Med Strindberg i Paris underjord

I dag såg jag Anna Franklins och Teymor Zarrés utställning på Åhuset i Uppsala. Den visade bilder och texter från den tid, som Strindberg kallade Inferno. En fin dokumentation av parets vandringar på jakt efter en författare i skaparkris. Anna Franklin är född 1959, hon var alltså ännu inte på jorden, när jag som femtonåring slukade Strindbergs Samlade verk under en sjukdomsperiod. Jag associerade också till mina egna vandringar i Paris, där jag följde Georges Simenon i spåren inför min roman "Mannen som ville vara Simenon", översatt till franska under titeln "L´homme qui voulait être Simenon". På Gare du Nord, där Strindberg mötte Paris, skrev jag för övrigt första kapitlet i "Hoppa opp i himlen", också den översatt till franska som "Sauter jusqu´au ciel".

Om självbedrägerier

"Sans" är en tidskrift, som presenterar sig som ett existentiellt magasin i upplysningens anda. Där hittade jag nr 1 2012 en intressant text av Peter Gärdenfors, min tidigare försöksperson i arbetet på min doktorsavhandling , numera professor i kognitionsvetenskap i Lund. Han menar att människan är det mest bedrägliga djuret av alla. Men hon är inte medveten om att hon är särskilt bra på att lura sig själv. Vi väljer vilken information vi vill ta hänsyn till, undviker att ta reda på det vi inte vill veta. Men, detta är inte bara av ondo. Ën amerikansk biolog, Robert Trivers, menar till och med att självbedrägerier är bra för immunsystemet! I Axess magasin nr 2 2012 fortsätter Gärdenfors resonemanget. Han hänvisar också här till Trivers och hans medförfattare von Hippel, som dragit slutsatsen att förmågan att lura oss själva har en evolutionär bakgrund: den har ökat vårt överlevnadsvärde.

Biokemi och kärlek

När jag läste psykologi vid Lunds Universitet på 1970-talet var det inte rumsrent att använda sig av biologiska förklaringsmodeller, när man ville undersöka människors beteende. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att amerikanska forskare kommit fram till att lust, attraktion och förmågan att hålla sig till samma partner i princip handlar om biokemiska processer i hjärnan, något som går att manipulera med hjälp av läkemedel. Då kan den genomsnittliga tid, som ett modernt kärleksförhållande varar, elva år, förlängas betydligt. Var det i själva verket så att jag bröt upp från mina förhållanden, inte på grund av konflikter och olikheter, utan på grund av att jag satt fast i evolutionens grepp? På grottfolkens tid kunde människor inte räkna med att ett förhållande skulle hålla mer än 15 år. Sedan var åtminstone den ena partnern död. Och 15 år tog det faktiskt i snitt, tills mina förhållanden var över.

James Frey: Sista testamentet

Redan den 22 maj var min recension av "Sista testamentet" införd i Svenska Dagbladet, men på grund av en viss turbulens i mitt privata liv glömde jag att nämna det på den här bloggen. "Freys testamentet för läsaren genom ljuset", hade rubriksättaren fyndigt lånat ur min text. "Det är mycket skickligt gjort", skrev jag också om denna James Freys tredje roman.

Möte med Gustav Vasa

I dag visades försvarsanläggningen Bastion Styrbiskop under Gunillaklockan i Uppsala vid den gamla Vasaborgen. Det var en del i projektet "Hemliga rum". Samtidigt som historieintresserade släpptes in gavs en teaterföreställning utanför bastionens mur. Gustav Vasa höll låda om sin enastående plats i historien och sitt beslut att låta sig begravas i Uppsala domkyrka. Bastionen luktade mögel och forntid men i själva verket är den inte så gammal, "bara" från 1700-talet. Jag associerade till en liknande nedstigning i historiens mörker, den som jag gjorde ned i Damlatasgrottan i turkiska Alanya för två år sedan. Arkitekturen var inte helt olik den i Bastion Styrbiskop men rummet var välskött och vänligt mottagande. Och det trots att grottan var väsentligt mycket äldre, mellan 10 000 och 15 000 år gammal.

