Arbetsstipendium till Villa Martinson i Jonsered

På 1950-talet sysselsatte jag mig en hel del med skalden Rainer Maria Rilke. Resultatet blev en s k
trebetygsuppsats i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms Högskola, som universitetet då kallades.
Titel: Rilkes kontakt med Ellen Key och hennes betydelse för honom och hans verk. Det var 1958. Min handledare var professor E.N. Tigerstedt.    Min forskning tog mig till Worpswede vid Bremen och Rilkearkivet, som förestods av Rilkes dotter Ruth, men också till Jonsered i Partille socken utanför Göteborg, där Rilke var gäst hos paret Gibson på Furuborg år 1904.
    En annan poet, som betytt mycket för mig, är Harry Martinson, vars ANIARA var en av inspirationskällorna till min nyligen utkomna diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG.
I dikten "Åttonde september 2013"  skriver jag om president Obama:

    "Han spelar redan alla roller
     I ett politiskt spökspels kurragömma
     Som i Aniara"
 
    Den dikten skulle kunna vara skriven valåret 2014.

    Nu har de båda poeterna slagit sig samman och via stiftelsen Fru Mary von Sydows, född Wijk, donationsfond, sett till att jag får två månaders vistelse i Villa Martinson. Där kommer jag att kunna arbeta koncentrerat med den del av den självbiografi med preliminär titel "Tjänstekvinnans dotter", som jag arbetar med, och som har anknytning till främst min Rilkeforskning.

Maria Lang, "vår första deckardrottning"

  Vad är en deckardrottning? I Lena Lundgrens & Lisbet Wikners bok om Maria Lang ges knappast något utförligare besked.  Visst,  hon publicerade si och så många böcker och sålde si och så många exemplar. Hon ordnade storslagna fester och hon åkte taxi för miljonbelopp.  Men det räcker inte.  När jag träffade min kollega Maria Lang, där hon satt i ensamt och upphöjt majestät på källaren Dianas övervåning år 1980 kunde jag inte låta bli att undra. Vad ville hon mig, som hon låtit hämta upp ur underjorden för en audiens, mig som publicerat summa tre deckare som jag knappast blivit fet på.  Jo, hon ville veta om hon kunde förlita sig på att jag skulle bli en värdig efterträdare på hennes deckartron.  (Jag tror hon blev besviken.) Så agerar en drottning. Det var i posen, i divalaterna,  som hennes drottningkrona blev synlig.
    Om detta får man inte veta mycket i den nyutkomna biografin. Divan finns med, som karikatyr. Och som föregångare till senare författardivor. En Guillou, en Ranelid. Det hade kunnat utvidgas. Det är egentligen ett fascinerande ämne. Men det  som verkligen tycks intressera författarna är frågan om  hennes eventuella homosexualitet. Just det senare kunde ha varit värd en analys. Det räcker inte med att påpeka att hon aldrig levde i någon fast relation, att hon hade vänner av båda könen eller att hennes romaner vittnar om ett starkt intresse för erotik. En analys, om jag får be!
Maria Lang befann sig, om jag har förstått saken rätt, mitt på den normalfördelningskurva, där kvinnlig respektive manlig erotik utgör de båda svansarna.  Hur påverkar sådant en människa? Här tänker jag på den belgiska författardivan Suzanne Lilar, som jag också hade förmånen att få träffa. Hon var född 1903, tillhörde alltså samma generation som Maria Lang. Skillnaden mellan dem båda var att madame Lilar var öppet frispråkig om sin bisexualitet, hon såg den till och med om en styrka.  
  

Om abortens historia

Någonstans läste jag att abort blev tillåten i lag 1975. Dessförinnan fick kvinnor som ville avbryta sin graviditet antingen ta till illegal abort eller skicka ansökan till Socialstyrelsen. Det stämmer inte.
När jag blev gravid 1958 och inte trodde att jag skulle klara av graviditeten rådfrågade jag min gynekolog. Hennes svar blev att eftersom omständigheterna kring min graviditet var exceptionella skulle hon kunna hjälpa mig med en abort. Jag tackade nej, något som jag är glad för i dag.

