Wilma är död

I går ringde en av mina döttrar, Wilmas matte. Hon meddelade att familjens golden retriever inte finns länge. Hon var en underbar hund, en hund som jag kände att jag kunde kommunicera med. Det stod att läsa i hennes ögon. Nu är jag glad för de fotografier jag har av henne. På ett av dem ser hon tillitsfullt på sin matte, där de båda står i min hall. På ett annat lufsar hon fram genom snön i ett vintervackert Norrbotten. Texten under bilden lyder: Till Mattmor från Wilma 03-04-05.

Felicia Feldt: Felicia försvann

Jag tar tillbaka det jag skrev i min blogg 14 januari. Omdömet "nattsvart skurk" var inte byggt på egen läsning utan på medias rapporteringar. Nu har jag själv läst FF:s bok och ser att den handlar mer om sorg än om hat. Ett barns sorg, en vuxen kvinnas sorg, ibland uttalad, ibland klädd i hatets ord.

Presentation av två böcker i Trombones epifysikserie

I går var jag på bokpresentation i Drottninggatans bokhandel i Uppsala. Två författare, Krister Gustavsson och Jonas Ellerström, introducerade var sitt nyutkomna alster. Jonas Ellerström började. Hans "Blues blues blues. Reflektioner" är en bok i fickformat, dock ingen pocketbok utan verkligen en bok, som man kan stoppa ner i fickan och läsa på tunnelbanan. Det är också i Stockholms tunnelbana som han samlat de fragment av samtal, som sedan via bluestexter blev till en bok. Innan han började läsa ur den förklarade han att boken handlar om honom själv, inte om blues.
    Sedan var det Krister Gustavssons tur, eller rättare sagt Chrysostomos Sculifirmellas, en poet med samma födelsedag som han själv, den 8 februari 1952. Denne poet började publicera sig just 1952 och gav ut sin sista bok 2008, fyra år efter sin död. Redaktören Gustavsson tackade i sitt "föredrag" Chrysostomos nära vän Laurentius Omegafluvius, också närvarande,  för att han ställt dessa sena dikter till hans och förlagets förfogande. Sedan läste han ur boken: "Varför blev jag en elefant?", "Mulan" och "Skaldens bakrus". Publiken jublade.
     Litteraturvetare som jag också är, kunde jag inte låta bli att leta efter, inte nödvändigtvis influenser, men paralleller i annan nutida diktning. Och hittade, först fransmannen Raymond Queneaus "Exercises de style" från 1947, sedan engelsmannen Martin Luther Fasan d. y:s (alias Laurie Thompson)
"Mitt hemliga kärleksliv. Självbiografiska anteckningar" från 1991. I sin lapidarism kommer den senare Sculifirmellas diktning mycket nära.
PS Möjligen finns det också en affinitet mellan Jonas Ellerström och Raymond Queneau. Jag tänker på att den senare faktiskt också har utgått från tunnelbanan i en av sina böcker "Zazie dans le métro" (1959).
 PS 2 Trombone är för övrigt inte det första förlag i världen, som gett ut böcker i miniformat. Det franska "Éditions du Seuil" är ett annat. ".2" presenteras som en pocketbokserie, som erbjuder lätthet, soliditet och hanterbarhet. Konceptet uppfanns enligt förlaget av den nederländske tryckaren och förläggaren
 Jongbloed. I det exemplar ur serien, som ligger framför mig just nu, "Chroniques de la haine ordinaire"av Pierre Desproges (1987 och 2004)  läser jag på baksidan.
   "Om folk gör färre dumheter i februari beror det på att månaden har bara 28 dagar".
    I år borde alltså antalet dumheter öka! (min anm.)