Om modeord

Några modeord gör mig så irriterad att jag blir tvungen att ta fram riset. "Spretig" är ett sådant, "grattis" ett annat. Grattis? Ja, för man kan inte önska ett grattis, vilket blivit vanligt i lyckönskningsannonser. Grattis är ju en förkortning av "gratulerar"! Desto gladare blev jag, när jag i Helena Henschens "Hon älskade" hittade uttrycket "med två barn vid handen". Det vanliga är annars att man får läsa om någon som har "två barn i handen". Hur nu det kan gå till? Det måste vara väldigt små barn i så fall. Annars är "vid" ett av de modeord som jag börjat stöta mig på: "Vid förfrågningar vänd er till...", "vid tarmbesvär uppsöker du vårdcentralen" etc.

Mare Kandre

Det var på litteraturfestivalen "Les Boréales de Normandie" i Caen år 1998. Bland de inbjudna var några svenska författare, översatta till franska, däribland Mare Kandre. Och jag själv. Med min olyckliga förmåga att säga sådant, som inte är ägnat att såra men ändå visar sig vara det, berättade jag för Mare hur intressant jag tyckte det var att träffa galna kolleger. Hon såg på mig som om hon trodde att det var jag som var galen. Men hon svarade mig inte. På ett av mina foton sitter hon bredvid Anna-Karin Palm, en ljus pojkflicka i färd med att signera. Sju år senare var hon död. I sin krönika i SvD i tisdags kommenterade Annina Rabe hennes död så här: "... att dö alldeles för ung och dessutom under oklara omständigheter...". Själv tänkte jag på den unge sonen, Hesekiel, när jag läste att hans mamma var borta. Nu har Mattias Fyhr gett ut en bok om Mare Kandre, "Skitigt vackert mörker". Jag har inte hunnit läsa den men förstår att den innehåller uppseendeväckande passager t ex Dagens Nyheters refuseringsbrev av den intervju, som Fyhr en gång gjorde med Mare Kandre.

Peter Hoeg: Den tysta flickan

Att läsa Peter Hoeg är att ta klivet ut i ett universum. I ett avsnitt möter romanens huvudperson, clownen Kasper, en nunna från Rabiastiftelsen. "Vem ska jag be till", undrar Kasper, "vem säger att det finns någon där ute, vem säger att universum inte bara är ett enda stort positiv?" Men där ute finns en Gud, vilket är besvärande. "Problemet med vrede mot Gud (aka FruHerre) är att det är omöjligt att gå högre upp i systemet för att klaga", tänker han vidare. Han möter en kvinna och citerar Jung, som skrivit om mötet med det okända i individuationsprocessen. Hoeg intresserar sig också för ondskan: "Onda personligheter finns inte. En personlighet har alltid en basalt sett medkännande klang. Det är de ställen där det är hål i vår mänsklighet, där vi inte resonerar, som är farliga." (Detta apropå Hitler) Och för rädslan. "Rädsla", sa Kasper, "Vem säger att det finns något bakom? Kanske är rädslan det sista." En frestande tanke. Är inte rädsla det som styr oss alla? Rädsla för döden, rädsla för livet, rädsla för vad andra ska tycka och tänka... You name it. Kanske är det också så att det är rädsla som ligger bakom ondskan. Vad är då inte rädsla? Mitt svar: nyfikenhet. Att våga tänka och göra något helt oväntat. Utan rädsla. Jag lånade boken på bibliotet. Nu kommer jag att köpa den. Man får ju inte stryka för i låneböcker! Inte det här till exempel: "Är det inte först och främst det vi ska ha orden till, till att upprätthålla verkligheten så att vi slipper se vad som gömmer sig på andra sidan?" Eller alla referenser till Bach. Att hans hustru hette Anna Magdalena visste jag inte. En av mina döttrar lät jag döpa till Anna Cecilia Magdalena. Cecilia var ett medvetet val, jag önskade flickan musikalitet. Det fick hon också.

DOPET

I går kväll såg jag reprisen av TV-utsändningen från prinsessan Estelles dop. Den lilla rörde mig. Det var som om hon förstod vad som väntade henne av plikter, som hon inte bett om. Hennes ansiktsuttryck var smått bekymrat och samtidigt resignerat: Vad kan jag göra?