"Arne Ruth talar ut" av Lars Åke Augustsson

Under min tid på DN träffade jag Arne Ruth vid två tillfällen. En tillbakadragen man, tyckte jag, hänsynsfull. När jag kom för sent till ett inbokat möte på grund av taxistrul i Stockholm var han förstående, beklagade bara stillsamt att nu hann vi tyvärr inte diskutera det aktuella samarbetet.
Hans fru Lena (Persson) väntade med middagen.
    Anledningen till min försening var  min äldsta dotters förlovning i USA. Hon hade ringt och bett mig komma för att fira tillsammans med henne och Arjun. Jag hastade till resebyrån för att hinna få en biljett. Lång kö, sedan lång väntan på taxi.
    Men nu till "Arne Ruth talar ut", som har underrubriken "Minnen. Medier. Moral". Under läsningen gjorde jag några noteringar. Den ena gällde AR: s jämförelse mellan Sverige och Schweiz efter andra världskriget. I Sverige var det få intellektuella som konfronterade flykten från krigshistorien efter kriget, menar han. Schweiz däremot hade sin egen variant av anpassning till det tyska grannlandet. "Den officiella hållningen där efter kriget var en närmast total skuldförnekelse. Men författare som Friedrich Dürrenmatt och Max Frisch använde den officiella ansvarsflykten som utgångspunkt för pjäser och
romaner som i  hög grad skildrade följderna av individuell och officiell dubbelmoral", säger AR i den
intervju Augustsson gjorde med honom. Jag tänkte genast på Dürrenmatts "Die Panne" och "Das Versprechen".
    Jag föreslog en gång, inofficiellt, Friedrich Dürrenmatt som nobelpristagare  och fick veta att det var ett dåligt förslag: "Han skriver ju deckare", sa en ledamot av Svenska Akademien.
    Var det kanske inte den egentliga anledningen?
    En annan notering gällde det Augustsson skriver om nazismens skönhetsdyrkan: "Arne Ruths tankar är sysselsatta med nazismens dyrkan av våldsestetik. Symboler för brutalitet är lockande. De bygger på en syn på skönhet som ligger bortom föreställningar om frid och harmoni."
    På en lapp, instucken i boken, har jag skrivit: "Cf Burgess A Clockwork Orange!" Den unge "hjälten"är ett "Nietzsches barnbarnsbarn". Han dyrkar "Ludvig vans" musik.
 

Blodbad i Lund - och i Uppsala

 Det diskuteras väldeliga och inte bara  i den uppsaliensiska pressen om Eva Åkesson, bördig från Lund, är värdig att vara rektor vid Uppsala Universitet. Skäl för och emot hävdas, men bara antydningsvis sipprar det fram att det nog inte var så välbetänkt att hämta henne från just Lund. Den antydningen fick mig att minnas den recension jag hösten 1980 fick av kulturchfen på Svenska Dagbladet Leif Carlsson, när jag publicerat kriminalromanen "Professorn och hans offer". Den utspelas i Lund, där jag då bodde.
Så här skriver recensenten, en tvättäkta uppsaliensare, under rubriken "Blodbad i Lund":
    "Marianne Jeffmar har gett en inblick i en lundensisk akademisk miljö av intriger, svindel och skurkeri som en uppsaliensare noterar med nickande instämmande: trodde jag inte att det var så det stod till där nere...". Han fortsatte: "...ungefär som hemmavid?"
  

Bennie Liljenfors i repris

Den 24 augusti efterlyste jag kriminalförfattaren Bennie Liljenfors med pseudonymen K G Matiason. Jag ville gärna checka upp om  denne begåvade författare fortfarande är kvar i sinnevärlden. Och se, det är han! För en vecka sedan fick jag ett sms från Bennie Liljenfors.  Så småningom fick jag också veta att  han skrivit under ytterligare en pseudonym. Av Sten Wilding har jag nu läst den lysande kriminalromanen "Vita Frun". Den fick Sherlockpriset 1973, vilket inte förvånar mig ett dugg. Jag trodde att jag som gammal deckarförfattare lätt genomskådar alla knep och vändningar, men på den här gick jag bet. Grattis, Sten Wilding!

