"Vilan är evig", citerade jag mig själv i går. Nu är jag inte längre så säker på att det är så enkelt. Jag läste just i senaste numret av "Modern Psykologi" en fundering apropå nobelpristagaren Arvid Carlssons hjärnforskning. Han lär ha spekulerat över att vi kanske kan uppleva något som inte har någon tidsaspekt alls, ett tillstånd i den kollapsande hjärnan, som är helt frikopplat från upplevelsen av tid.
"Och vad är det?" kommenterar vetenskapsjournalisten Per Snaprud. "Det är ju evigheten. Eller hur? Det kan ju vara så att medan vi är på väg ut, så att säga, just då upplever vi en evighet. Och då upplever vi ju det i evighet."
Jag associerade naturligtvis till de omdiskuterade nära-döden-upplevelserna men också till den känsla jag fick, sedan min mamma tagit sitt sista andetag, att hon inte alls var död, att hon förmedlade liv!
Författare till 26 böcker, dramatiker, litteraturkritiker, översättare från franska, översatt till franska och engelska, fil dr i psykologi, fil mag i språk och litteraturhistoria, hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala, erfarenheter av utlandsboende (Belgien,Schweiz, Frankrike), stor och internationell familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar