyligen publicerade e-bok ÄLSKVÄRD, var "En dag i Paris".

Btj-recension av DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG

Btj-recensionen, som nådde mig i dag, var föredömligt professionell. Anders Sjöbohm skrev bland annat: "Hela tiden talar författaren med en starkt närvarande röst och dikterna efterlämnar inte sällan känslan av att ha lyssnat till ett klangrikt, koncentrerat ackord."

Upsala Nya Tidning om "Dikter från planeten Zog"

I dag publicerade UNT Ann Lingebrandts recension av min diktsamling "Dikter från planeten Zog".
Hon utgick från några diktrader i Werner Lambersys "En tillfällig ateists dagbok", som jag översatt från franska och gav ut 1999: "Poesin flyr/på ett rymdskepp och/betraktar tomheten". En knockout! Jag hade helt glömt bort den strofen men insåg nu att den måste ha legat i mitt förmedvetna och väntat på att få blomma ut.
    Ann Lingebrandt var fram till i dag okänd för mig. Hon recenserar för Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar och hade fått uppdraget av UNT, eftersom jag själv då och då recenserar i den tidningen.
     Hon har gjort ett bra jobb. Min enda egentliga invändning är att hon inte kunnat låta bli att använda ett av de ord jag ogillar allra mest, "spretig". Men jag uppskattar att hon lyft fram dikten "Krig", dedicerad till "W", min förste man, som växte upp i andra världskrigets skugga och vars far var spaningsflygare under hela kriget.  Det är om hans "silverfågel" jag diktat.
   På den bild, som illustrerar recensionen,  ser man min sons fina porträtt av mig. Jag sitter på en havsstrand och skriver om de vikingaskepp jag ser framför mig i fantasin. En motpol till hans farfars utsikt från sin "silverfågel".
   Något annat min recensent inte kan ha vetat är att jag aldrig varit i det jordiska Florens, fast jag länge längtat dit.  Det är den enda stad som jag placerat på planeten Zog. Det kändes viktigt att få besöka staden åtminstone där.
    Diktsamlingen hade också kunnat heta "I dödens gränsland". Många av dikterna handlar mer eller mindre metaforiskt om döden, som ju inte kan vara så långt borta för en poet, som närmar sig de åttio.
     Jag hade också kunnat förse samlingen med ett motto från Gunnar Ekelöf ur hans dikt "Poetik":
"Vad jag har skrivit har jag skrivit mellan raderna." Men det tyckte jag att mina läsare skulle få lista ut själva.

Ett uppmuntrande brev om "Dikter från planeten Zog"

Bland alla positiva reaktioner på min nyss utkomna diktsamling väljer jag att lyfta fram  ett brev från en jämnårig kvinna, som läst alla mina böcker och nu också den senaste, min debut som poet.
Så här skriver hon, bland annat:
"... den här diktsamlingen känns som ett koncentrat av Din författargärning fram till nu. Den innefattar
kärlek, längtan, smärtsam erfarenhet. Det finns en skönhet, en rytm, ett musikaliskt flöde, en röd smärta, en livserfarenhet... "
    En författare, som skriver i sin ensamhet, behöver uppmuntran, inte bara en artig förfrågan om hur
många böcker man skrivit. Eller: "När kommer nästa bok?"

DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG

I dag kunde jag hämta de första 50 exemplaren av min debutdiktsamling "Dikter från planeten Zog".
Den är  min 28:e publicerade bok. Den blev fin, med ett vackert omslag av Pirkko Dahlman, min favoritillustratris. Bilden  föreställer antingen en solros, en himlakropp eller ett kvinnobröst. Jag överlåter åt läsaren att välja. Det kan bli ett svårt val, liksom det kan bli svårt att veta vad exakt jag
skildrat i  dikterna. Men det är helt i sin ordning.  Jag citerar Gunnar Ekelöf: "Vad jag har skrivit har jag skrivit mellan raderna".
    

Nygammal bok

Jag håller ännu en dejavubok i handen, "Professorn och hans offer. En nästan sann kriminalhistoria", ursprungligen utgiven på Norstedts förlag 1980. Jag var aldrig riktigt nöjd med vare sig omslag eller baksidestext. Nu är jag det. I Dejavus version är boken röd, kärlekens och dödens färg, och baksidestexten är personligt hållen.