E.T.A Hoffmann och Karl-Gunnar Rundgren

En tuschteckning inom glas och ram har följt mig genom alla flyttar. Den inspirerar mig fortfarande, jag är förfärligt rädd att den ska gå förlorad. Den visar tre grubblande gestalter, en staty som tycks balansera ett klot på magen, en piprökande liten klotrund farbror med en bok i handen och högt uppe i ett träd en uggla. Scenen är belyst av en halvmåne. Ur skymningsljuset lösgör sig en fladdermusliknande figur.   Teckningen är dedicerad till Marianne av Karl-Gunnar och har titeln "Schulmeister Wuz och de mystiska Hoffmanniterna."
     Karl-Gunnar Rundgren var knuten till  Siestas redaktion, en nordisk kulturtidskrift, utgiven i Uppsala.  Han hade gjort omslaget till nummer 2 1956  och även bidragit med  illustrationer till en och annan text. Han var också en av de vänner, som jag hade stort nöje av att umgås med under mina första år vid Uppsala Universitet. Vi var båda fascinerade av E.T.A Hoffmann.
    Nu sitter jag och läser Kjell Espmarks nya bok, "Hoffmanns försvar". Temat är det overkliga i det verkligas värld. Espmark skriver att det är första gången i vår litteratur som legeringen av det fantastiska och det vardagliga sker. Det må vara hur det vill med den saken, jag tänker genast på den gode Homeros, men de exempel ur E.T.A  Hoffmanns skrifter, som Espmark citerar, är tänkvärda. Bland annat uppehåller han sig vid den skicklige magnetisören, som med hynosens makt kan förföra ett helt folk: "Jag fruktar vad en sådan magnetisör kunde göra med vårt folk om de många tyska staterna förenades i ett enda land", låter han Hoffmann uttala på sin dödsbädd.
     Under läsningen kastar jag då och då en blick på "Schulmeister Wuz och de mystiska Hoffmanniterna". Om jag fortfarande hade kontakt med Karl-Gunnar Rundgren skulle jag be honom förklara vilka dessa Hoffmanniter är. Men det kanske inte behövs. De representerar kanske helt enkelt "det overkliga i det verkligas värld".
     Jag skulle vilja fördjupa mig ordentligt i E.T.A Hoffmanns värld,  men om jag gjorde det skulle jag nog fastna, är jag rädd. Jag skulle känna igen Kafkas skalbagge i Hoffmanns tusenfoting (i Der Goldene Topf), Gogols överrock och framför allt Paracelsus och hans efterföljare Dr Faust och Dr Jekyll/Mr Hyde. Ja, till och med den omtalade strykjärnsbränningen på Lundsberg.
 Nej, sånt har jag inte tid med. Inte för tillfället!

Apropå att nya ärkebiskopen blir en kvinna

Det är inte så förfärligt länge sedan det diskuterades om kvinnor överhuvudtaget bör få bli präster.
Jag minns från min tid i KGF (Kristliga Gymnasistförbundet) på 1950-talet en sådan diskussion och särskilt diskussionsinlägget om kvinnnliga gravida präster. Det skulle väl ändå väcka anstöt med en tjockmagad präst framför altaret! Nu läser jag att den blivande ärkebiskopen faktiskt har två barn!

Apropå nobelpriset i litteratur

"Alla" är tydligen nöjda med att litteraturpriset gick till Alice Munro i år. Även hon själv.

Jag minns de år, då världen väntade på att Belgien äntligen skulle få ett nobelpris i litteratur igen. Sista och enda gången var är 1911, då den franskspråkige Maurice Maeterlinck fick priset. Den mångsidige nederländskspråkige  Hugo Claus var länge mångas favorit. På grund av mina kontakter med landets författarkår ansågs jag lämplig att intervjua honom, om det nu skulle bli så. Där satt jag alltså vid min telefon år ut och år in, men ingen Hugo Claus. Jag tyckte verkligen synd om honom, författaren till så många fina böcker, inte minst "Belgiens sorg". Redan hösten 1994 skrev Marcel van Nieuwenborgh, kulturchef på den nederländskspråkiga Staandard, "Nu ger vi upp hoppet. Det var nu eller aldrig Kenzaburo Oe fick vänta i över tio år. Om Hugo Claus måste vänta lika länge blir det för sent för honom."
    Hugo Claus dog 2008, han begick självmord genom euthanasi.
    Om  det uteblivna Nobelpriset eller Alzheimers sjukdom var den primära orsaken är inte lätt att veta. Det kan ju faktiskt vara så att högt spända förväntningar följda av frustration kan påverka hjärnan negativt.

