Under arbetet med min 27:e bok läser jag den presentation av min teaterpjäs "Odjuret", som jag gjorde i Göteborgs Dans- och Teaterfestivals programblad 1996 inför readingen i augusti samma år. Detta med anledning av att pjäsen kommer att ingå i den nya boken, som får titeln "Fem pjäser om sex".
Så här skrev jag under rubriken "Drabbad av magi":
"Nog trodde jag att jag visste vad magi är. Jag hade ändå skrivit en rad romaner, sett mycket teater, till och med fått pris för en monolog.
Så kom jag då till Göteborg. Satt med under repetitionsarbetet med "Odjuret", lyssnade och såg. Drabbades. Av mina egna ords valörer, av alla dessa skiftningar, av pausernas enorma kraft, av underströmmarna i min text.
Men framför allt av själva teaterns magiska förmåga, av regissörens och skådespelarnas skicklighet att leta sig fram till textens dolda källor.
Ett litet exempel. När "Odjurets" adoptivmor öppnar julklappen från sin son får vi i min ursprungstext inte veta vad paketet innehåller. Under repetitionerna blev det fullständigt tydligt. Näsdukar förstås! Eftersom hon gråter!
En sådan återkoppling kan varken pappersark eller skrivmaskin ge. Pappersarket accepterar /PAUS/ men låter mig inte höra det märkvärdiga brus som uppstår, när just denna PAUS inträffar på scen. Skrivmaskinen knattrar lydigt ner /MED HOTFULL ÅTBÖRD/ men visar mig inte hur hotfull den blir när den utförs som smekning.
Jag tror att denna konfrontation med teaterns verklighet är livsnödvändig för en dramatiker. Att så få har den möjligheten är kanske en av förklaringarna till att det skrivs och spelas så mycket dålig dramatik."
Den 7 november i år gjorde Teater Blanca i Uppsala en reading av en annan av mina pjäser, den nyskrivna "En dag på äldreboendet Såskoppen". (Den kommer också att ingå i "Fem pjäser om sex").
Jag hade hoppats att få vara med under repetitionerna, men när jag ringde upp teaterchefen fick jag veta att de redan hade ägt rum. Snopet!
Så kom då "premiären". Ett fiasko. "Skådespelarna" hittade inte i texten, läste fel, hade glömt att använda sig av den målande bild jag skickat in för att illustrera skeendet i pjäsen. Det var verkligen ett exempel på "dålig dramatik".
En ros i efterhand till de skickliga Göteborgsskådespelarna Mats Blomgren, Ann Lundgren, Dan Sjögren med flera. Och ett ris till de medverkande i Uppsala, som visade sig vara allt annat än skådespelare.
Författare till 26 böcker, dramatiker, litteraturkritiker, översättare från franska, översatt till franska och engelska, fil dr i psykologi, fil mag i språk och litteraturhistoria, hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala, erfarenheter av utlandsboende (Belgien,Schweiz, Frankrike), stor och internationell familj.
onsdag 5 december 2012
tisdag 4 december 2012
Maylis de Kerangal: Drömmen om en bro
Under min bloggfria period publicerade UNT min recension av en fransk roman om ett brobygge (24 oktober 2012).
Boktiteln fick mig att minnas en tidig recension för Svenska Dagbladet, publicerad 10 maj 1982.
Under en bild på Golden Gate-bron i San Francisco hade följande citat ur recensionen klistrats:
"Jag drömde att jag var i San Francisco och San Francisco låg i Danmark. Över Golden Gate-bron kom två människor på tandemcykel..." Den recenserade boken var Tony och Robbie Fannings "Tid - hur får man det?".
Om den boken hade jag prövat på att skriva en humoristisk recension.
Ingmar Björkstén var min högt uppskattade och inspirerande kulturchef på 1980-talet. Han var en mångsidig man med förmåga att uppskatta humor.
Boktiteln fick mig att minnas en tidig recension för Svenska Dagbladet, publicerad 10 maj 1982.
Under en bild på Golden Gate-bron i San Francisco hade följande citat ur recensionen klistrats:
"Jag drömde att jag var i San Francisco och San Francisco låg i Danmark. Över Golden Gate-bron kom två människor på tandemcykel..." Den recenserade boken var Tony och Robbie Fannings "Tid - hur får man det?".
Om den boken hade jag prövat på att skriva en humoristisk recension.
Ingmar Björkstén var min högt uppskattade och inspirerande kulturchef på 1980-talet. Han var en mångsidig man med förmåga att uppskatta humor.
Dålig stil, Svenska Dagbladet!
Jag väntar fortfarande på ett klargörande samtal från Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson.
Det brev, som jag nämnde i mitt inlägg den 24 november, innehöll nämligen passusen: "Om du har frågor är Du välkommen att kontakta oss." Efter en resa gjorde jag ett försök, talade in ett meddelande på Martin Jönssons telefonsvarare att jag ville ha svar på två frågor: 1. Varför har just jag utvalts att ingå i den grupp som fått avsked på grått papper? 2. Vilka andra skribenter ingår i den gruppen?
Som märks av det korta citatet ur avskedsbrevet kännetecknas Jönsson-Kalmtegs språk inte av den elegans, som jag är van vid från min kommunikation med franskspråkiga medier. De båda kan inte bestämma sig för om jag är "du" eller "Du"! Ett annat exempel: De skriver att om jag har intresse av annan medverkan än på kultursidan är det "en diskussion Du får föra med respektive redaktör". Jaså, det får jag, tänkte jag. Tack för det!
Ett stort ris till Svenska Dagbladets kulturansvariga, som tyvärr verkar ha bestämt sig för att klumpighet och en nedlåtande attityd ska vara deras signum.
Det brev, som jag nämnde i mitt inlägg den 24 november, innehöll nämligen passusen: "Om du har frågor är Du välkommen att kontakta oss." Efter en resa gjorde jag ett försök, talade in ett meddelande på Martin Jönssons telefonsvarare att jag ville ha svar på två frågor: 1. Varför har just jag utvalts att ingå i den grupp som fått avsked på grått papper? 2. Vilka andra skribenter ingår i den gruppen?
Som märks av det korta citatet ur avskedsbrevet kännetecknas Jönsson-Kalmtegs språk inte av den elegans, som jag är van vid från min kommunikation med franskspråkiga medier. De båda kan inte bestämma sig för om jag är "du" eller "Du"! Ett annat exempel: De skriver att om jag har intresse av annan medverkan än på kultursidan är det "en diskussion Du får föra med respektive redaktör". Jaså, det får jag, tänkte jag. Tack för det!
Ett stort ris till Svenska Dagbladets kulturansvariga, som tyvärr verkar ha bestämt sig för att klumpighet och en nedlåtande attityd ska vara deras signum.
Arthur Koestler om skapande och psykoanalys
Under andra världskriget gav den ungerskfödde Arthur Koestler ut "Arrival and Departure", en roman om den unge Peter Slavek som slits mellan olika lojaliteter i ett diktaturens Europa. Nu har jag äntligen läst den - och förundrats.
Långt innan Koestler gav ut sin "The Act of Creation " 1964, som skulle inspirera mig till de tankar om kreativitetens väsen, som så småningom skulle resultera i en doktorsavhandling, gjorde han här ett lysande försök att integrera psykoanalys och politisk satir. Ett gott exempel på "bisociation", hans egen term.
Koestler är i dag så gott som bortglömd. Ändå borde hans skildring av Peters irrfärder, som bland annat förde honom till landet Neutralia, vara en given läsning för alla, som intresserar sig för maktens
mekanismer.
Långt innan Koestler gav ut sin "The Act of Creation " 1964, som skulle inspirera mig till de tankar om kreativitetens väsen, som så småningom skulle resultera i en doktorsavhandling, gjorde han här ett lysande försök att integrera psykoanalys och politisk satir. Ett gott exempel på "bisociation", hans egen term.
Koestler är i dag så gott som bortglömd. Ändå borde hans skildring av Peters irrfärder, som bland annat förde honom till landet Neutralia, vara en given läsning för alla, som intresserar sig för maktens
mekanismer.
söndag 25 november 2012
Mikael Niemi: Fallvatten
Jag har just läst Mikael Niemis starka roman "Fallvatten" (ordet en omkastning av komponenterna i Vattenfall). Jag har berörts in i märgen av de öden som skildras: mötena mellan den unge guden Laban och Lena, som förgäves försöker blåsa liv i honom i en scen, som skälver av lust, Sofias kamp med tiden och vattenmassorna i ett desperat försök att rädda den
anorexisjuka dottern Evelina, det märkliga förhållandet mellan alkoholisten Einar och helikopterföraren Vincents otrogna hustru Henny. Och så älven, den rasande Luleälven. Mikael Niemi har verkligen lyckats med konststycket att med älven som bakgrund och metafor för de destruktiva krafter som alltid ligger på lur skildra människans utsatthet. Han har skrivit en biblisk berättelse, inspirerad av första Moseboks profetiska "...allt som finnes på jorden skall förgås".
Så går jag in på nätet för att jämföra min s k läsupplevelse med Johanna Mos i hennes recension i Svenska Dagbladet 2012-08-30. Jag upptäcker att hon inte förmått ta till sig det som är romanens kärna: den blödande människan i en värld utan nåd. Hon tycker att det är svårt att komma nära "karaktärerna", som är för många, och att det ibland är "som om romanen inte har bestämt sig för om det är stämning eller spänning den vill skapa."
Det känns trist att behöva påpeka det, men det är väl författaren som velat skapa, inte romanen.
