Chinatown

En film som man med behållning kan se om och se om igen.  Inte enbart eller huvudsakligen för Jack Nicholsons och Faye Dunaways eminenta skådespeleri utan framför allt för Roman Polanskis mästerliga regi. Den omskakande scen, där Dunaway värjer sig genom att omväxlande kalla den unga kvinna som hon tagit under sitt beskydd sin syster och sin dotter, är mycket stark. Incestförhållandet mellan Dunaway och John Huston med alla dess komplikationer får det naturdrama som utspelas i Los Angeles torrlagda utmarker att blekna.  

Bröderna Grimms sagovärld, sagourval 2008.

På årets bokrea hittade jag den här boken och kunde inte låta bli att köpa den, trots att jag redan har två utgåvor av sagorna. I den här hittade jag nya fantasieggande illustrationer, dessutom en minibiografi över Jacob och Wilhelm Grimm med karta över de städer de bodde i. Bröderna Grimm har ju alltid fascinerat mig, ända sedan tidig barndom. Nu ville jag kolla upp om jag minns rätt, att det i sagorna förekommer ond bråd död. Och det gör det, i övermått! Jag listade åtta exempel i urvalet (22 sagor). Så nu undrar jag om jag inte föll till föga alldeles för lätt, när min Podiumredaktör rådde mig att ta bort "de döda fotograferna" ur min saga "De underbara pallemonerna". Sånt skulle barn inte tåla, menade hon.

SPEGELN. Uppsala studenters litteraturklubb

Jag bläddrar i en bok, utkommen i slutet av förra året. Den innehåller kortare essäer, utdrag ur publicerade verk och annat smått och gott. Det som omedelbart slår mig är att de allra flesta av de 18 bidragen är skrivna av män, bara fyra av kvinnor. Det speglar väl det litterära klimatet i Uppsala på 1950- och 60-talen.
Från min egen studenttid i Uppsala i början på 1960-talet  minns jag lockelsen från Litteraturklubben. Där ville jag vara med! Det blev ett besök, sedan inga fler. Jag hörde inte hemma där, i den manliga atmosfären. Männen log överseende mot mig, jag hade ju inte publicerat en enda rad. Att jag bara vågade! Vilken arrogans! Nu, många år efteråt, undrar jag över arrogansen: vem stod för den, egentligen?
    En kuriositet: Bland "Styrelsemedlemmar i Litteraturklubben" hittar jag Paul Deutsch 1959 och Paul  Patera 1953. En och samma person, såvitt jag minns. Han kallade sig Deutsch Patera och var regissör, regisserade bland annat den här bloggaren i en pjäs, vars namn jag glömt.

Örjan Öberg är död

Örjans hustru Birgitta Hahn (aka Pyrre) ringde. Örjan, en viktig länk till min barndom, har avlidit. Han hade Alzheimers och vårdades på sjukhem. Nu fick han somna in, medan hustrun och barnen sjöng fadern, prästen och psalmdiktaren Hans Öbergs psalm nr 206 för honom:
  
     Herre jag vill bida
     stilla vid din port,
     tills min själ din blida
     fadersblick försport.
     Trött på allt mitt eget
     ödmjukt här jag står.
     Hjälp mig sista steget,
     du som allt förmår.

Claire Castillon: Bubblor

I dag publicerades min recension av den franska författarens nya novellsamling i UNT.
Läs den!

Haruki Murakami: Norwegian Wood

Jag undrar om jag hade uppskattat Murakamis romaner så mycket, om jag inte haft tillfälle att besöka Japan, en annan värld, där man dricker whisky till maten, och där kvinnan i sin gåtfullhet har en märklig både underordnad och styrande funktion. Den frispråkighet, som ungdomarna Watanabe och Naoko ger prov på vid sina samtal (just det!) om sexualiteten, hade jag däremot naturligt nog ingen möjlighet att ta del av. Men här fick jag det! De talar om mensproblem, om behåtvätt, om runkande killkompisar.
   Titeln "Norwegian Wood" gav mig först huvudbry, eftersom jag inte kände mig så hemma i The Beatles musik, men den är ju perfekt! Visserligen vandrar Watanabe och Naoko inte omkring i en norsk skog utan i en japansk, men stämningen är densamma.

Pontus Ljunghill: En osynlig

En kriminalroman som är en riktig höjdare. Ljunghill lyckades föra mig bakom ljuset. Ändå borde jag, en gammal deckarräv, ha tänkt till ordentligt inför titeln "En osynlig". Den är perfekt, på snudd till genial. Mer kan jag tyvärr inte säga om det just här.  Däremot vill jag uppehålla mig en stund vid det för en Dürrenmattläsare ofrånkomliga: att se spåren efter denne deckargigants klassiker (Jo, det måste man väl kalla den?) "Kommissariens löfte". Hos Ljunghill heter kommissarien Stierna. Också han ger ett löfte till det unga mordoffrets mor: att sätta fast mördaren. Och misslyckas. Som Mats Gellerfelt skrev i sin recension i SvD 30/1 "bryts han på något sätt ned i sin yrkesroll av fallet". Men visst har han alkoholproblem. Det har Gellerfelt missat. Liksom hela kopplingen till Dürrenmatt, som han ändå påstått hör till hans deckarfavoriter. Istället har M G fastnat i Stockholmsskildringarna, boken verkar vara skriven för honom.