I Gamla Uppsala kyrka

I dag gjorde jag en utflykt till Gamla Uppsala kyrka, den kyrka, där jag gifte mig första gången för nästan exakt 55 år sedan. Jag drabbades av vemod, tänkte att jag gärna skulle vilja gå tillbaka i tiden, återse de unga människorna, som inte visste hur de skulle hantera sin nya situation, berätta för dem att livet inte skulle bli fullt så sorgesamt som de befarade, att det fanns hopp för dem trots allt.
     Jag har inget bröllopsfoto. Till fotograf fanns inga pengar. Men brudklänningen har jag kvar. Till en sådan hade det inte heller funnits pengar, utan jag letade fram en klänning, som jag köpt i England några månader tidigare. Den är vacker, svagt crèmefärgad med ett diskret blommönster. Det gör ont i mig, när jag låter handen stryka över de små blommorna.

Jag minns mina telefoner och vilken glädje de gav mig

Har telefonin spelat ut sin roll?
Det verkar inte bättre. Men först i dag, när de enda telefonsamtal jag fått var erbjudanden om att förnya abonnemang på  än det ena, än det andra, gick det upp ett ljus. Anledningen till att de uppiggande privatsamtalen, så viktiga för den som har världens ensammaste yrke, helt försvunnit är förstås att facebook, instagram och allt vad de heter, tagit över. Jag läste just något fasaväckande: om man går ut och äter en god middag, är den inte verklig förrän man rapporterat om den på facebook. Bilden, metaforen, har ersatt upplevelsen. Men inte för mig, inte så länge jag har kraft att stå emot! Jag vill fortsätta hylla livet så länge jag orkar!  

Ett udda uppdrag

Jag har ägnat dagen åt ett udda och mycket stimulerande uppdrag. Ett belgiskt företag i fastighetsbranschen har bett mig om texter om Bryssel som ska pryda entréhallen till en av de fastigheter, som företaget i fråga administrerar. Efter idogt letande har jag hittat användbara texter av Lord Byron, W H Auden, Jean-Baptiste Baronian,  Odilon-Jean Périer, Michel Lambert och - Marianne Jeffmar. Dessutom en novell av Jean Muno, "Retour à l´envoyeur", den senare för övrigt översatt till svenska under titeln "Retur avsändaren"(publicerad i min antologi "Krig och läckerheter").
Uppdraget väckte minnen till liv, framför allt av mötet med den underfundige Jean Muno i Bryssel år 1985.
 

Om" renhet", då och nu

SvD Kultur publicerade i går en artikel av Clemens Poellinger om den nya familjeritualen "Purity balls" i USA, fotograferad av David Magnusson, som visar sina bilder på Malmö museer. Ritualen  är en ceremoni, där döttrar lovar sina fäder att leva i avhållsamhet fram till äktenskapet.  Fäderna lovar  i gengäld att vara trogna sina hustrur.
   David Magnussson sägs i artikeln hoppas att en svensk betraktare inte omedelbart ska avfärda hans bilder som exotiska.
    Jag mindes det jag hört berättas om min farmorsfar och hans åtta döttrar. Han hette Jonas Böhlin och hade gift sig med Anna Svan, avlad "i synd". Det var ett öde som han ville bespara sina döttrars eventuella barn. Döttrarna var födda mellan 1881 och 1901. Av dem tog han ett löfte att inte ha sexuellt umgänge med någon man, innan de var ordentligt gifta. De lydde honom. Min farmor, född 1885, gifte sig 1905 och fick sitt första barn, en pojke,  ca nio månader senare. Han skulle så småningom bli min far.

P O Enquist i Babel

Han är sig lik, min gamla ungdomskärlek P O, lika vacker som år 1951, lika "blyg", som han själv kallade det, och det trots alla sina framgångar. I går blev han intervjuad av Jessika Gedin om sitt senaste verk, "Liknelseboken", som lär handla om hans allra första kärlek. Han var 15, hon 51. Den måste jag läsa! Och kanske jämföra med hans förstlingsverk, "Kristallögat", som jag kastade mig över, när den kom 1961. Då bodde vi båda på Studentvägen i Uppsala, var båda småbarnsföräldrar. Jag minns PO, där han satt på sandlådekanten. Men ännu starkare minns jag honom från KGF:s sommarläger i Munkviken 1951, då vi lär ha gjort en roddtur i en eka, bara han och jag, och från bibelstudierna, då våra fötter möttes under bordet. Han var 17, jag 16.  Visst var han blyg, men jag var ännu blygare. Jag kunde inte tänka mig att han då redan hade gjort sin sexuella debut på "det kvistfria furugolvet", vilket han lär beskriva i "Liknelseboken". Vi i kristliga gymnasiströrelsen hade ju blivit varnade för att "prova vår nyckel" för tidigt i allehanda lås! Men - PO är författare med allt vad det innebär av omtolkningar av "sanningen" och rent ljug. Jo, jag måste läsa boken!
   Om en av PO:s stora romaner, Kapten Nemos bibliotek (1991) har jag skrivit i memoarboken
"Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007)

Jessika Gedin och Selma Lagerlöf

Sent omsider har jag sett en notis om att Jessika Gedin är okunnig om Selma Lagerlöfs författarskap.
Det är inte min sak att beskärma mig,  självklart kan en programledare i TV inte hinna med allt.
Men notisen fick mig att minnas några lyckliga stunder. Jag var sju år år 1942, gick i andra klassen i byskolan i västerbottniska Nyåker, hade som lärare den stränga Karolina Karlsson. Hon läste "Kejsarn av Portugallien" för oss under syslöjdstimmarna. Jag är övertygad om att Selma Lagerlöfs skildring av Klara Fina Gulleborgs och hennes fars öde satte djupa spår i mitt minne och att berättelsen ligger bakom eller under mycket av det jag själv har skrivit.

Min mentor är död

I går kväll såg jag ett av Axess TV:s underbara program. Juliette Gréco framträdde dels i RTBF (Radio Télévision Belge Frankophone) på 60-talet, dels i fransk TV på 80-talet.
Efter programmet googlade jag henne och upptäckte att Josyane Savigneau, som för övrigt skrivit en biografi om Marguerite Yourcenar, skrivit en bok också om henne. Jag fortsatte, hittade under Josyane Savigneau uppgiften att Dominique Rolin är död. Hon dog den 15 maj 2012, några dagar innan hon skulle ha fyllt 99 år. Hon föddes i Bryssel den 22 maj 1913.
    Dominique Rolin var min mentor. Hon lärde mig att gå i psykoanalys hos mig själv. Hon följde mig och mitt författarskap, åtminstone de delar som utkommit på franska. Jag skrev om henne i olika sammanhang, i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007),  och i Svenska Dagbladet. Jag träffade henne så fort jag kom till Paris, besökte henne i hennes lägenhet i Saint-Germain-des- Prés eller vid en lunch på La Coupole.
Jag läste allt hon gav ut.
    Hon var en av de främsta författarna inom "Le nouveau roman".
    I min memoarbok skriver jag om den förutsägelse hon gjorde i romanen "Le gâteau des morts" (1982) Där berättar hon hur hon den 5 augusti 2000 hittas livlös vid sitt skrivbord. En förutsägelse som alltså inte skulle visa sig stämma in.
   Men detta är inte det intressanta. Det är att hennes ständige följeslagare och romanfigur Jim dyker upp vid båren. Han lugnar henne, det här är ingenting hon ska oroa sig för, hon är bara i färd med en ny bok.
     Det var länge en hemlighet vem denne Jim var. Men en dag avslöjade Dominique för mig att hans
namn var Philippe Sollers, en av de tongivande i den franska litteraturvärlden och make till Julia Kristeva. De hade träffats, när han var 22 och hon 45 och gått in i ett samliv i erotikens och litteraturens tecken. Till deras ritualer hörde resor till Venedig två gånger per år, där de alltid tog in på samma hotell och i samma rum. Dominiques roman "Trente ans d´amour fou"(1988) handlar om deras kärlekshistoria.
     När man nu googlar Dominique Rolin, écrivain, får offentligheten äntligen klart besked: Det är Philippe Sollers som är Jim, uppkallad efter James Joyce.
     År 1993 firades Dominique Rolins 80-årsdag vid Centre Pompidou i Paris. I panelen, som behandlade hennes författarskap, satt både hon själv och Philippe Sollers. I publiken bland många andra Julia Kristeva och Josyane Savigneau. (Och jag själv.) Savigneau förberedde redan då sin biografi om Dominique Rolin
Jag väntar otåligt på den. Jag undrar om hon tänker ta upp Dominiques släktskap med Dostojevskij och med Kafka.
Eller med Marguerite Yourcenar, som hon efterträdde i Belgiens franskspråkiga litteraturakademi  1989.
      Är hemligheten bakom ett långt liv kärlek och skapande arbete?
    