Thure Stenström still going strong

På Svenska Dagbladets kulturfest härom kvällen mötte jag än en gång den vitale Thure Stenström, född 1927.Han efterträdde min litteraturprofessor Gunnar Tideström 1971. Då hade jag redan lämnat Uppsala för Lund. Thure Stenström var, om jag förstod rätt, den ende utom jag själv, som var med redan på den mingelfria tid, då det bjöds till kulturmiddag på restaurang. Han hade, till skillnad från mig, anpassat sig väl. Jag har svårt för mingel men räddades av förstående kvinnliga medarbetare som Barbro Eberan och Astrid Söderbergh Widding. PS På väg in till buffén passerade vi redaktionen i Svenska Dagbladets nya lokaler på Västra Järnvägsgatan. Ett kontorslandskap utan landskapsvyer, bara små trånga bås. Samma slags landskap som det jag såg vid ett besök på Upsala Nya Tidning för ett tag sedan. Hur kan kreativiteten frodas i sådana miljöer? Och - hur kan lönsamhetstänkandet få ta över, då det borde vara undanstoppat i en av redaktionens vrår? En paradox: utan kreativitet - ingen lönsamhet.

Om lukter och sjukdom

I det senaste numret av tidskriften "Forskning och framsteg" läser jag om hur människans lukt påverkas av sjukdomar. En diabetiker luktar till exempel "fruktaktigt". Det påminner mig om den period i livet, då jag enbart höll mig till "råkost", framför allt frukt. Under den perioden luktade min armsvett verkligen fruktigt. Jag såg det som något positivt, men nu undrar jag om det inte var en en förvarning om att jag höll på att utveckla diabetes, triggad av en överdriven konsumtion av frukt och honung.

Helena Henschen: Hon älskade

Helena Henschens autofiktiva roman om sin farmor, Signe Thiel, kom redan 2008 men jag missade den. Nu har jag läst den och förundrats över att så mycket kan rymmas inom en romans pärmar: en fascinerande tidsskildring, undertexter som sätter fantasin i rörelse, funderingar om konst och konstnärer, om kärlekens natur och om hjärnan, den svårbegripliga. Om hjärnan låter författaren Signe resonera så här: "Om den mänskliga hjärnan vore så enkel att förstå, skulle vi vara oförmögna att begripa det." Och när Signe frågar sin far Ernest Thiel vad en konstnär är får hon svar per brev: "... målare kallas den konstnär, som ej får någon ro innan han på duk, på vägg eller papper återgivit de barn, med vilka han alltid går havande/.../ hans konst är det starkaste han äger, och detta mobiliserar han för att skaffa sig makt för att erövra världen..." Men mer än dessa intellektualismer uppskattade jag undertexterna, till exempel det som hände mellan Helenas far Anders och den musikaliska Lily.

All världens morgnar

"Tous les matins du monde" är en film om musikens makt. Den utspelas i 1600-talets Frankrike, där en mästare på viola da gamba, monsieur de Sainte-Colombe, drar sig tillbaka till en stuga i trädgården efter hustruns död. Han publicerar ingenting, framträder ytterst sällan och när hans unge adept Morin Marais försöker få honom att förklara musikens innebörd svarar han inte. Det enda de kommer överens om under ett sista samtal är att musiken inte är mänsklig. Filmen handlar om kreativitetens yttersta konsekvens. Själv har jag också många gånger försökt dra mig undan till en eller annan stuga, undan inre och yttre krav att publicera mig, men inte klarat av det. Inte än. Jag tror att det var lättare på 1600-talet, före teknikens och mediernas förödande inflytande. En mycket sevärd film. Den vill jag se om och se om i förhoppning om att upptäcka nya tolkningar och infallsvinklar.

Om opposition

Jag hittade just en lapp, instucken i en antologi med engelskspråkiga dikter. På lappen hade jag antecknat: "Opposition is true friendship". Citatet kom från William Blake, det var en fundering han gjort, när han läst Yeats. På kornet, tänkte jag! Och sedan: När man gett ut en bok, vill man hellre att läsare ska opponera sig än tiga stilla.

Om Gud och kärleken

I går publicerade Ruth Lötmarker, f d lektor i franska vid Stockholms Universitet, en understreckare i SvD om kärlek utifrån den franske författaren André Comte-Sponvilles "Le sexe ni la mort". Han analyserar kärleken i dess olika former ur ett filosofiskt perspektiv, skriver hon. Comte-Sponville i sin tur citerar Simone Weil, vars centrala tanke var att Gud har uppenbarat sin kärlek till människorna genom att avstå från sin allmakt. Det han skapar kan endast vara mindre perfekt än Gud själv, annars vore världen Gud. Därför finns också det onda i världen. Mycket tänkvärt!

