En kvinnas kamp

Jag mötte en kvinna, som berättade sitt livs historia för mig. Jag tänker inte återge den i dess helhet, det kanske jag gör i bokform någon gång. Att jag nu publicerar ett koncentrat av den är för att jag inte kan hålla den ifrån mig, den ger mig mardrömmar och kanske kan den dessutom tjäna som ett varningens ord till unga tjejer som förälskar sig blint i exotiska män. Nåväl, den här svenska kvinnan var en gång en sådan tjej. Hon gifte sig med en man, som bedyrade henne sin kärlek och fick henne att flytta långt hemifrån, till ett land i arabvärlden. Där fick hon snabbt fyra barn med honom.  När den yngste var åtta månader ville mannen skiljas. Han hade förälskat sig i en annan. Men en av döttrarna hittade hennes förlovningsring i badrummet. Pappan och den nya kvinnan hade redan varit förlovade ett bra tag, ända sedan den yngste låg i hennes mage. Svenskan tog sina barn och flyttade hem till Sverige, utan arbete, utan social förankring, utan allting. Sedan skulle barnen och pappan umgås! Han använde umgänget till att skämma bort dem med allt som de inte kunde få hemma i Sverige. Han blev deras Gud, sa deras mamma till mig.

Beröm till Bland pallemoner och draffodiler av Btjs lektör

Så här skriver Bibliotekstjänsts lektör Kerstin Hagstrand-Velicu om min barnbok:

"... Båda sagorna handlar om att ge sig hän åt det fantastiska, att låta sig föras till ett underland bortom vardagen. Det är två riktigt underfundiga och läsvärda sagor!"

Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben

Vilken bok! Jag lånade den på biblioteket och höll mig uppe i natt för att hinna läsa ut den, eftersom den måste lämnas tillbaka i dag: lånetid sju dagar, ej omlån. Det är bevisligen fler än jag som har drabbats.
Först: språket, delvis översättaren Jan Henrik Swahns förtjänst. Sedan humorn. Citat:" Ett beprövat sätt mot mardrömmar är att berätta dem högt ner i toalettstolen och sedan spola efter sig." Och naturligtvis,  innehållet. Det som till att börja med verkade vara en rätt så banal historia från ett ödsligt Polen visade sig vara dels en lärobok i astrologi, dels en beskrivning av ett märkligt sjukdomstillstånd, dels en stridsskrift mot olovlig jakt på Djur (jo, författaren använder faktiskt versaler lite hur som helst). Men allt detta var villospår. Frampå morgonen insåg jag till sist vad det var jag läste: en fulländad kriminalhistoria!
   Associationer till Marlen Haushofers "Väggen", också den om en kvinna i ödemarken, och till Friedrich Dürrenmatts "Med brott benådad". Jag citerar. "Vi är alla föremål för Villfarelse; vem skulle kunna träda fram och säga att vi inte alla är Förbrytare? Det är som ett eko av Durrenmatts "Vem känner väl sitt brott och sina hemliga missgärningar?"
    På s 67 hittade jag en av många tänkvärdheter, som jag gärna hade gulstreckat, om det inte varit för att så gör man inte i en lånebok: "I dag vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar." En utmärkt sammanfattning av en mycket god bok!

Kommande roman: "Älska mig - ändå! "

För några minuter sedan skrev jag på kontraktet på min nästa roman "Älska mig - ändå!" Den kommer ut på Podium någon gång under våren. En lättnad och en sorg. Jag har under flera år kämpat med ett stoff, som hämtat näring ur egna upplevelser. När romanen nu äntligen är klar för publicering känner jag en stor tomhet.

Brutus Östling: fortsättning

Han är en mästare på att trolla bort korten, denne charmige förläggare. Det senaste är att han påstår att han inte vet vart det boklager han haft i sitt garage tagit vägen. Detta efter att han i april hotade med att bränna upp böckerna, om jag inte meddelade att jag ville köpa dem. Det gjorde jag, och se nu vad som hände!
Ett varningens ord till alla författare, som funderar på att ge ut sina böcker på Brutus Östlings Symposion och ännu ett ris till en man, som inte vet vad hederlighet är.

Hans Falk: Uppväxt

Hans Falk är äldste son till Kerstin Thorvall, denna välskrivande och omskrivna författare, nu död. Sonen har känt ett behov att "skriva av sig" sin barndom, ett nästan lika starkt behov som det som drev hans mor att skriva "Det mest förbjudna" om förhållandet till sin egen mor. Men - jag är besviken! Nog hade denna färgstarka, temperamentsfulla kvinna gjort sig förtjänt av av ett annat slutmäle än det som sonen här levererar. Det räcker inte för den som själv träffat Kerstin Thorvall att få veta att hon slängde tallrikar i väggen och gång på gång rymde hemifrån.
    Här hade förlaget, Hjalmarson & Högberg, kunnat göra en insats. Och dessutom kunnat anlita en korrekturläsare för att hyvla bort språkliga och innehållsmässiga missar. Den värsta i mitt tycke: när barnflickan Siv plötsligt heter Maj!

Nordens apostel och andra lögnare och förfalskare

I dag publicerade Svenska Dagbladet en tänkvärd understreckare av Anders Winroth, professor i historia vid Yale University, USA. Han bygger sitt avslöjande av "Den helige Ansgar av Hamburg" på en nyligen utgiven bok av Eric Knibbs: "Ansgar, Rimbert and the forged foundations of Hamburg-Bremen". Nordens apostel Ansgar var enligt denne forskare ingenting mindre än en bedragare. Han var inte, som han påstod, ärkebiskop av Hamburg, utan missionsbiskop utan egentligt stift. Det var genom förfalskningar av brev, bland annat från påven, som han lyckades .nästla sig in i nordmissionen.
    Den kristna kyrkan, och inte bara den katolska, har vid åtskilliga tillfällen gjort sig skyldig till olika slags brott, vilka tystats ned och/eller skylts över. Min tanke: Kan det vara så att det är frestande för svaga själar att söka sig ett ämbete inom kyrkan för att där finns den möjlighet att gömma sig som inte erbjuds någon annanstans? Jo, möjligen inom läkarkåren. Den lever också högt på sitt goda namn och sin status. Vem misstänker i första hand en läkare, när ett brott har begåtts? (Nu tänker jag på den läkare, om vilken det just rapporterats i pressen att han utsatt både sin egen dotter och dennas dotter för sexuella övergrepp.)