Mer om Elizabeth George

Jag har fastnat i Elizabeth George. Till frukost läser jag några sidor i någon av hennes romaner, till kvällsmaten ser jag  en av filmerna om hennes kommissarie Lynley. I går såg jag "If wishes were horses". Jag kände igen en del av intrigen, nämligen den där Lynleys hustru Helen förlorar sitt sex
månaders foster i en arrangerad bilolycka. I romanen däremot, "With no one as witness", blir hon
skjuten utanför sitt hem. Ambulansen dröjer och hennes hjärna -  och därmed fostrets -  blir utan syre i 20 minuter.
    Kommissarie Lynley reagerar något olika i de båda varianterna av denna fruktansvärda historia, starkare i romanen än i filmen. I den senare överlever ju också Helen. Men i romanen - sällan har jag läst en så gripande skildring av sorg. När Lynley inser att han blir tvungen att stänga av den livsuppehållande apparaturen, då inte bara Helen utan också deras barn med största sannolikhet fått obotliga hjärnskador, orkade jag inte läsa längre.
   Ja, Elizabeth George kan som ingen annan gripa tag i läsaren och hålla henne fast.
   Så här skriver hon om den natt som Lynley tillbringar vid Helens säng:
  "He used the time largely to disengage her face - so pale upon the pillow - from what she was now, from the body to which she had been reduced. In this, he tried to tell himself that it was not Helen he was looking upon. Helen was gone. In that instant in which everything had been transformed for them both, she had fled. The Helen of her had soared from the framework of bone, muscle, blood, and tissue, leaving behind not the soul, which defined her, but the substance, which described her. And that substance alone was not and could never be Helen."
     Elizabeth George har klassats som deckarförfattare. Men så här skriver väl inte en "deckarförfattare"?

Om" renhet", då och nu

SvD Kultur publicerade i går en artikel av Clemens Poellinger om den nya familjeritualen "Purity balls" i USA, fotograferad av David Magnusson, som visar sina bilder på Malmö museer. Ritualen  är en ceremoni, där döttrar lovar sina fäder att leva i avhållsamhet fram till äktenskapet.  Fäderna lovar  i gengäld att vara trogna sina hustrur.
   David Magnussson sägs i artikeln hoppas att en svensk betraktare inte omedelbart ska avfärda hans bilder som exotiska.
    Jag mindes det jag hört berättas om min farmorsfar och hans åtta döttrar. Han hette Jonas Böhlin och hade gift sig med Anna Svan, avlad "i synd". Det var ett öde som han ville bespara sina döttrars eventuella barn. Döttrarna var födda mellan 1881 och 1901. Av dem tog han ett löfte att inte ha sexuellt umgänge med någon man, innan de var ordentligt gifta. De lydde honom. Min farmor, född 1885, gifte sig 1905 och fick sitt första barn, en pojke,  ca nio månader senare. Han skulle så småningom bli min far.

Fem pjäser om sex recenserad i Upsala Nya Tidning

I dag skriver  Gun Zanton-Ericsson om min senaste bok, "Fem pjäser om sex". Hon är imponerad men
har en invändning. Hon anser att pjäserna inte bjuder på tillräckligt mycket sex, däremot på nerver och blod i stora mått. Jag opponerar mig. Framför allt "Odjuret" om pedofilen Jurgen är en studie i
hämningslös sexuell utlevelse. I de övriga pjäserna ligger sexualiteten under ytan, men den finns där.
Den styr skeendet med minimala medel. Till och med i den korta "En dag på seniorboendet Såskoppen"är de tre åldrande syskonen drabbade. Ett av dem använder sig till och med av S/M - hjälpmedel (S/M ska utläsas sadomasochism.)