Om fransk och svensk språkkultur

Det kan komma över mig en längtan tillbaka till den franskspråkiga världen och dess krav på språklig stringens. I Sverige skiljer man inte längre på "var" och "vart" eller på "sin" och "hans/hennes", man blir ombedd att "vänta kvar" i telefonväxlar i stället för att"vänta" eller "stanna kvar" och får veta att "paketet hämtar du hos livsmedelsbutiken" si och så. (Jaså, det gör jag, tänker jag.) Allt detta skapar irritation för att inte säga kaos i en språkkänslig hjärna. Och när jag häromdagen läste att man "löser ärenden" tänkte jag att snart vill jag inte vara med längre. I Frankrike kan man vända sig till en "Guide pratique" för vägledning i språkfrågor. Författaren, Maurice Grevisse, är, intressant nog, belgare. Intressant, därför att Belgien är ett flerspråkigt land, där franska talas och skrivs bara i en del av landet.

Stephen King: The Stand

En film om en pesthärjad framtidsvärld. Otäck, naturligtvis, så otäck att jag var tvungen att se den i omgångar för att inte få min sinnesfrid rubbad. Men eftersom den var så skickligt gjord kunde jag inte bara släppa den. En poäng var Stephen King själv, som spelade en av aktörerna i dramat. Han har onekligen ett utseende, eller hade det i filmen, som gör sig bra i en skräckfilm.

Lydia Davis: Samarbete med fluga

Sekwa förlag har gjort sig ett namn som utgivare av till svenska översatt fransk litteratur, främst av yngre kvinnliga författare. Nu har förlaget tagit sig före att ge ut den amerikanska författaren Lydia Davis. Det är ett missgrepp. Hon är visserligen enligt förlagsreklamen "en av de stora i USA" men mig berör hon inte. Hennes noveller roar för stunden, det är allt. Jag begär mer av skönlitteraturen än så.

Om psykopater

I en annan artikel i Svenska Dagbladet, nu från den 9 maj, skriver Stefan Myr om psykopater apropå rättegången mot Anders B Breivik. Han menar att psykopater får näring av mothugg och av att stå i strålkastarljuset. Nu får Breivik precis den uppmärksamhet han räknat med och njuter av. "Om rättegången hade ägt rum bakom lykta dörrar skulle han förmodligen redan nu sakta börjat tyna bort...". "Att strida och försöka vinna över psykopaten är lönlöst", skriver han också. Jag tror mig veta att Stefan Myr satt fingret på en viktig punkt. Dag efter dag får vi följa rättegången mot Breivik i pressen, vi har inte en chans att glömma honom. Liksom jag inte har en chans att glömma de psykopater som jag blivit utsatt för.

Kristoffer Leandoer om Chloé Delaume

Under strecket i Svenska Dagbladet skrev Kristoffer Leandoer den 22 april om Chloé Delaumes senaste roman, "Une femme avec personne dedans" (En kvinna med ingen i). Hans artikel behandlar ämnet autofiktion, som också är den genrebeteckning jag själv använt för min nya roman "Älska mig - ändå". Han påminner om att det var Serge Doubrovsky, som var upphovsman till termen. Chloé Delaume själv har enligt Leandoer kallat autofiktionen en form av svart magi. Han citerar Delaume i en tidigare roman: "Jag försöker inte skapa ett verk, jag försöker skapa ett liv." och visar att hon anstränger sig att beskriva "Chloé Delaume" som en fiktiv gestalt: "Chloé Delaume" utgör egentligen en treenighet: författare, jagberättare, huvudperson. Sådant har läsare, även recensenter, svårt att förstå. De flesta klarar inte den distinktionen, betonar Leandoer. Jag håller med. Liksom Chloé Delaume har jag svårt för att möta läsares medlidande.

