Brutus Östling talar ut

Jag upphör inte att förvånas över journalisters godtrogenhet. Det är sällan någon ifrågasätter ett intervjuobjekts berättelse om sitt liv. Ett aktuellt exempel är Peter Fredrikssons intervju med Brutus Östling, publicerad i Hemmets Journal nr 42. Han är en av dem som har svalt Östlings historia med hull och hår. Visst, han har varit gravt alkoholiserad och han har lyckats enormt bra som fågelfotograf. Nu är han lyckligt nygift (med en barnpassare?) och "har vissa veckor intecknade" med de fyra barnen "från ett tidigare förhållande". Inte ett ord om kvinnan som gett honom barnen och tagit hand om dem, medan han gjort sina långa resor till avlägsna länder för att fotografera fåglar samtidigt som hon skött förlaget åt honom. Och inte ett ord om hennes betydelse för hans tillfrisknande och hennes del i den lyckade satsningen på djurfotografi.
Inte heller ett enda ord om de författare som han fört bakom ljuset för att inte säga sugit ut under sin tid som förläggare. Inte ens nyfikenhet på namnet Brutus. Så heter han ju inte, denne Östling, han har ett betydligt mer prosaiskt förnamn.  Brutus är hans "nom de guerre", vilket borde ha fått reportern att tänka till. Brutus hette ju mannen, som gav Julius Caesar det sista mördande hugget, vilket föranledde honom att ropa "Et tu, Brute!" (Även du, min Brutus!)
    Om Brutus lär Cicero ha skrivit att han hade en mans mod och ett barns hjärna.
     Nyfikenhet är journalistens främsta tillgång. Men av den märks inte mycket i detta snyftreportage.
     Ett ris till Hemmets Journal och ett annat  till journalisten Peter Eriksson.