Anna-Karin Palm: Herrgården

Anna-Karin Palm är en av Sveriges mest begåvade yngre prosaister. I romanen Herrgården (2005) tar hon med sig läsaren genom ett krigsskadat landskap till en gård, som skulle platsa i en saga av Bröderna Grimm. Jagberättaren Ben blir förförd, till att börja med av Herrgården, sedan också av dess ägarinna, Marie von B. Hon söker en arvtagare och finner en sådan i Ben. Bens kamrater på vandringen elimineras en efter en på mystiskt vis och Ben blir ensam kvar med Herrgården. Jag har själv emellanåt tänkt att hus har liv, att de gömmer hemligheter, som plötsligt kan komma i dagen. Detta är en stor roman. Anna-Karin Palm leker med textens underströmmar: "Något rörde sig, redan då, under flodens lugna yta... Jag ville inte se de där underströmmarna, men jag skrev varje kväll i min anteckningsbok. Och när jag nu återvänder till de där anteckningarna, så läser jag mycket i dem som jag då inte ville eller kunde förstå... en kronologisk berättelse om förhållandena mellan människor /som/ ytterst är en absurditet, därför att den narrativa kronologin alltid är falsk. I livet rör vi oss på många skilda tidsplan samtidigt..." (s 60 f.) Författaren gör en konst av det svåra: att väva in sina tankar i berättelsen.

Monika Fagerholm och Martin Johnson: Havet

En underbar, tankeväckande bok, som inte bara handlar om havet Här några citat ur boken: Joseph Conrad: "Gå in i din besatthet, dina obsessioner. Rygga inte för dem. Värna dem, följ dem...Det enda som räknas är hängivenhet... Glöm bort att bli och vara... Rör dig med ditt jag, inte från." Doris Lessing: "Väj inte för kaos. Lappa inte. Var inte rädd... När en människa bryter samman kan det också ses som ett kroppens och själens försvar. En väg till självhelande." Tomas Tranströmer: "... i dödsögonblicket (övergångsögonblicket?) sände hon (mormodern) ut en tanke. Så att jag - femåringen - förstod vad som hänt. En halvtimme innan de ringde." Svea, som rodde från Estland till finska skärgården: "Men som om jag vet det redan då man talar om det för mig. Som ett minne planterat i kroppen, och ordlöst - som en stämning eller en känsla."

Möte med historien på Biskops- Arnö

I går tog jag buss 895 ut mot Bålsta, steg av i Bälsunda, gick sedan till fots fram till Biskops-Arnö, fotograferade underbara gamla ekar, den äldsta, den så kallade Biskopseken, 600 år gammal. Jag kände mig förpassad till den tid, då ärkebiskoparna i Uppsala reste ut till Arnö i Mälaren för vila och avkoppling. Jag fotograferade bland annat en skylt, där det stod att ärkebiskop Olof Björnsson, kallad den vise, uppförde ett stenhus på platsen 1314 och 1332.En annan bild tog jag i Örtagården, där jag upptäckte en ört kallad läkemalva eller marshmallow(!) Mitt ärende var egentligen att komplettera den boksamling jag skänkt till Biskops-Arnös bibliotek i januari 2007. Sedan dess har det blivit ytterligare sex böcker. Tillbaka till Uppsala fick jag lift med Stella, som tagit mot böckerna. Hon berättade att hon studerar läkande örter, som det finns många av i Biskops-Arnös örtagård. Jag påminde henne om Paracelsus, som vid brytningen mellan medeltid och nyare tid intresserade sig för samma sak, och som jag skrivit om i romanen "Sprickan i skallen" (1993). "Jag ska bli den nya kvinnliga Paracelsus!" utropade hon. På Uppsala Stadsbibliotek finns en bok med titeln "Biskops-Arnö under 700 år" att låna. Där finns motiv avbildade, som säger ännu mycket mer än mina fotografier. Till exempel av ett brev på latin från 1288, undertecknat av ärkebiskop Magnus Bosson. Det är det första dokument som visar att Arnögodset var i biskopens ägo.

En ros till förlaget Bakhåll

Det aparta förlaget Bakhåll i Lund ska äntligen få en ros som tack för att det fortsätter att kämpa för oss, som älskar berörande litteratur. Just nu läser jag en utgåva från 2003: Edith Södergrans "Landet som icke är". Den ger tröst i stunder av förtvivlan. Hör bara: "Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är är jag trött att begära... Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg."

Börje Svensson: De mest hatade. Om pedofiler och andra sexualbrottslingar

En skakande läsning. Börje Svensson, som har arbetat med sexualbrottslingar på Norrtäljeanstalten, har efter tio år fått en ordentlig inblick i hur "de mest hatade" fungerar. Hans utgångspunkt har varit att vi måste öka vår kunskap, inte bara om offren för sexualbrott utan också om förövarna. Där halkar vi efter, trots att barn genom Barnkonventionen fick lagstadgade rättigheter 1989. Bland annat i Sverige.Det är svårt om inte omöjligt att skydda barn från pedofiler, om vi inte förstår hur de tänker och känner.

Laird Koenig: La petite fille au bout du chemin

En omläsning, som jag länge tänkt göra. På semesterresan blev det äntligen av. Koenigs roman kom redan 1973, på engelska, och i fransk översättning året därpå. Det är en thriller som har allt: spänning, sensmoral, en människoskildring som går utanpå allt jag läst.Huvudpersonen är en trettonårig flicka, som lever ensam "vid vägens slut". Hon är förbluffande intelligent och förbluffande känslig. Hon skriver poesi och har Emily Dickinson som förebild. Den bjuder också på en kärlekshistoria, som går utanpå det mesta. De två ungdomarnas spröda kärlek berörde mig. Ett citat i svensk översättning: "Leken är att låtsas. Göra gester. Men det är inte att leva... Skolan, det är folk som talar om för dig vad som är liv, det är inte att upptäcka det själv...Leken är för människor som behöver regler eftersom de är rädda för att tro något annat än det som de andra tror. De är rädda för att lämna gatan där de bor och göra något av livet. Leken är för människor som har behov av att någon talar om för dem vad de bör göra..." Så tänker och talar Rynn, 13 år.

Henrik och Märta Tikkanen

Från biblioteket har jag lånat hem "Henrik", den minnesbok som hans hustru Märta sammanställde efter hans död 1984. Där fick flera av hans arbetskamrater och vänner tillfälle att ge sin bild av honom. Det blev en bild av en "komplicerad, motsägelsefull, mångbottnad" person. "Så får sanningen underordna sig konsten och modellen sin mästare", skriver Lena Svanberg apropå Henrik Tikkanens egna ord: "Jag har omformat sanningen till en sannare helhet. Då kan man inte kalla det memoarer mera." Så sant! När jag läst alla dessa vittnesmål om den komplicerade Henrik, även Märtas eget, tog jag ner hennes "Århundradets kärlekshistoria" från bokhyllan. Jag har den bara i fransk översättning av min egen översättare Philippe Bouquet, men vilken översättning! Ta bara den här strofen: "Ainsi c´était donc de mon indifférence que tu avais besoin alors qu´apparemment mon amour te faisait du mal". Och så en anteckning i kanten: Henrik Tikkanen avskydde verbet "uppleva" lika mycket som jag!