Svenska Dagbladets IDAG-serie om så kallad särbegåvning rullar på. "Även de särbegåvade behöver stöd i skolan", skrev Anna Lagerblad i måndags. Som det nu är tappas de bort, förväntas klara sig själva med resultatet att de antingen "slocknar" av för lite stimulans eller blir utagerande bråkstakar. Jag var själv en särbegåvning, kunde läsa vid tre års ålder och fick börja skolan vid sex. Då kunde jag också skriva och räkna enklare tal. Men jag hade tur. Jag hade lärare, som tog vara på min begåvning, såg till att jag fick stimulerande uppgifter. Men det var på 1940-talet. Sedan kom en ny skolpolitik: alla barn skulle betraktas som lika begåvade fast på olika områden. Enhetsskolan föddes och blev så småningom grundskola.
Här kan jag inte låta bli att ta upp min käpphäst än en gång. Begåvning verkar fortfarande mätas med IQ-test. I dagens SvD berättas att en IQ på på minst 120 krävs för framgång inom till exempel teoretisk fysik.
Men om kreativitet och möjligheten att mäta den: ingenting.
En lättfattlig introduktion till diskussionen om intelligens och kreativitet finns i ovan visade bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar