Curlingen fortsätter upp i åren

Upsala Nya Tidning rapporterar i dag att det blir allt vanligare att unga studenter låter bli att ta studielån för att läsa vid universitet.  En anledning är att de får ekonomisk hjälp  av sina föräldrar. Curlingföräldrar, som inte vill eller vågar släppa barnen, ens när de närmar sig tjugo. Vilka konsekvenser får det?

Charlie Wedin är död

I senaste numret av Örnsköldsviks Allehanda, som min brorsdotter hade med till mig i dag, läste jag
Charlie Wedins dödsannons. Han var en märklig"småförläggare", en sådan som dödas av bokmässor och andra hårdföra marknadsjippon. På CEWE-förlaget gav han på 1980-talet ut de vackraste böcker, av bland andra Birger Norman och Nicke Sjödin, som båda skrev på ångermanländsk dialekt. Till skönheten i Birger Normans "Speleka"bidrog Thage Nordholms underbara illustrationer.
   Jag minns Charlie Wedin från min mammas begravning i februari 1983. Han kom tillsammans med min syster. De var ett par men gifte sig inte. Det gjorde Charlie med en av mina svägerskor.
    Att han dog just som bokmässan i Göteborg skulle gå av stapeln ser ut som en tanke.  

Reportage från lögnens marknad

Häromdagen mötte jag UNT-reportern Linda Carlsson. Hon var hemma hos mig och filmade för ett inslag på 24 UNT. Det visades idag. Ett kraftigt nedskuret reportage, men det viktigaste kom med. Det jag ville berätta om var min inställning till Bokmässan i Göteborg, som nu rullar på för fullt. Jag tycker helt enkelt att den vuxit över sina bräddar, blivit ett enda stort jippo och ett störningsmoment för författare som liksom jag har behov av lugn och avskildhet för att den kreativa processen ska fungera. Mitt viktigaste argument för att stanna hemma var dock inte kostnaden, som UNT skrev i gårdagens tidning. Allt kan inte mätas i pengar. Sinnesro till exempel.

Psykoterapimetoder

I dag fick jag med posten hem boken "Psykoterapimetoder",  som jag beställt av en privatperson, som annonserat ut den på nätet. Boken kom 1985 i SvD-pocket. En av författarna var jag själv! Jag hade bidragit med en artikel om logoterapi, ursprungligen publicerad på Svenska Dagbladets IDAG-sida. Där berättade jag om mitt möte med Viktor Frankl, logoterapins grundare, i Wien.
    År 1985 bodde jag i Bryssel och hade inte en aning om bokens existens. Ingen från Svenska Dagbladet underrättade mig!    

James Bulger-mordet i ny tappning

I kväll vill jag ge en ros till den brittiska filmen "Boy A". Jag kände också den här gången igen historien. Den fick mig att minnas det fruktansvärda mordet på den lille James Bulger. Mördarna var två tioåriga pojkar. Filmen centrerar kring den ene av pojkarna, nu 24 år och utsläppt ur fängelset med ändrad identitet. Gitta Serény skrev om mordet och mördarna men trots hennes intensiva inlevelse i fallet blev hennes berättelse inte lika stark, inte lika berörande som filmen, som gjorde "Jack" mänsklig. Också människorna i hans omgivning är övertygande skildrade. Jag hoppas filmen ges i repris. Där finns mycket att fundera över. Men - programtablån borde kompletteras. I presentationen av filmen sägs ingenting om bakgrunden eller ens vem som regisserat!

Ett österrikiskt öde. Eller två?

I juli fascinerades jag av råseglaren Wetsera, byggd 1890, som låg inne för reparation i Öregrunds hamn. Den fick sitt namn efter den österrikiska baronessan Maria Vetsera, som tog sitt liv i Mayerlingdramat 1889, där även kronprins Rudolf begick självmord.
    I kväll såg jag en fascinerande film på TV-kanalen "Sjuan". Den hette "Illusionisten" och handlade om ett annat öde inom den österrikisk-ungerska aristokratin. Den unga hertiginnan Sophie var tänkt som fästmö till den österrikiske kronprinsen Leopold. Men hon vägrade gifta sig med honom, eftersom hon var förälskad i sin barndomsvän, som utbildat sig till trollkarl. Dramat slutade med självmord och något som såg ut som mord.
    Det här kan inte vara en tillfällighet, tänkte jag. Är inte "Ilusionisten"byggd på Mayerlingdramat?
  Så jag googlade Mayerlingdramat och kom vidare till filmen "Illlusionisten". Och se, jag hade rätt!
Historien är ändrad i sina detaljer men dramatiken kvarstår.

Om Christer Kihlman och filmen "Döda poeters sällskap"

Jag råkade hitta ett gammalt pressklipp idag.  Artikeln var en krönika, publicerad 8/4 1990 i DN. Författare: Christer Kihlman. Jag bestämde mig för att se om filmen och insåg att Kihlman sagt något mycket väsentligt i sin krönika. Redan för 21 år sedan skrev han "om en värld som inte finns mer, där poesin, litteraturen, hade en friare, centralare, mer respekterad ställning än i dagens värld, där den förödmjukats av ´marknadskrafterna´ och degraderats till ett föremål för ´trender´ och allsköns litteraturpolitiskt maktspel." Om dagens värld!