Nytt möte med Iréne Lindh

Mitt första möte med Dramatenskådespelaren Iréne Lindh ägde rum 1995. Då framförde hon min monolog "En dörr ett rop" på Stockholms monologfestival, ett lyckat framförande, som gav mig ett
förstapris i monologtävlingen det året. Nu har vi mötts igen, men den här gången bara per brev. Jag har just skickat henne ett nytt pjäsmanus, "Äppleträdgården", som hon lovat läsa och eventuellt ta sig an.
(Pjäsen bygger på Tjechovs "Körsbärsträdgården"). Jag hoppas att hon tror på den och vill göra något av den. Hon är en fin skådespelerska. Jag minns hennes tolkning av min monolog som inkännande och
stark.  

Bo Setterlind i Minnenas television

Det blev en överraskning. När jag för en stund sedan slog på TV-n var Bo Setterlind där, i en repris från 1979 i SVT 24:s programserie "Minnenas television". Det var 12 år före hans död. Han dog ett halvt år, efter att jag hade träffat honom på Bonniers Manilla, vilket jag nämnde i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö" (2007) Vi fortsatte vårt samtal på lokal efter Manillamötet. Han berättade då om sin anknytning till Lappland, om de samiska rötter han delade med mig, hur han hade lärt sig tolka samiska runor. Också i TV-programmet berörde han Sameland. Den bok han skickade mig efter mötet, Ros bland törnen tuktad, hör till mina mest älskade bokskatter. Där finns bland annat dikter om Lappland, till exempel den vemodiga "Lappland är min mor". Men den dikt, som han i sin dedikation ville att jag skulle läsa, var "Vatten": I en öken har jag undrat: Vilket är viktigast, rosor eller vatten? Vatten, tror jag, fast jag älskar rosor.

Henri-Georges Clouzot och helvetet

I kväll visade SVT2 den franska dokumentären "Henri-Georges Clouzots helvete" från 2009. Den handlade om hans aldrig avslutade film "Enfer" Inspelningen avbröts efter att först huvudrollsinnehavaren Reggioni drabbats av en mystisk sjukdom och sedan Clouzot själv fått en hjärtattack. Clouzot var en av de riktigt stora filmregissörerna. Jag drabbades svårt av hans "De djävulska", särskilt av scenen, där en till synes död man reser sig upp ur ett badkar. Vad var då Clouzots helvete? Det fick man inte veta men mycket tydde på att Reggionis Marcel med sin enorma svartsjuk på sin hustrus, (spelad av Romy Schneider) beundrare, var kalkerad på Clouzot själv. I filmen förekom bland annat scener från hotellet La Colombe d´Or i St Paul Vence. Där spelade Yves Montand boule, vill jag minnas från ett besök i den franska alpbyn 1989. Hans hustru Simone Signoret gjorde honom sällskap. Hennes dotter Catherine Allegret intervjuades i kvällens dokumentär och gav sina synpunkter på Clouzots sätt att arbeta, på hans perfektionism.

Nils Claesson: Blåbärsmaskinen

Kanske blir det ännu en memoarbok av mig: Till Marianne från A till Ö del II. I den kommer i så fall Nils Claessons bok om sin berömde far, Slas, att få sin plats. Jag fick boken av honom för några år sedan, då han besökte Uppsala. Jag läser nu om den under min konvalescens. Minns mina besök i konstnärsateljén vid Nytorget i Stockholm, där Slas var granne med Elis Eriksson, min senaste och siste svärfar. Nu hittar jag Nils förklaring till sin fars säregna stil: "Den lite omkvädande sugande rytm som Stig använder i sin prosa är delvis en återspegling av ett kemiskt tillstånd inne i hans hjärna som filtrerats och renats genom nedskrivning och korrekturläsning." Han var ju aldrig rädd för kemikalier, skriver sonen också. Under en period hade jag några av Slas Stockholmsbilder på väggen i mitt vardagsrum. Jag tyckte om dem, men det gjorde inte Elis son, så jag plockade ner dem. Elis hade som så ofta påverkat hans syn på konst. Slas tavlor var skit och skräp. Blåbärsmaskinen är en bok laddad med sorg. Sorg över att inte ha varit sedd av sin far. Fadern skrev också om sina söner: "Man kunde läsa om någon som nästan var en själv, om platser och människor som man hade lärt sig att avkoda från Stigs mystifikationer, samtidigt som andra människor, hans läsare, genom Stigs böcker tyckts sig äga en inblick i mitt och familjen Claessons liv... Eftersom det står i en bok tolkar människor det som sanning." Så arbetar många författare, också jag emellanåt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? En författare som är en organisk del av en familj har svårt att hålla den ifrån sig också när hon skriver.