En schablon, som man allt oftare stöter på i recensioner numera.
anorexisjuka dottern Evelina, det märkliga förhållandet mellan alkoholisten Einar och helikopterföraren Vincents otrogna hustru Henny. Och så älven, den rasande Luleälven. Mikael Niemi har verkligen lyckats med konststycket att med älven som bakgrund och metafor för de destruktiva krafter som alltid ligger på lur skildra människans utsatthet. Han har skrivit en biblisk berättelse, inspirerad av första Moseboks profetiska "...allt som finnes på jorden skall förgås".
Så går jag in på nätet för att jämföra min s k läsupplevelse med Johanna Mos i hennes recension i Svenska Dagbladet 2012-08-30. Jag upptäcker att hon inte förmått ta till sig det som är romanens kärna: den blödande människan i en värld utan nåd. Hon tycker att det är svårt att komma nära "karaktärerna", som är för många, och att det ibland är "som om romanen inte har bestämt sig för om det är stämning eller spänning den vill skapa."
Det känns trist att behöva påpeka det, men det är väl författaren som velat skapa, inte romanen.
En schablon, som man allt oftare stöter på i recensioner numera.
Nytt möte med Iréne Lindh
Mitt första möte med Dramatenskådespelaren Iréne Lindh ägde rum 1995. Då framförde hon min monolog "En dörr ett rop" på Stockholms monologfestival, ett lyckat framförande, som gav mig ett
förstapris i monologtävlingen det året. Nu har vi mötts igen, men den här gången bara per brev. Jag har just skickat henne ett nytt pjäsmanus, "Äppleträdgården", som hon lovat läsa och eventuellt ta sig an.
(Pjäsen bygger på Tjechovs "Körsbärsträdgården"). Jag hoppas att hon tror på den och vill göra något av den. Hon är en fin skådespelerska. Jag minns hennes tolkning av min monolog som inkännande och
stark.
förstapris i monologtävlingen det året. Nu har vi mötts igen, men den här gången bara per brev. Jag har just skickat henne ett nytt pjäsmanus, "Äppleträdgården", som hon lovat läsa och eventuellt ta sig an.
(Pjäsen bygger på Tjechovs "Körsbärsträdgården"). Jag hoppas att hon tror på den och vill göra något av den. Hon är en fin skådespelerska. Jag minns hennes tolkning av min monolog som inkännande och
stark.
lördag 24 november 2012
Tillbaka igen
Exakt två månader har gått sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg. Jag trodde att det skulle bli mitt sista. Men nu inser jag att jag måste fortsätta. Det finns fortfarande mycket att observera och kommentera. Mitt blogginlägg 24 september handlade kusligt nog om krisen i
tidningsbranschen. I dag är den mer aktuell än någonsin, både globalt och för mig personligen. Häromdagen fick jag ett brev från Svenska Dagbladets kulturredaktion, där jag medverkat med artiklar, främst recensioner, i ca 30 år (sedan 1979 med ett kortare avbrott för medverkan i DN). Kulturchef Martin Jönsson och litteraturredaktör Lina Kalmteg meddelade mig att de "tyvärr" inte räknar med mig som kritiker längre. Ett liknande brev lär minst ett tiotal andra recensenter ha fått enligt en artikel i Expressen 13 november. En av dem, Magnus Eriksson, som också skrivit länge (sedan 1988) och kunnigt för Svenska Dagbladet, intervjuas av Karin Olsson om sin "nära Jönsson"-upplevelse. Han tycker, liksom jag, att han hade varit förtjänt av ett telefonsamtal och en motivering. Karin Olsson kommenterar: "Svenskans särart med ovanligt många fackkunniga skribenter med akademisk bakgrund tycks försvinna...Det som ... står klart är att tröskeln för hur frilansande kulturmedarbetare kan behandlas har sänkts. Passar det inte får de sitt straff."
tidningsbranschen. I dag är den mer aktuell än någonsin, både globalt och för mig personligen. Häromdagen fick jag ett brev från Svenska Dagbladets kulturredaktion, där jag medverkat med artiklar, främst recensioner, i ca 30 år (sedan 1979 med ett kortare avbrott för medverkan i DN). Kulturchef Martin Jönsson och litteraturredaktör Lina Kalmteg meddelade mig att de "tyvärr" inte räknar med mig som kritiker längre. Ett liknande brev lär minst ett tiotal andra recensenter ha fått enligt en artikel i Expressen 13 november. En av dem, Magnus Eriksson, som också skrivit länge (sedan 1988) och kunnigt för Svenska Dagbladet, intervjuas av Karin Olsson om sin "nära Jönsson"-upplevelse. Han tycker, liksom jag, att han hade varit förtjänt av ett telefonsamtal och en motivering. Karin Olsson kommenterar: "Svenskans särart med ovanligt många fackkunniga skribenter med akademisk bakgrund tycks försvinna...Det som ... står klart är att tröskeln för hur frilansande kulturmedarbetare kan behandlas har sänkts. Passar det inte får de sitt straff."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)