Med Strindberg i Paris underjord

I dag såg jag Anna Franklins och Teymor Zarrés utställning på Åhuset i Uppsala. Den visade bilder och texter från den tid, som Strindberg kallade Inferno. En fin dokumentation av parets vandringar på jakt efter en författare i skaparkris. Anna Franklin är född 1959, hon var alltså ännu inte på jorden, när jag som femtonåring slukade Strindbergs Samlade verk under en sjukdomsperiod. Jag associerade också till mina egna vandringar i Paris, där jag följde Georges Simenon i spåren inför min roman "Mannen som ville vara Simenon", översatt till franska under titeln "L´homme qui voulait être Simenon". På Gare du Nord, där Strindberg mötte Paris, skrev jag för övrigt första kapitlet i "Hoppa opp i himlen", också den översatt till franska som "Sauter jusqu´au ciel".

Om självbedrägerier

"Sans" är en tidskrift, som presenterar sig som ett existentiellt magasin i upplysningens anda. Där hittade jag nr 1 2012 en intressant text av Peter Gärdenfors, min tidigare försöksperson i arbetet på min doktorsavhandling , numera professor i kognitionsvetenskap i Lund. Han menar att människan är det mest bedrägliga djuret av alla. Men hon är inte medveten om att hon är särskilt bra på att lura sig själv. Vi väljer vilken information vi vill ta hänsyn till, undviker att ta reda på det vi inte vill veta. Men, detta är inte bara av ondo. Ën amerikansk biolog, Robert Trivers, menar till och med att självbedrägerier är bra för immunsystemet! I Axess magasin nr 2 2012 fortsätter Gärdenfors resonemanget. Han hänvisar också här till Trivers och hans medförfattare von Hippel, som dragit slutsatsen att förmågan att lura oss själva har en evolutionär bakgrund: den har ökat vårt överlevnadsvärde.

Biokemi och kärlek

När jag läste psykologi vid Lunds Universitet på 1970-talet var det inte rumsrent att använda sig av biologiska förklaringsmodeller, när man ville undersöka människors beteende. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att amerikanska forskare kommit fram till att lust, attraktion och förmågan att hålla sig till samma partner i princip handlar om biokemiska processer i hjärnan, något som går att manipulera med hjälp av läkemedel. Då kan den genomsnittliga tid, som ett modernt kärleksförhållande varar, elva år, förlängas betydligt. Var det i själva verket så att jag bröt upp från mina förhållanden, inte på grund av konflikter och olikheter, utan på grund av att jag satt fast i evolutionens grepp? På grottfolkens tid kunde människor inte räkna med att ett förhållande skulle hålla mer än 15 år. Sedan var åtminstone den ena partnern död. Och 15 år tog det faktiskt i snitt, tills mina förhållanden var över.

James Frey: Sista testamentet

Redan den 22 maj var min recension av "Sista testamentet" införd i Svenska Dagbladet, men på grund av en viss turbulens i mitt privata liv glömde jag att nämna det på den här bloggen. "Freys testamentet för läsaren genom ljuset", hade rubriksättaren fyndigt lånat ur min text. "Det är mycket skickligt gjort", skrev jag också om denna James Freys tredje roman.

Möte med Gustav Vasa

I dag visades försvarsanläggningen Bastion Styrbiskop under Gunillaklockan i Uppsala vid den gamla Vasaborgen. Det var en del i projektet "Hemliga rum". Samtidigt som historieintresserade släpptes in gavs en teaterföreställning utanför bastionens mur. Gustav Vasa höll låda om sin enastående plats i historien och sitt beslut att låta sig begravas i Uppsala domkyrka. Bastionen luktade mögel och forntid men i själva verket är den inte så gammal, "bara" från 1700-talet. Jag associerade till en liknande nedstigning i historiens mörker, den som jag gjorde ned i Damlatasgrottan i turkiska Alanya för två år sedan. Arkitekturen var inte helt olik den i Bastion Styrbiskop men rummet var välskött och vänligt mottagande. Och det trots att grottan var väsentligt mycket äldre, mellan 10 000 och 15 000 år gammal.

Om modeord

Några modeord gör mig så irriterad att jag blir tvungen att ta fram riset. "Spretig" är ett sådant, "grattis" ett annat. Grattis? Ja, för man kan inte önska ett grattis, vilket blivit vanligt i lyckönskningsannonser. Grattis är ju en förkortning av "gratulerar"! Desto gladare blev jag, när jag i Helena Henschens "Hon älskade" hittade uttrycket "med två barn vid handen". Det vanliga är annars att man får läsa om någon som har "två barn i handen". Hur nu det kan gå till? Det måste vara väldigt små barn i så fall. Annars är "vid" ett av de modeord som jag börjat stöta mig på: "Vid förfrågningar vänd er till...", "vid tarmbesvär uppsöker du vårdcentralen" etc.

Mare Kandre

Det var på litteraturfestivalen "Les Boréales de Normandie" i Caen år 1998. Bland de inbjudna var några svenska författare, översatta till franska, däribland Mare Kandre. Och jag själv. Med min olyckliga förmåga att säga sådant, som inte är ägnat att såra men ändå visar sig vara det, berättade jag för Mare hur intressant jag tyckte det var att träffa galna kolleger. Hon såg på mig som om hon trodde att det var jag som var galen. Men hon svarade mig inte. På ett av mina foton sitter hon bredvid Anna-Karin Palm, en ljus pojkflicka i färd med att signera. Sju år senare var hon död. I sin krönika i SvD i tisdags kommenterade Annina Rabe hennes död så här: "... att dö alldeles för ung och dessutom under oklara omständigheter...". Själv tänkte jag på den unge sonen, Hesekiel, när jag läste att hans mamma var borta. Nu har Mattias Fyhr gett ut en bok om Mare Kandre, "Skitigt vackert mörker". Jag har inte hunnit läsa den men förstår att den innehåller uppseendeväckande passager t ex Dagens Nyheters refuseringsbrev av den intervju, som Fyhr en gång gjorde med Mare Kandre.