Tore Janson: Språkens historia

Språket är laddat med poesi. Jag läser förre latinprofessorn likaså förre professorn i afrikanska språk Tore Janson och förundras, inte bara över hans lärdom utan också över hans förmåga att dela med sig av fascination. Tänk att runor användes i Älvdalen för bara 100 år sedan! I en bod står ristat AAD gät 1900, d v  s Anna Andersdotter vallade här år 1900. Och jag minns hur mamma, den före detta vallpigan, berättade
 att hon "jetade" kor i sin barndom. Jansons utläggningar om språkens vandringar är mycket upplysande.  I Turkiet roade jag mig med att hitta ord, som letat sig in i svenska språket. Jag hittade "kalabalik" (trängsel) och tänkte på kalabaliken i Bender 1713, då Karl XII motades bort från Turkiet,  "göl"(göl, damm)  och undrade var sambandet fanns, och "trol"(trål, fångstnät").
Utanför en restaurang i Alanya annonserade man, på hemmagjord svenska, om "trollfisk". När jag frågade vad det var för slags fisk  svängde restaurangägaren sig: "Just det, vi serverar trollfisk"!

Nicole Krauss: Man walks into a Room

"USA:s nya litterära stjärna" utropar tidskriften "Vi läser" på omslaget till nr 1 2011 och illustrerar med ett megaporträtt av Nicole Krauss. Jag hade redan läst hennes "The history of love".  Nu plockade jag fram "Man walks into a room", hennes debutroman från 2002, som på svenska fick den missvisande titeln "Man utan minne". För utan minne är han alls icke, den tidigare professorn Samson Greene. Han minns det mesta fram till 12 års ålder. Men när han drabbas av en hjärntumör och opereras försvinner resten. Det här är en kuslig bok. Samson utsätts nämligen för ett galet experiment: en annan persons minne  flyttas in i hans hjärna, minnet av en atomexplosion 1957.
    Här hade Krauss haft en utgångspunkt för en mer fascinerande  historia än den hon tecknat ner och som mer och mer urartar till en sentimental  feel good-roman. Den man som bidragit med minnet, den gamle Donald, bör ju ha fått skador av explosionen, som transporterats i hans DNA. Han kanske är Samsons far, och  Samsons hjärntumör ett resultat av strålningen som han utsatts för. Jag tror att Krauss varit inne på tanken (Donald vill ju adoptera Samson!) men förkastat idén efter påtryckningar från förlaget, som velat ha en kärlekshistoria.  

En mystiker

Mystikern Hans Hof är död, läser jag i dagens UNT. Jag mötte honom på ungdomens KGF-läger på Munkviken 1951. Då var han stiftsadjunkt i Övertorneå. Om honom skrev 16-åringen  i sin dagbok: "Mörk, mystisk, mager. Sant intresse för religiösa frågor. Skarp blick." Han var ofta i sällskap med Fritz Olofsson, "Kristi dåre" kallad. Båda hamnade så småningom i Uppsala, där Hans Hof blev professor i religionsfilosofi. Jag har ofta undrat över hans efternamn.  

Min far Adonis

Såg häromkvällen ett underbart TV-program i svt2:s K special. "Min far Adonis" hette det och bestod av en intervju med den syrisk-libanesiske poetens dotter. Adonis är 80 år och hans mamma, som också var med i programmet, 106. Den blick han gav henne var en annan än den världsberömde poetens. Fotografen hade fångat Adonis utanför sig själv, utanför sin berömmelse. Rörande var när den gamla ville prova sondotterns ring men inte fick. "Den är för liten för dig", upprepade hon. Sondottern ville bekräfta bandet mellan dem på annat sätt: hon gick till en tatuerare och bad att få samma tatuering på handleden, som farmodern hade.
     Adonis berättade bland annat att han hade fötts tre gånger, den senaste i Paris i början på 1960-talet.
Det fick mig att minnas att min tidigare svärfar skulptören Elis Eriksson brukade hävda samma sak. Också han hade varit i Paris vid ungefär samma tid. Hade de träffats och hade i så fall någon av dem påverkat den andre?  

På fest i Ryssland

Jag reser gärna i mina drömmar. I natt var jag i Ryssland, på en stor fest. Det var vackert dukat och det serverades utsökta läckerheter. Enda problemet var att jag hade svårt att göra mig förstådd. Min ryska var,
som i verkligheten, mycket knagglig.
    Nu undrar jag om det var mina ryska anfäder som bjudit in mig. Jag tror inte att den enda inspirationen till den livliga drömmen var ett möte jag hade med en ryska vid namn Tsarina på Kleopatrastranden i Alanya den 12 februari.

Ros till UNT och ris till 165 länder som tillåter barnaga

I dagens UNT tar LEVA-red upp ett angeläget ämne, barnaga. Bland de länder som fortfarande tillåter att man agar barn är Belgien, Frankrike, Turkiet och Brasilien. Jag minns ett samtal med en kvinnlig fransk taxiförare för några år sedan. Hon undrade om det var sant att man i Sverige behandlar barn som små prinsar och prinsessor. När jag undrade vad hon menade förtydligade hon: att det är förbjudet att slå dem.
Och för en månad sedan blev jag vittne till tre otäcka incidenter i Turkiet. Den första: en kvinna (modern?)
förföljde en liten pojke upp-och nerför en gata  med örfilar. Den andra: en något äldre kvinna slog sin handikappade ca 20-årige son(?) när han ville klänga sig fast henne. Den tredje: en tonårspojke drog iväg med sin yngre syster (?) bakom ett skjul på stranden och slog henne. Hon grät, men det hjälpte inte.

Recension: I skuggan av Vichyregimen

I dag publicerades min recension av den franske psykoanalytikern Philippe Grimberts självbiografiska bok "Hemligheten" i Svenska Dagbladet. "...en av de starkaste böcker jag läst på länge", avslutade jag recensionen. Jag jämför med både Joyce Carol Oates "Älskade syster" och William Styrons "Sophies val" och kommer fram till att  ingen av dem når upp till "Hemligheten" i angelägenhetsgrad.