Marie Hermanson: Himmelsdalen

Det kan vara frestande att någon gång utbrista: Den här boken har allt! Efter att ha läst "Himmelsdalen" var det nära att jag gjorde det. Romanen är laddad med spänning, har intressanta personskildringar, ger inblickar i en psykvård, som inte är vad den borde vara (och vilken psykvård är det?), diskuterar nya rön inom neurologin som spegelneuroner och tar en dust med begreppet psykopat. Den ger också associationer till klassiker som filmen Doktor Mabuse och  Friedrich Dürrenmatts drama Fysikerna. Man får till och med en liten glimt av alplandet Schweiz. Byn Himmelstal ligger djupt begraven mellan bergskedjor fyra timmars bilresa från Zürich. Men där tycker jag att Marie Hermanson har missat något. Himmelstal är inte riktigt Schweiz, inte det Schweiz jag lärt känna i alla fall. Visserligen är byn avfolkad, om man bortser från behandlingscentret, men något genuint skulle ändå ha varit på plats. Att "invånarna" stöter på en och annan ko räcker liksom inte. Jag undrar om författaren överhuvud taget har besökt Schweiz. I så fall hade hon nog också valt en annan omslagsbild än den 1930-talsplansch, som inte visar upp ett enda chalet. De avbildade husen skulle kunna ligga var som helst. Eller har det varit Hermansons avsikt att anonymisera byn, säga att Himmelstal skulle kunna ligga var som helst?
    Jag blev också aningen besviken över slutet. Måste en roman ha ett "lyckligt slut" för att appellera till dagens läsare?

Sherlock Holmes på nytt

Den nya brittiska kriminalserien i svt1  med en ung Sherlock Holmes verkade lockande. Men - så besviken jag blev! Så får man inte misshandla en 1800-talsfigur! Tvära kast hit och dit, omotiverade kameraåkningar, ett ansikte i närbild som dolde mer än det visade... you name it! Varsågod, ett kraftigt björkris till producent och regissör!

Fitzcarraldo

Werner Herzogs film från 1982 med Klaus Kinski i rollen som operaälskaren Fitzcarraldo är en uppvisning i kreativ galenskap. Han illustrerar det resonemang som Gudmund Smith för i sin bok "Det finns inga enkla svar", som jag citerade i gårdagens inlägg, om aggressiviteten som en viktig ingrediens i kreativitet. Utan aggressivitet hade Fitzcarraldo aldrig lyckats med konststycket att transportera sin båt "Molly. Aida" över det peruanska berget.
 Han illustrerar också ett annat resonemang, nämligen det som fördes i TV:s Kunskapskanalen i december (se mitt inlägg 7/12-11) om psykisk sjukdom. Den fråga som ställdes var:
Hur kommer det sig att psykisk sjukdom som schizofreni och bipolaritet har överlevt genom evolutionen?
Jo, "psykiskt sjuka" är attraktiva och har lätt att få partners att avla barn tillsammans med. Galenskapen lyste ur Fitzcarraldos ögon - och gjorde honom omåttligt attraktiv, till och med för en skönhet som Molly (Claudia Cardinale). Fitzcarraldo är ett utmärkt exempel på den koppling mellan kreativitet och galenskap, som var programmets tema.

Gudmund Smith: Det finns inga enkla svar

Jag hade en gång en professor. Han var en stor inspiratör och släppte fram mig till doktorsexamen, fast jag var kvinna. Nu har han, vid 91 års ålder, gett ut ännu en bok att läsa och begrunda. Enbart titeln är ett fynd.
Den sammanfattar väl hans syn på livet och forskningen. Mina för- och understrykningar i boken har blivit många. En del av dem handlar om subliminal perception. Jag citerar: "De allra mest bärande bevisen för att vi påverkas av sådant vi inte ser, eller åtminstone inte vet att vi ser, har levererats inom neuropsykologin, i studier av centralnervösa reaktioner på subliminal stimulans." Andra handlar om kreativitet. Smith betonar att  kreativa individer är mer benägna att bejaka sin aggressivitet än mindre kreativa. De vill till exempel  själva bestämma över sitt livsrevir. Testresultat har visat sig ha "intressanta kopplingar till testpersonernas cancer. Ju mer kreativitet desto bättre prognos." Han ser också en motsättning mellan den kreativa individen och "trendnissen". Den senare är "vindkänslig och sensitiv men lågkreativ", vilket visar sig bland annat i de stora förlagens utgivningspolitik.
    Smith luftar också sin "livslånga skepsis mot allt vad frågeformulär heter". Och ger några exempel på frågor ur ett personlighetstest. Här ett: "Har Du en benägenhet att utan att hälsa gå förbi skolkamrater eller människor Du känner men inte sett på lång tid, såvitt de inte tilltalar Dig först?" Ett Ja-svar indikerar autism, men alla testpersoner brukar svara  Nej. Vem vill framstå som så oartig?