Nils Eric Sjödin och drottning Silvia

I allt ståhej kring estradören Jacke Sjödin är det lätt hänt att man glömmer bort hans far  Nils Eric, kallad Nicke men även  "Runeberg från Röån". Han var en säregen poet, författare till en rad diktsamlingar på nordångermanländskt tungomål. Jag slog just upp en av dem, "Gammelvärla".
    Där finns några dikter, som känns märkligt aktuella. Först "Drottninga". I den berättas hur  drottning Silvia, "tyskjänta", en första maj efter en middag hos svägerskan Christina råkar bli vittne till en demonstration men tror att det är en trafikolycka, som samlat "sä fali myttje folk". Poeten reflekterar: "nog gett väl/´n tôcken en lär säg å skelje/ på förstemaj-demonstrationern/ å trafikolôckern/ om hon skô tänk säg vära/ jussom nan symbol, dom säg."
    Symboltemat kommer tillbaka i dikten "Symbol´n": "Int´ är e bärä/ a Silvia/som ä symbol/för folke."
Poeten minns sedan hur timmerhuggarna märkte  timmer år 1941: "Ett tå bolaga/ hadd e märke/som va ont/ å hågg in... "Dä va /e hakkors. Störstboon/som  rådde om timre/ sa åt oss/ att vi skulle vära noga./
  "I år// hågg ji e/ på timre./Näste år/ ha vi e /på rockslage"/ sa´n.
    Men, slutar dikten, "Sä´n dänn symbol´n/vart int´/ sä populär."

Nygammal bok

Jag håller ännu en dejavubok i handen, "Professorn och hans offer. En nästan sann kriminalhistoria", ursprungligen utgiven på Norstedts förlag 1980. Jag var aldrig riktigt nöjd med vare sig omslag eller baksidestext. Nu är jag det. I Dejavus version är boken röd, kärlekens och dödens färg, och baksidestexten är personligt hållen.

Apropå att nya ärkebiskopen blir en kvinna

Det är inte så förfärligt länge sedan det diskuterades om kvinnor överhuvudtaget bör få bli präster.
Jag minns från min tid i KGF (Kristliga Gymnasistförbundet) på 1950-talet en sådan diskussion och särskilt diskussionsinlägget om kvinnnliga gravida präster. Det skulle väl ändå väcka anstöt med en tjockmagad präst framför altaret! Nu läser jag att den blivande ärkebiskopen faktiskt har två barn!

Carl Henning Wijkmark och Håkan Nesser

Carl Henning Wijkmark har kommit ut med en ny bok, "Vi ses igen i nästa dröm". Jag associerade genast till Håkan Nessers "Himmel över London", som är inte bara en blinkning till filmen "Himmel över Berlin" utan också en nytändning i hans författarskap. Jag recenserade hans "De ensamma" i Svenska Dagbladet 2010-05-22 under rubriken "I omtuggningarna märks en trötthet." I texten antydde jag att han delade sin trötthet med sin kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, som han  ägnat en fjärde roman.
    Så kom då "Himmel över London" året därpå och ytterligare ett år senare "Levande och döda i Winsford". Lysande romaner! Har månne Wijkmark låtit sig inspireras av den förra? kan jag inte låta bli att fråga mig. Där finns ett liknande mysterium som i "Vi ses igen i nästa dröm".
    I dagens UNT recenseras Wijkmarks bok av John Sjögren, som ser vissa likheter med Haruki Murakamis författarskap, men den mer näraliggande "Himmel över London" nämner han inte.

Doktor Glas aktuell igen

Det är något märkligt med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Han förlorar inte vitaliteten trots alla sina missöden och eskapader.  Senast har han blivit porträtterad i Helena Siganders roman "Dosan. Helga Gregorius berättelse  (2013), där vi får lära känna honom ur en kvinnas perspektiv.
       Det är som om ondskan vägrar att ge upp. Det är också något lockande med läkare i rollen som ondskans representant. "Ondskan är mycket romanesk", som den franska författaren Sylvie Germain har påpekat.  I dag kan man i tidningen läsa om en Sigtunaläkare som misstänks för grov våldtäkt på barn. Det är frestande att tolka sådana människors beteende i psykoanalytiska termer. Reaktionsbildning är en av de försvarsmekanismer som  Sigmund Freud laborerade med. En läkare som drivs av aggressiva impulser kan således utåt visa "reaktiv vänlighet" och därmed undvika att väcka människors misstänksamhet.

Apropå nobelpriset i litteratur

"Alla" är tydligen nöjda med att litteraturpriset gick till Alice Munro i år. Även hon själv.

Jag minns de år, då världen väntade på att Belgien äntligen skulle få ett nobelpris i litteratur igen. Sista och enda gången var är 1911, då den franskspråkige Maurice Maeterlinck fick priset. Den mångsidige nederländskspråkige  Hugo Claus var länge mångas favorit. På grund av mina kontakter med landets författarkår ansågs jag lämplig att intervjua honom, om det nu skulle bli så. Där satt jag alltså vid min telefon år ut och år in, men ingen Hugo Claus. Jag tyckte verkligen synd om honom, författaren till så många fina böcker, inte minst "Belgiens sorg". Redan hösten 1994 skrev Marcel van Nieuwenborgh, kulturchef på den nederländskspråkiga Staandard, "Nu ger vi upp hoppet. Det var nu eller aldrig Kenzaburo Oe fick vänta i över tio år. Om Hugo Claus måste vänta lika länge blir det för sent för honom."
    Hugo Claus dog 2008, han begick självmord genom euthanasi.
    Om  det uteblivna Nobelpriset eller Alzheimers sjukdom var den primära orsaken är inte lätt att veta. Det kan ju faktiskt vara så att högt spända förväntningar följda av frustration kan påverka hjärnan negativt.

Mer om Lena Anderssons roman om kärlek

En tanke slog ner i min hjärna i natt:
Det Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" egentligen handlar om är författarskapet, dess egenmäktiga förfarande med författaren, den knaggliga vägen dit: ska jag lyckas eller inte? "Vi kan väl höras när du kommer hem", säger Hugo till Ester. Jag läser det som "Vi tar nya tag med texten, när du kommer hem."
    En metafor alltså.