Delphine de Vigan: Dagar utan hunger

Jag blev så tagen av performancekonstnären Marina Abramovic i går att jag glömde bort att skriva några rader om den artikel av mig, som UNT publicerade samma dag. Det var en recension av den franska författaren Delphine de Vigans självbiografiska debutroman, "Dagar utan hunger", som hon publicerade så tidigt som 2001, men under pseudonym. Hon var då bara 19 år gammal.Den handlar om hennes anorexi och är mycket övertygande. Märkligt att den skulle falla mig ur minnet, då den egentligen behandlar samma ämne som Marina Abramovic engagerats av: besattheten av den egna kroppen och dess gränslöshet.

Marina Abramovic: en överraskning

Jag blev mycket angenämt överraskad i gårkväll. SVT2 bjöd på ett inspirerande porträtt av performancekonstnären Marina Abramovic i sitt K special. Hon visade - och lärde ut - absolut vila och koncentration, där hon satt dag ut och dag in på en stol i Museum of Modern Art i New York. Mitt emot henne fick besökare sätta sig och möta hennes blick. Den var ofta tårfylld. Jag blev övertygad om att tårarna var äkta. Enligt speakerrösten mötte hon sitt behov av kärlek i besökarnas ögon. Det skulle vara lätt att ironisera över denna performance, kanske kalla den publikfriande jippo, men det vägrar jag. Enligt förhandsreklamen utforskar den nu 63-åriga Marina Abramovic gränserna för människans uthållighet. Hon höll ut på sin stol i tre månader.

Strindberg i mina drömmar

Nu får det vara nog! Inte ens i sömnen slipper jag undan honom, "årets" Strindberg. I natt drömde jag att jag hittat en meditationsplats på Runmarö, en av Strindbergs tillflyktsorter och under en kort sommar på 1990-talet även min. I drömmen satt jag på en klippa och tittade ut över havet. Då kom han, knuffade ner mig från klippan. "Gå din väg", röt jag - och vaknade. René Coeckelberghs, som var på väg att bli min förläggare men som dog ifrån sina åtaganden, kom från Bryssel. Han menade att man i Sverige bara kan diskutera en sak - och en författare - i taget. Han hade så rätt.

Ett fynd på min hårddisk: Jodi Picoults Jacobs värld

När jag i morse rensade min hårddisk hittade jag en aldrig publicerad recension. Jag skrev den hösten 2011 för UNT men den råkade "ramla mellan kulturredaktionens stolar". När jag nu läser den ser jag att jag velat berätta något väsentligt. Romanen har som tema Aspergers syndrom eller högfungerande autism. Enligt all expertis är en "aspie" oförmögen att känna empati. Men den unge Jakob verkar falla ur mönstret. Han tar hand om sin bror. Så blir denna roman om ett brott också en berättelse om hur syskonavundsjuka och syskonkärlek går hand i hand. Detta har tydligen ingen publicerad kritiker observerat.

Sekwa har frångått sitt koncept

Det lilla förlaget Sekwa (C´est quoi?) har gjort några avsteg från sitt lyckade koncept att ge ut yngre franska kvinnliga författare i svensk översättning. Jag har gett dem många lovord för denna satsning. Nu håller jag inne med lovorden. Varken den amerikanska författaren Lydia Davis "Samarbete med fluga" eller den franske (manlige!) David Foenkinos just utkomna "Nathalie - en delikat historia" lever upp till mina förväntningar. Sekwa har hittills, bara under år 2012, gett ut sju (!) nya titlar, bland dem underbara böcker som Laurence Cossés "Drömbokhandeln" och Tatiana de Rosnays "Colombes granne". Varning för överproduktion! Det gäller också för förläggare att inse sin begränsning och framför allt, att se upp med bestsellerismens falluckor.

Små barn minns

Äntligen har forskningen kommit ifatt! Nu har man kommit fram till att minnen från tidig ålder kan vara äkta, skriver Anna Asker på SvD:s IDAG-sida.(6 aug - 12) Tillgången till språk är nyckeln. Jag kände mig stärkt. Mina minnen från två års ålder skulle alltså kunna vara tillförlitliga. Och det på grund av att jag redan då talade rent. Men - min uppfattning är att så tidiga minnen har en stark emotionell förankring.

Handledningar i människokunskap

Glöm självhjälpsböcker! Glöm biografier! Glöm bokrecensioner! Det finns två böcker, som blivit oumbärliga för mig, när det gäller att inhämta människokunskap. Den ena är Hans Sjöbäcks "Psykoanalysen som livslögnsteori", den andra Lajos Egris "The Art of dramatic writing". De kompletterar varandra. Det Sjöbäck inte vet om den komplicerade människonaturen, det vet Egri. Här ett citat: "We want to know why man is as he is, why his character is constantly changing, and why it must change whether he wishes it or not". Ett praktiskt råd, inte bara för pjäsförfattare utan för alla som intresserar sig för människor.