Bibliiotekstjänst om min pjässamling "Fem pjäser om sex"

Också den här recensenten, Bo Blom, har hakat upp sig på att det finns för lite sex i boken. "Är man  ute efter explicita sexscener får man vända sig någon annanstans", skriver han i BTJ-häfte 1311345. Min invändning: detta är inte en roman eller några noveller utan texter för teatern, som ska tjäna som inspiration och underbyggnad. Det står som alla som någon gång arbetat för och på teatern vet regissören fritt att låta skådespelarna leva ut de känslor som kan hämtas ur dramats undertext. "Inte alla av dramernas hjärtskärande rop...fångar mig riktigt som läsare" skriver han också. Jag önskar verkligen att pjäserna blir uppsatta så att Bo Blom och andra får möjlighet att höra ropen. Som vi som hade möjlighet att se
till exempel "Tillsammans. Du och jag", som den spelades på Kulturhuset i Stockholm under "Festival för Ny Svensk Dramatik"år 2000.  Efteråt skrev Hallandspostens recensent om dess "undersida av paranoia och våldsamhet".

Fem pjäser om sex recenserad i Upsala Nya Tidning

I dag skriver  Gun Zanton-Ericsson om min senaste bok, "Fem pjäser om sex". Hon är imponerad men
har en invändning. Hon anser att pjäserna inte bjuder på tillräckligt mycket sex, däremot på nerver och blod i stora mått. Jag opponerar mig. Framför allt "Odjuret" om pedofilen Jurgen är en studie i
hämningslös sexuell utlevelse. I de övriga pjäserna ligger sexualiteten under ytan, men den finns där.
Den styr skeendet med minimala medel. Till och med i den korta "En dag på seniorboendet Såskoppen"är de tre åldrande syskonen drabbade. Ett av dem använder sig till och med av S/M - hjälpmedel (S/M ska utläsas sadomasochism.)

Boksläpp på Uppsala Stadsbibliotek

I går, den 6 mars, hade jag nöjet att presentera min senaste bok på Uppsala Stadsbibliotek, som då och då inbjuder till s k "Boksläpp" eller "Nyutgivet från Uppsala". Jag fick möta intresserade och frågvisa läsare, som gärna ville köpa min pjässamling "Fem pjäser om sex". Jag gladdes med dem och med de teatermänniskor, som nu förhoppningsvis hittar fram till boken och sätter upp pjäserna på scen.

Ny bok: Fem pjäser om sex

I går, den 1 februari 2013, publicerades min senaste bok, den 27:e, utgiven på eget förlag med hjälp av Ordgruppen/Författares Bokmaskin, där den outtröttliga, kreativa och pålitliga Ann Svenske basar.  Boken är en pjässamling. Den första av de fem pjäserna, "En dörr ett rop," trycktes första gången i "Monologboken 1995", utgiven av Stockholms Monologfestival, där den framförts av Dramatenskådespelerskan Iréne Lindh i regi av Gunnel Lindblom.  Monologen fick ett delat förstapris i
det årets Monologmanustävling och översattes till franska av Jacques Robnard under titeln "Un cri devant la porte".
     Pjäs nr 2, "Odjuret",  är en regelrätt scenpjäs i tio scener för 13 skådespelare. Den uppfördes som s k "rehearsed reading"  på Göteborgs Dans & Teaterfestival 24-31 augusti 1996 i regi av Kent R Andersson och med Mats Blomgren i rollen som "Odjuret". Den publicerades först i bokform på franska av förlaget "L´Élan"i Nantes i översättning av Philippe Bouquet, som fått Ivar Lo-Johanssons personliga pris för att ro projektet i land.
    Den tredje pjäsen, "Tillsammans. Du och jag", spelades första gången under "Festival För Ny Svensk Dramatik" på Kulturhuset i Stockholm under april och maj 2000 i regi av Åsa Back och med
Anitra Invenius och Ola Wahlström i de båda rollerna. Den trycktes i Festivalens programskrift 2000 och  översattes sedan av Jacques Robnard under titeln "Ensemble. Toi et moi".
     Pjäs nr 4, "En dag på seniorboendet Såskoppen" med underrubriken "En tragedi i en akt",
framfördes som reading av amatörskådespelare på Teater Blanca i Uppsala den 7 november 2012.
     (Den hade förtjänat en mer professionell behandling, vilket jag hoppas den får vid nästa framförande.)
     Den femte pjäsen, "Äppleträdgården", slutligen är helt nyskriven. Den alluderar på Tjechovs
"Körsbärsträdgården" och är tillägnad Iréne Lindh.
    "Fem pjäser om sex"  har blivit en mycket vacker bok, till stor del tack vare omslagsbilden efter en målning av Pirkko Dahlman, som också illustrerade min barnbok "Bland pallemoner och draffodiler" (2011)    

Introvert eller autist?