Tidskriften Axess

Axess är ett jordens salt. Aprilnumret är särskilt läsvärt.Peter Luthersson skriver i artikeln "Kulturdebattens förlorade centrum" om avakademiseringen och avintellektualiseringen i Sverige. Bildningsvärlden och reflektionskulturen trängs undan av populärkulturen, hävdar han. Det som lyfts fram på kultursidorna är priser och jubileer, inte nya tankar och insikter. "O tempora, o mores!" slutar han sin artikel. Per Svensson ironiserar i sin artikel "Publicistik utan publicister" över den svenska skolan: "Om de unga kan läsa, trots tolv år i den svenska skolan, så vill de inte läsa tidningar. Vill de ändå läsa tidningar, vill de inte betala." Ulf Öfverberg skriver om rädsla: "Efter Rushdieaffären har rädslan stannat kvar. En rädsla som har paralyserat våra bästa instinkter." Och Jenny Maria Nilsson recenserar Daniel Kahnemans "Thinking fast and slow": "Människans favoritsport tycks vara att dra förhastade slutsatser om det mesta." Bra rutet! Mest träffade mig Ulf Öfverbergs bidrag. Rädslan råder överallt, inte bara i kulturlivet. Vad är människor rädda för, egentligen?

Märta Tikkanen: Emma & Uno - visst var det kärlek

Jag tycker mycket om Märta Tikkanens böcker. Den senast utkomna, romanen om Emma och Uno, hennes mormor och morfar, berörde mig också på djupet. Emma får sex barn medan hon är mellan 19 och 25. Uno är frånvarande, den mest frånvarande barnafadern jag träffat på i litteraturen. Men Emma slutar inte att älska honom förrän ganska sent i livet. Han är en charmör och en av de män som gör upp storartade planer men inte klarar av att realisera dem. "Visst var det kärlek", skriver Märta Tikkanen. Det fick mig att än en gång undra över begreppet kärlek. Det används i tid och otid men borde emellanåt bytas ut mot ord som beroende, besatthet masochism och maktbegär. Min tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet, Leif Carlsson, såg en viss likhet mellan Märta Tikkanens romaner och mina. Så det är nog ingen tillfällighet att jag blir så berörd av hennes berättelser. PS Jag har ju också skrivit en roman, inte om mina morföräldrars, men väl om mina föräldrars möte. Den skulle först få heta "Jonas och Beata" men jag ändrade titeln till "En vass obändig längtan". Den kom ut 2009 och handlade också om "kärlek" men egentligen också om beroende, besatthet, masochism och maktbegär.

Recensenter bör kunna läsa innantill!

Efter en veckas kamp med bredbandsoperatörer och hantverkare kan jag äntligen göra några inlägg igen. Det första blir i form av ett ris till den recensent av min roman "Älska mig - ändå", som UNT lånat in från Norrköpings tidningar, eftersom jag själv skriver i tidningen. Naturligtvis vet jag att man som författare inte ska kommentera recensioner, men här gäller det inte något gnäll över en taskig recension. Det som gjorde mig upprörd, när jag läste recensionen var recensenten Inger Dahlmans referatteknik. Fel efter fel radar upp sig. Hon påstår till exempel att romanjaget Anna Maria var sin hemstads mest framgångsrika studentska. Hon hade de bästa betygen i studentexamen, visst, men framgångsrik? Det är tveksamt. Inger Dahlman skriver också att en av Anna Marias män fick åka snålskjuts på henne i deras gemensamma doktorsavhandling. Det fick han inte, de skrev ingen doktorsavhandling tillsammans, bara en vetenskaplig artikel. Om en annan av hennes män skriver hon att Anna Maria räddade in honom i affärssocieteten "genom ståndsmässiga middagar och liknande". Fel! Han befann sig redan där, när de träffades. Om gravida studentskor på 1950-talet står heller ingenting i romanen. När Anna Maria blir gravid har hon just fått sitt första lärarjobb på ett Stockholmsgymnasium. Och så beteckningen "Aspergersjuk"! Romanen är, som det heter i presentationen också "en handledning i autismspektrumstörningar". Jag har ägnat ganska mycket utrymme i romanen åt att diskutera termerna Aspergers, och autismspektrum. Anna Maria befinner sig, möjligen, inom det senare, men sjuk är hon inte. Hon förklarar tvärtom för sin terapeut att det också har sina fördelar att befinna sig inom detta spektrum. Till sist: mitt efternamn är Jeffmar och inget annat! Läs vidare på mitt förlag Podiums hemsida!

Galenskap

Jag vet inte vem som gör mig mest galen: Telia, Comhem eller styrelsen i vår Brf. Bytet av bredbandsoperatör, som jag inte själv har kunnat påverka, har trasslat till det mesta i min kommunikation med omvärlden. Nu har jag i alla fall lyckats komma åt internet, vilket framgår av detta meddelande. Men hur det blir med e-posten återstår att se. En bunt ris att dela på till samtliga sabotörer.