Almodovars Höga klackar och Edith Södergran

 Konstnärer är mer egoistiska än folk i allmänhet, var det någon som sa.

 Almodovars film "Höga klackar" bär syn för sägen.
Så klart att konstnärer som Becky i filmen är egoistiska.  Becky  går hundraprocentigt in för sin karriär som sångerska, vilket leder till att hon  försummar sin dotter Rebeca.
Men tänk efter: om inte den s k  fördömda egoisimen fanns där och drev på skapandet, skulle vi då
ha någon konst?  Jag skulle till och med vilja påstå att den s k egoismen är en förutsättning för
skapandet. En konstnär måste få koncentrera sig på sin konst! Har hon sedan, som Becky, turen att ha en förstående och förlåtande dotter, då borde allt vara frid och fröjd. Men detta är film, alltså fiktion. Ju mer jag tänker på saken, desto osannolikare blir denna snyftis!
     Jag drar mig till minnes det förord som min gamle litteraturprofessor Gunnar Tideström skrev till sin bok om Edith Södergran (1949). Han börjar så här: "Under rabaldret kring diktsamlingen Septemberlyran fick Edith Södergran höra, att hon led av självbeundran och högfärdsgalenskap och att hon genom företal och insändare uppträtt som ´en av dessa billiga tingeltangelmakare´, vilka gör propaganda för sig själva i stället för att låta saken tala.´
     Kanske har förebråelser av denna art sin del i att Edith Södergran senare i viss mening sökte utplåna sig själv."
      Edith Södergran var som de flesta vet en gudabenådad diktare. Det var hon som skrev den underbara "Landet som icke är".
  

A beautiful mind

Jag har just sett om filmen "A beautiful mind", främst för Russell Crowes skull, som spelar nobelpristagaren i ekonomi John Nash. Han har inte bara utstrålning, han strålar! Låt vara att filmen inte skildrar hans liv exakt, som det var (vilka filmer klarar av det?), men omtolkningen är rörande.
Och vissa scener gick rakt in i mitt förmedvetna: till exempel den, där han låter sin flickvän skapa mönster av stjärnorna på himlen en mörk kväll. Eller den fruktansvärda scen, där han ligger fastspänd, utsatt för elektrochocker.  Behandlingen ansågs bota schizofreni.
    Men var det så enkelt? undrar jag nu. Mycket tyder på att han också var extremt autistisk. Och då blir min fråga: hänger autism och schizofreni på något sätt ihop? Och: kan
 autism leda till schizofreni? Och:
hur påverkar elchocker autism?

Om fiktion och verklighet

Det är länge sedan jag av olika orsaker publicerade något på Dixikon. Men ibland händer det att jag läser något inlägg, som intresserar mig. Som Lars Hertzbergs "Om fiktion och verklighet", publicerad 2013-07-02. Sammanfattningsvis anser han att problemet är ett skenproblem. En dokumentär skildring gör anspråk på att vara sann, men alla sådana sanningsanspråk är omöjliga: minnet förvränger eller förtränger. Distinktionen mellan dokumentär och fiktion är inte kunskapsteoretisk utan moralfilosofisk. I stället för sanningsanspråk borde vi tala om sanningssträvan. I en fiktiv framställning finns ingen sannings-
strävan (med hänsyn till fakta).
   Han fortsätter: En bok som publiceras med beteckningen "roman" kan innehålla inslag som, för dem som är bekanta med förhållandena, uppenbart handlar om verkliga personer... Det problematiska är att författarens ansvar för de slutsatser läsaren drar blir diffus.
     En bra sammanfattning av en problemställning, som angår många författare, också mig.
    Häromdagen fick jag förresten en kommentar till min roman "Mannen som ville vara Simenon", i fransk översättning" L´homme qui voulait être Simenon". Avsändaren var Christine Aventin, en belgisk författare. Hon hade skrivit kommentaren i december 2012, men jag hade inte observerat den då. Nu ville hon ha min e-mailadress. Jag misstänker att hon funderat över om den unga författaren Marie-Joe Wouters kan vara kalkerad på henne. I väntan på hennes e-brev passar jag på att anknyta till Lars Hertzbergs artikel. Christine Aventin, som själv är romanförfattare, har uppenbarligen dragit slutsatsen att jag i själva verket skrivit om henne. Har jag då ansvar för hennes tolkning?  
  

Leopold Szondi om "Die Genetik des Unbewussten"

Efter några  samtal jag haft den sista tiden om gamla släktdrags  oväntade uppdykande hos senare generationer gick jag tillbaka till Leopold Szondis bok "Schicksalsanalyse" (1944, senaste upplagan 1964). Han har här försökt hitta den förenade länken mellan Freuds psykoanalys och Jungs kollektivt omedvetna. Hans eget bidrag är i korthet det han kallar  genernas kamp eller anfädernas kamp.
Han menar att varje gen hos en bestämd människa kämpar för en återgång till ett tidigare tillstånd. De dominanta generna behöver inte kämpa som de latenta. Men de finns där, skriver Szondi, och deras kraft ska inte underskattas.
    Ett exempel, inte ur min biografi, utan ur min förste mans. En av hans anfäder var Carl Herrmann Martialis von Dittmar. Ett av hans kännetecken var den s k "Dittmarsche Gang", noterad 1838.
Detta sätt att gå  har helt klart ärvts av min sondotter Youna, född 2004.
    En annan sondotter, Maëlle, kan ha fått med sig några av mina gener.
    Detta är odödlighet!

Flyttfåglar

Om du har svårt att somna, vilket jag hade i gårkväll, se då den underbara filmen "Flyttfåglar".
Ren poesi i bild, i några sekvenser tragisk, men det övervägande intrycket är mycket ljust.

J K Rowling och Doris Lessing

Läser att Harry Potter-författaren J K Rowling har blivit refuserad!
Men självklart inte som Harry Potter-författare utan som deckarförfattare.
Hon hade nämligen tagit sig före att skriva en deckare under manlig pseudonym.
Det fick hon bittert ångra. Deckaren blev refuserad, eftersom förlaget inte fann den
tillräckligt intressant. Ett standardsvar.
Det påminner mig om Doris Lessings (jag hoppas jag minns rätt, men det var en storsäljande brittisk författare det också) tilltag att skicka in
en roman under pseudonym. Refus där också!

Dessa incidenter stärker mig i min syn på förlagens policy. Det enda som gäller, när man presenterar ett nytt manus för ett stort förlag är att visa att man haft försäljningsframgångar tidigare. Det är inte manuset som är det intressanta, det är PENGARNA.

Dogtooth och Jakob von Gunten

Jag såg om den förskräckliga filmen Dogtooth härom kvällen. Den handlar om en familj, som fadern spärrat in på en gård ute på landet. Barnen får röra sig fritt i trädgården, men det är i princip allt de får
veta om frihet. De får till exempel inte lära sig någonting, som de skulle ha nytta av ute i livet.
Allt går ut på att lyda, att följa familjefaderns nycker.
    Jag kunde inte låta bli att associera till Robert Walsers roman "Jakob von Gunten" från 1967 (svensk översättning 1980). Här är miljön en internatskola för gossar, kallad Benjamentainstitutet, i Schweiz, författarens hemland. Den enda lärdom som förmedlas är "Hur bör en gosse uppföra sig?" Kring den kretsar hela undervisningen. Jakob är följsam, när romanen slutar är han den ende elev som stannat på institutet. Alla de andra eleverna har "flugit sin kos till allehanda tjänster".
    Ett annorlunda slut än i "Dogtooth". Filmen slutar med att Den äldsta dottern, som hon kallas, slår ut en hörntand, det enda sätt hon har lärt sig som kan tillåta henne att lämna familjen.