En ahaupplevelse! Svenska Dagbladet har startat en ny IDAG-serie om den introverta personligheten. Serien, som nu kommit fram till del 2, är mycket upplysande. Men - jag efterlyser en koppling till autismspektrum, en störning eller tillgång, som jag behandlat i min senaste roman "Älska mig - ändå!" Nu skulle jag vilja skriva en större artikel (en essä?) om den kopplingen. Till att börja med kommer jag att ta upp ämnet i min presentation av boken på Uppsala Stadsbibliotek den 18 september under rubriken "Nyskrivet från Uppsala".

Bibliotekstjänst har tyckt till!

Äntligen! BTJ:s recensent Elsbeth Hermansson har skrivit en föredömlig recension av min i våras utkomna roman "Älska mig - ändå"! På ett minimalt utrymme berättar hon vad en autofiktiv roman är och kommenterar bokens undertitel "Handledning i autismspektrumstörningar". Hon uppskattar att romanfiguren Anna Maria är "öppenhjärtig" och har lagt märke till att författaren, alltså jag, vill förklara och få förståelse för varför Anna Marias liv blev som det blev.

Barbro Eberan om krigets barnbarn

I en mycket läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet 12 aug 2012 med titeln "Nazitiden är också alltid familjehistoria" refererar och kommenterar specialisten på Hitlertiden Barbro Eberan en i Tyskland nyutkommen bok, Moritz Pfeiffers "Mein Grossvater im Krieg 1939-1945. Erinnerungen und Fakten im Vergleich". Pfeiffer har intervjuat sin morfar, född 1921, om dennes erfarenheter av nazitiden. Han var ett krigets barnbarn, liksom fyra av mina barn. Barbro Eberan citerar: "Mina morföräldrar var tidsvittnen och delvis ögonvittnen, ja även delvis utförande organ i ett förintelsekrig och ett folkmord av en dimension som överskrider vår fattningsförmåga." I min senaste roman, den autofiktiva "Älska mig - ändå" har jag lagt in ett avsnitt om kontakten med mina första svärföräldrar, födda 1906. Min svärfar var aktiv som spaningsflygare under hela andra världskriget, 1939-1945. Men det var ingenting han ville prata om. Min svärmor var ännu tystare: "Vi visste ingenting". Jag träffade dem första gången 1954, nio år efter krigsslutet. De godkände mig som sin sons flickvän. Ett plus var mitt utseende: blont hår och ljus hy: "En äkta german".

Om konsten att läsa innantill

Har dagens läsare förlorat förmågan att läsa innantill? Det ser inte bättre ut. När jag frågar människor som antingen skaffat eller fått min senaste roman, "Älska mig - ändå!", om de hunnit läsa den, svarar de oftast: Jag har bläddrat i den. Ett tidens tecken? Det är enklare, det går snabbare att logga in på facebook eller att sätta på TV-n än att läsa en bok från pärm till pärm. På TV kan man hoppa mellan olika program eller till och med hoppa inom programmet. Den vanan har kanske smittat av sig på bokläsandet? En sådan lästeknik är förödande, vart tog upplevelsen vägen? Upplevelsen av att lära känna en romanfigur, att följa en intrig med allt vad det innebär av medkänsla, frustration, nyfikenhet? För mig är varje ord väsentligt, när jag skriver en roman. Hoppar läsaren över det ordet hamnar han lätt på villovägar. Jag arbetar också med cues, något jag har med mig sedan tiden som kriminalförfattare. Men hur ska en läsare hitta dessa viktiga cues, om hon bläddrar sig genom boken. Ett exempel ur min senaste roman: på sidan 11 undrar huvudpersonen Anna Marias terapeut om hennes älskade Gyuri verkligen har existerat eller om han är en av hennes romanfigurer. Det är en central fråga i boken. Den visar hän mot frågan om romanens innersta väsen. Hela romanen är för övrigt autofiktiv och dessutom, som jag skriver, en "handledning i autismspektrumstörningar". Det har mången läsare missat. I en autofiktiv roman finns två huvudfigurer, romanjaget och berättarjaget. Det gäller att skilja dem åt. Eller också inte. Att det är en handledning i autismspektrumstörningar exemplifieras redan på boken första sida, på rad fyra, där berättarjaget skriver att Anna Marias barn inte står ut med hennes egoism. Det påståendet syftar framåt, mot romanens sista sidor, där Anna Maria diskuterar autism med sin terapeut. Men här och där inne i romanen kommer cues som syftar mot slutet. En deckarteknik som sagt. Jag har tillägnat boken "mina barn och barnbarn för att ni och världen så småningom ska förstå". Jag syftar naturligtvis på autismproblematiken. Men de barn som har bläddrat sig genom boken tror att jag har skrivit om dem. Lättförståeligt, man läser ju gärna in sådant i böcker som verkar handla om en själv. Viktigt i min dedikation är uttrycket "så småningom". Jag hoppas fortfarande att de småningom ska bli mogna och belästa nog att "förstå" vad min bok handlar om. "Jag har omformat sanningen till en sannare helhet", säger Henrik Tikkanen i en intervju i VeckoJournalen 1977. En träffande formulering. Men jag är inte Henrik Tikkanen, jag har inte hans förmåga att få läsare att sluta bläddra. Därför meddelar jag härmed att jag har skrivit min sista roman. Det får bli något annat, något mer bläddervänligt i fortsättningen.

