Mikael Niemi: Fallvatten

Jag har just  läst  Mikael Niemis starka roman "Fallvatten" (ordet en omkastning av komponenterna i Vattenfall). Jag har berörts in i märgen av de öden som skildras: mötena mellan den unge guden Laban och Lena, som förgäves försöker blåsa liv i honom i en scen, som skälver av lust, Sofias kamp med tiden och vattenmassorna i ett desperat försök att  rädda den
anorexisjuka dottern Evelina, det märkliga förhållandet mellan alkoholisten Einar och helikopterföraren Vincents otrogna hustru Henny. Och så älven, den rasande Luleälven. Mikael Niemi har verkligen lyckats med konststycket att med älven som bakgrund och metafor för de destruktiva krafter som alltid ligger på lur skildra människans utsatthet. Han har skrivit en biblisk berättelse, inspirerad av första Moseboks profetiska "...allt som finnes på jorden skall förgås".
Så går jag in på nätet för att jämföra min s k läsupplevelse med Johanna Mos i hennes recension i Svenska Dagbladet 2012-08-30.  Jag upptäcker att hon inte förmått ta till sig det som är romanens kärna: den blödande människan i en värld utan nåd. Hon tycker att det är svårt att komma nära "karaktärerna", som är för många,  och  att det ibland är "som om romanen inte har bestämt sig för om det är stämning eller spänning den vill skapa."
Det känns trist att behöva påpeka det, men det är väl författaren som velat skapa, inte romanen.
En schablon, som man allt oftare stöter på i recensioner numera.

Nytt möte med Iréne Lindh

Mitt första möte med Dramatenskådespelaren Iréne Lindh ägde rum 1995. Då framförde hon min monolog "En dörr ett rop" på Stockholms monologfestival, ett lyckat framförande, som gav mig ett
förstapris i monologtävlingen det året. Nu har vi mötts igen, men den här gången bara per brev. Jag har just skickat henne ett nytt pjäsmanus, "Äppleträdgården", som hon lovat läsa och eventuellt ta sig an.
(Pjäsen bygger på Tjechovs "Körsbärsträdgården"). Jag hoppas att hon tror på den och vill göra något av den. Hon är en fin skådespelerska. Jag minns hennes tolkning av min monolog som inkännande och
stark.  

Tillbaka igen

Exakt två månader har gått sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg. Jag trodde att det skulle bli mitt sista. Men nu inser jag att jag måste fortsätta. Det finns fortfarande mycket att observera och kommentera. Mitt blogginlägg 24 september  handlade kusligt nog om krisen i
tidningsbranschen. I dag är den mer aktuell än någonsin,  både globalt och för mig personligen.  Häromdagen fick jag ett brev från Svenska Dagbladets kulturredaktion, där jag medverkat med artiklar, främst recensioner, i ca 30 år (sedan 1979 med ett kortare avbrott för medverkan i DN). Kulturchef Martin Jönsson och litteraturredaktör Lina Kalmteg meddelade mig att de "tyvärr" inte räknar med mig som kritiker längre. Ett liknande brev lär minst ett tiotal andra recensenter ha fått enligt en artikel i Expressen 13 november. En av dem, Magnus Eriksson, som också skrivit länge (sedan 1988) och kunnigt för Svenska Dagbladet, intervjuas av Karin Olsson om sin "nära Jönsson"-upplevelse. Han tycker, liksom jag, att han hade varit förtjänt av ett telefonsamtal och en motivering.  Karin Olsson kommenterar: "Svenskans särart med ovanligt många fackkunniga skribenter med akademisk bakgrund tycks försvinna...Det som ... står klart är att tröskeln för hur frilansande kulturmedarbetare kan behandlas har sänkts. Passar det inte får de sitt straff."

Om introverta och autister

I dag, den 24 september 2012, är det exakt två år sedan jag gjorde mitt första blogginlägg. Det handlade om "Autism som grund för skapande", en understreckare jag skrivit för Svenska Dagbladet. Nu, två år senare, har jag just läst en nyutkommen bok, som fått mig att ifrågasätta en del av det jag under de här åren skrivit och tänkt om autism. Den heter "Quiet. The Power of Introverts in a World That Can´t Stop Talking" och är skriven av amerikanskan Susan Cain. Boken är ett försvar för världens introverta. Hon listar ett antal skapande människor och deras verk som exempel på vad de åstadkommit.Ett kapitel heter ""When Collaboration kills Creativity. The Rise of the New Groupthink and the Power of Working Alone". Här kom jag förstås att tänka på hur dagens tidningsredaktioner är utformade: som s k kontorslandskap. Och den hädiska tanken slog mig: tänk om det "grupptänkande" som Cains bok handlar om är en av förklaringarna till krisen i tidningsbranschen? Vilken är nu kopplingen till autism? Den görs inte i "Quiet", men jag ser att den är tydlig. En professor, som nämns i boken, klarar inte "small talk" en längre stund utan att bli utslagen. Han måste gömma sig, vila sig, inför nästa föreläsning, till exempel på toaletten. Han måste ha tillgång till "restorative niches". Får han inte det, blir han psykiskt och fysiskt sjuk. Det är just så en person, som befinner sig inom autismspektrum, reagerar. Detta blir mitt sista inlägg på bloggen på ett tag. Så småningom ska jag göra ett urval av mina ca 425 blogginlägg och förhoppningsvis presentera dem i bokform. PS. "Quiet" rekommenderas till alla, som är intresserade av hur människan fungerar, till extroverta (ja, Cain använder den stavningen!) såväl till introverta.

Johanna Ekström möter Tomas Lappalainen

"När man håller sig i solen" heter Johanna Ekströms senaste bok. Den handlar inte bara om föräldrarna, Margareta Ekström och Per Wästberg, som media skrikit ut, utan också om hennes förälskelse i Tomas Lappalainen, som skulle resultera i äktenskap och en liten dotter. Jag var (nästan) där, när de träffades i Neapel 2005. Vi var båda gäster på Munthes San Michele, samtalade en del. Bland annat berättade Johanna att hon fick sova på pappans luftmadrass, när hon var i Stockholm. Underligt, tänkte jag, men i hennes roman finns förklaringen. Pappan hade just flyttat ihop med sin nya unga kvinna. De bodde i hans "arbetslya". Där fanns nog inte plats för gästrum eller ens gästsäng. Hur som helst, en dag hade Johanna bråttom. Hon skulle över till Neapel och träffa Tomas Lappalainen. I romanen skriver hon: "Jag gick tillbaka in i den lilla lägenheten, till min stora kärlek, som jag ändå inte helt vågade älska och bli älskad av..." (s. 281) Det som berör mig mest i "När man håller sig i solen" är att Johanna vågat lämna ut sin osäkerhet. Inte bara på kärlekens områden utan också på arbetets. "Alla författare är osäkra" sa en gång min förläggare in spe, René Coeckelberghs. "Men de flesta håller inne med sin osäkerhet." Johanna gjorde det inte. Hon berättade att hon höll på att skriva en teaterpjäs: "Om jag inte lyckas med den kommer jag mig att kasta mig utför en klippa."

Bo Setterlind i Minnenas television

Det blev en överraskning. När jag för en stund sedan slog på TV-n var Bo Setterlind där, i en repris från 1979 i SVT 24:s programserie "Minnenas television". Det var 12 år före hans död. Han dog ett halvt år, efter att jag hade träffat honom på Bonniers Manilla, vilket jag nämnde i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö" (2007) Vi fortsatte vårt samtal på lokal efter Manillamötet. Han berättade då om sin anknytning till Lappland, om de samiska rötter han delade med mig, hur han hade lärt sig tolka samiska runor. Också i TV-programmet berörde han Sameland. Den bok han skickade mig efter mötet, Ros bland törnen tuktad, hör till mina mest älskade bokskatter. Där finns bland annat dikter om Lappland, till exempel den vemodiga "Lappland är min mor". Men den dikt, som han i sin dedikation ville att jag skulle läsa, var "Vatten": I en öken har jag undrat: Vilket är viktigast, rosor eller vatten? Vatten, tror jag, fast jag älskar rosor.

Lena Einhorn: Siri

Lena Einhorns fantasieggande roman om August Strindbergs första hustru Siri von Essen slutar med en intervju med henne av en anonym intervjuare. Hon får frågan hur det kändes att skriva en roman för en författare, som dittills hållit sig till faktaböcker. Hon svarar: "...även fakta är en stor del fiktion, man gör alltid val." Där har Einhorn slagit huvudet på spiken. Man kan ju aldrig någonsin, hur noggrann och ambitiös man än är, beskriva hur det egentligen var.Eller är. Som den grekiske 500-talsfilosofen Herakleitos sa: Man stiger aldrig ner två gånger i samma flod. Intervjuaren har också frapperats av att Siri är "mycket mindre förutsägbar än August/.../ Siri förändras hela tiden, hon är en sammansatt person, svår att fånga." Bara en sån sak som att hon tydligen älskade och skyddade sina tre överlevande barn, som hon fått med August. Men det första av Augusts barn, Kerstin, var hon beredd att lämna bort till adoption för att kunna gå in för sin skådespelarkarriär. Det blev nu inte aktuellt, flickan föddes för tidigt på en skum klinik och dog efter en dag. I sitt andra äktenskap, med Frida Uhl, fick Strindberg också en dotter, en andra Kerstin. Lena Einhorn nämner det inte, men jag undrar: Var det Strindbergs sätt att ropa tillbaka den första Kerstin till livet? Barnen är förvånansvärt anonyma i Einhorns roman. Också Sigrid eller Kickan, Siris första dotter, som hon fick med Carl Gustaf Wrangel, hon som dog i TBC som liten. Det är som om det hela tiden handlar om ett och samma barn, om BARNET.