Elizabeth George: A traitor to memory och Arnaldur Indri/dasons Änglarösten

Om genernas fula spel handlar deckarförfattarinnan Elizabeth Georges roman, som jag nu läst för andra gången. Första gången var, när jag på flygplatsen i Frankfurt upptäckte att jag missat planet hem till Sverige den 14 februari 2002.
Den 800 sidor långa romanen från 2001 blev min räddning. Elva år senare hade jag glömt
vem mördaren var och berättelsen om den geniförklarade unga violinisten Gideon kändes som ny.
Gideon var ett underbarn. Redan vid fyra års ålder framträdde han som virtuos. Hans två systrar däremot hade råkat hamna i andra svansen av normalfördelningskurvan.  De var båda utvecklingsstörda.
Kan det bli så? frågar jag mig. Elizabeth George förklarar i sitt avslutande tack att hon tagit del av
medicinska rön.
    Intressant är för övrigt namnet Gideon, ett bibliskt namn som betyder "den som hugger". Ett medvetet eller omedvetet val?
        Motivet med det unga musikaliska geniet finns för övrigt också i Arnaldur Indri/dasons roman
Änglarösten (sv övers 2004)  Stackars barn!

Felicitas Hoppe och Christiane Rochefort

I dagens UNT recenserar Bo-Ingvar Kollberg Felicitas Hoppes  "självbiografiska" bok  Hoppe, "en till
självbiografi kamouflerad skröna". Jag associerade genast till den franska författaren Christiane Rocheforts "Ma vie revue et corrigée par l´auteur"(1978), en "självbiografi", som gjorde stort intryck på mig och som inspirerade mig till en intervju med henne.Jag gjorde intervjun trots att jag läst i hennes bok att "Intervjuer är antikommunikation. Det är utan tvivel därför de utnyttjas så frenetiskt i ett samhälle som är grundat på utklippta avsnitt av energiflöde och på tillhandahållande av falska sanningar. " Hela hennes bok är ett "tillhandahållande av falska sanningar". Vilket Hoppes självbiografi också verkar vara.

PO Enquists Liknelsebok: fortsättning

Litteraturvetaren Eva Ekselius publicerade år 1996 sin doktorsavhandling "om den mytiska och djuppsykologiska strukturen hos Per Olov Enquist" med titeln "Andas fram mitt ansikte". Under rubriken "Grottan som tillflykt" skriver hon (s. 134 f) "Grottan förekommer hos Per Olov Enquist med stor frekvens , inte bara som sexuell metafor utan också som bild för ett tillstånd och en tillflykt, inre såväl som yttre..." Och vidare: "Redan i Hess vidgar sig grottan till en närmast mytisk nivå, inte sällan förbunden med kvinnan och det kvinnliga..."
     Då skulle det dröja 17 år, tills PO Enquist publicerade "Liknelseboken", där han skulle beskriva grottan som "det innersta rummet": "Det innersta rummet, det förbjudna tillträdet till det fantastiska...
syndarnas hemliga tillhåll..." Och: "På något sätt i hemlig fulländning; där fanns ju kvinnan."
    Och "det kvistfria furugolvet"? I inledningen till sin avhandling skriver Eva Ekselius om Enquists  "Från regnormarnas liv" att dramat är en parafras  på H C Andersens "Snödrottningen". I hennes sal är golvet av is, en metafor för depression eller melankoli. Jag läser liknelsen om det kvistfria furugolvet som antitesen till golvet av is. En befrielse!

Vart tog de vägen?

För tjugo år sedan utkom ett biografiskt lexikon, kallat "Författaren själv" på Bra Böckers förlag. Där har 1189 samtida svenska författare skrivit egna presentationer av liv och verk. Boken har sedan dess stått i min bokhylla. Nyss började jag bläddra i den bakifrån, fastnade för namnet Östman, Nan Inger, född 1923.  Bortglömd, som så många. Men visst, hon har skrivit barnböcker, så det må förlåtas henne.
Dock inte bara barnböcker, mindes jag plötsligt. W & W gav 1999 ut vuxenromanen "Ett slags sällskap". Den står också i min bokhylla. Varför minns jag inte. Nya bläddringar. På sidan 112:
"Det döda barnet följde henne genom åren." En mening värd Alice Munro. Som Svenska Dagbladets kulturchef Daniel Sandström skriver i sin recension av hennes "Brinnande livet" i dag: "Smärtan ...
för dem närmare livet. Det är liv till varje pris."