Möte med en 12-årig Marianne

Min yngste bror ringde i gårkväll. I den "buffé" som han ärvt efter våra föräldrar hade han hittat ett brev, som jag skrev till min mamma som 12-åring år 1947. Hon låg på BB och hade fött mig en lillebror. Jag skriver att jag var glad att det blev en pojke. Det är egendomligt att brevet blev hittat just nu, när min nya autofiktiva roman "Älska mig - ändå!" just kommit ut. Där skriver jag om en förhandling jag haft med Gud nio månader före min lillebrors födelse. Jag lovade honom att om han gav mig en ny lillebror skulle jag sluta ljuga. Vilket naturligtvis var lättare sagt än gjort. Jag hade ju som författare in spe ljugandet i mig.
Som Ingrid Elam skriver i boken "Jag - en fiktion" är alla författare främlingar och lögnare.

"Älska mig - ändå" uppe på Podiums hemsida

Podium publicerar idag min nya roman "Älska mig - ändå" på sin hemsida www.podium.nu. Första recensionsdatum 29/3.

Beröm till Bland pallemoner och draffodiler av Btjs lektör

Så här skriver Bibliotekstjänsts lektör Kerstin Hagstrand-Velicu om min barnbok:

"... Båda sagorna handlar om att ge sig hän åt det fantastiska, att låta sig föras till ett underland bortom vardagen. Det är två riktigt underfundiga och läsvärda sagor!"

Beröm till Bland pallemoner och draffodiler i UNT idag

"Fantasifull Uppsaladebut", satte UNT som rubrik på Maria Nygårds recension av min barnbok idag.
"Den är uppkäftig, skojig och färgglad" skriver hon om "De underbara pallemonerna" medan "Prins Erik och draffodilen" får henne att undra vilken verklighet som egentligen är den riktiga. Det har jag själv undrat över många gånger. Är det inte det som är så fascinerande med livet: att man se det ur en massa olika perspektiv och glädjas lika mycket varje gång över all denna rikedom?

UNT Kultur i dag: Lockande flykt från verkligheten

I dag uppmärksammades min nya barnbok "Bland pallemoner och draffodiler"  stort i UNT. På Kulturdelens två första sidor smickrande porträtt,  följda av den intervju som Karin Andersson gjorde med mig för några dagar sedan på Kardemumma, Stadsbibliotekets kafeteria. Hon är nyutexaminerad semestervikarie på tidningen, kommer ursprungligen från Bodentrakten. Fotografen Cornelia Edblad  är från min ungdoms Örnsköldsvik. Att vi hade roligt under intervjun märks. Men gissa vad vi skrattade åt,  jo, åt  Cornelias  skräck för att bli behandlad som fotograferna  i sagan om "De underbara pallemonerna". De är ju nära att bli nerknuffade från Eiffeltornet.

Bland pallemoner och draffodiler

Nu är den här, min fina lilla barnbok. Läckert illustrerad av Pirkko Dahlman och skickligt formgiven av Ann Svenske på Ordgruppen. Det vill säga: jag har den i min hand, men officiellt kommer den inte ut förrän Podium går igång igen efter semestern, den 8 augusti. Då ska den marknadsföras och jag få min debut som barnboksförfattare.
 Se vidare http:// www.podium.nu/index.php?option=com content&task=view&id=560&itemid=64