Doris Lessing: The grandmothers

Doris Lessing är kortromanens mästare. I samlingen "The grandmothers" excellerar hon i skildringar av mänskliga tillkortakommanden. Tre av berättelserna centrerar kring ämnet mödrar och barn. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? tänkte jag under läsningen. Även om Doris Lessing trodde att hon hade fattat det rätta beslutet, när hon lämnade sina två första barn, i relativt späd ålder, i Sydafrika, när hon flyttade till England för att hundraprocentigt kunna gå in för sitt författarskap, måste övergivandet ha lämnat spår, för att inte säga ärr, hos henne. Spåren finns i titelberättelsen "The Grandmothers", "Victoria and the Staveneys" och "A Love Child". Särskilt i de två senare blir de nästan övertydliga. Den mörkhyade Victoria förlorar sin dotter till den förmögna vita familjen Staveney, soldaten James i "A Love Child" får aldrig träffa sin son, resultatet av en intensiv kärlekshistoria under en kort permission. I kortromanen "The reason for it" är temat ett annat men inte mindre angeläget. Historien utspelas i en forntid, då myter och sånger är på väg att förloras och ersättas av okunskap och ren dumhet. Skildringen av samhället "The Cities" som under den obegåvade och narcissistiske ledaren DeRod, går mot sin undergång, är också en skildring av 2000-talets västerländska kultur. (Boken gavs ut 2003) DeRod bygger en mur, som ska skära av "The Cities" från yttervärlden. Hans vision påminner om den som leder murbyggarna i Madeleine Hessérus "Staden utan kvinnor", en av fjolårets mest läsvärda romaner. Men DeRods mur skiljer inte män och kvinnor åt, utan tvärtom. De från grannlandet importerade barbarkvinnorna uppmuntras att föda barn åt invånarna i "The Cities". Barnen är anonyma, finns där som skuggor. Det blir början på slutet. Jag undrar om "The reason for it" ändå inte har tagit avstamp i Lessings egen biografi.

Om Viveca Dahlén i UNT

Skådespelerskan Viveca Dahlén lämnar Uppsala Stadsteaater, läser jag i dagens UNT. Hon berättar om sitt händelserika liv i en intervju, signerad Ellinor Skagegård. Det började när hon var 13 och skickades till en internatskola av sin mamma, som tyckte hon var besvärlig att ha att göra med: "Jag tror det var bra för mig", berättar Viveca, "det gjorde att jag växte upp. Även om jag aldrig fick bråka klart med mamma." Hon har en poäng. Jag har börjat förstå att det är viktigt för tonåringar att få "bråka klart". Viveca löste problemet genom att "ta ut sin gråt och ilska" på scenen. Men vi andra, vi som inte har någon skådespelartalang, hur gör vi?

Jag minns havet utanför Bretagne och dess smaker

I går smakade jag än en gång havet utanför Bretagne. Det var på Hambergs Fisk vid Fyristorg i Uppsala, där det serverades ostron. Att så oväntat än en gång få möta smaken av detta för mig speciella hav var underbart. Liksom att få introducera min vän Inga-Greta till ostronens värld. I Bretagne har min son Mathias och hans familj sitt sommarviste. Jag längtar dit men resan är lång och besvärlig. Vilken lycka att de bretonska ostronen klarat den utan mankemang!

Sophie Divry: kod 400

Alldeles nyutkommen är den franska författaren Sophie Divrys "Kod 400" i översättning av Marianne Öjerskog. Jag letade länge förgäves efter denna kod i texten, hittade så småningom förklaringen. Det franska "cote" betyder "nummer i ordningen", eller "decimalklassifikation", som det står på s.83 i romanen, alltså inte kod! Romanen består av en enda lång monolog. Den som talar är en kvinnlig bibliotekarie. Hon vänder sig till en låntagare, som sovit över på biblioteket. Det intressanta i hennes monolog handlar om det mystiska nummer 400, som "för närvarande står outnyttjad, tom". Där borde bland andra Simone de Beauvoirs "Mandarinerna" platsa. Bibliotekarien identifierar sig med de Beauvoir. Liksom hon lider hon av obesvarad kärlek. Målet för hennes besatthet är Martin, en ung student med en vacker nacke. de Beauvoirs besatthet gällde Sartre, som tvingade på "Bävern" sin pakt om kärleksaffärer och ett fritt förhållande. "Vilken rappakalja!" utbrister bibliotekarien. "Och hon ska kalla sig feminist! fortsätter hon... Så tragiskt..." Precis min mening. I min kolumn i UNT på årets kvinnodag den 8 mars ifrågasätter jag samma sak. Det var synd om den lilla bävern Simone de Beauvoir.

Recension av Tsiolkas "Örfilen"

I dag publicerade Svenska Dagbladet min recension av Christos Tsiolkas roman "Örfilen". Den hade blivit nedkortad men inte till artikelns nackdel. Det väsentliga fanns kvar: min läsning av romanen som en skildring av ett infantilt samhälle och min uppfattning om bakgrunden till att fyraåringen Hugo får den örfil, som gett romanen dess namn.

Clint Eastwood i filmen Gran Torino på Kanal 9

Låt oss bortse från att detta är ännu en feel good-film à l´américain. Min ros går till Clint Eastwood för hans eminenta rolltolkning av en gammal man, som gräver ner sig i ensamhet efter hustruns död. En scen drabbade mig särskilt: Walt hostar blod och går till sin läkare för att få en diagnos. Sedan ringer han till en av sina söner, frågar efter deras och barnbarnens hälsa, men hejdar sig, när han är på väg att berätta om diagnosen han just fått. Sonen är som vanligt upptagen med sina papper och avslutar lättad samtalet. Jag tror att många äldre människor känner igen sig i den situationen. Barnen vill egentligen inte veta hur deras pappa/mamma mår. De vill inte bli besvärade. De har nog med sitt.

Konsten att välja böcker

År 1991 gav Ruth Halldén ut den lilla pärlan "En Bra Bok. Femtio förslag". I inledningen skriver hon att man som läsare inte alltid måste "förstå", men man måste nödvändigtvis vara attraherad. Av diktarens grad av auktoritet och magnetism. Och: "Som ensam bokläsare har jag friheten att vara mig själv i fullt majestät, precis så osammanhängande som jag är. Författarna kommer mig ändå till mötes." Åtta år senare kom Carmen Callils och Colm Tóibíns "The Modern Library. The 200 best novels in English since 1950" Jag har roat mig med att undersöka om de två böckerna listat några gemensamma favoriter. Och det har de. Där är Robertson Davies "Deptford-trilogin", Anita Desais "In Custody" (Hedersuppdraget), Sylvia Plaths "The Bell Jar" (Glaskupan), John Kennedy Tooles "A Confederacy of Dunces" (Dumskallarnas sammansvärjning) och slutligen Fay Weldons "Puffball" (Röksvamp). Det är allt. Jag gick vidare, till Göran Häggs mastodontverk "1001 böcker du måste läsa innan du dör" från 2008. Där måste väl någon av dessa fem böcker finnas med? Men icke. Inte ens den som jag själv sätter mycket högt, Sylvia Plaths "Glaskupan". Jag citerar än en gång Ruth Halldén: "I denna syndaflod av böcker är det mesta totalt värdelöst - det säger sig självt."