Helena Henschen: Hon älskade

Helena Henschens autofiktiva roman om sin farmor, Signe Thiel, kom redan 2008 men jag missade den. Nu har jag läst den och förundrats över att så mycket kan rymmas inom en romans pärmar: en fascinerande tidsskildring, undertexter som sätter fantasin i rörelse, funderingar om konst och konstnärer, om kärlekens natur och om hjärnan, den svårbegripliga. Om hjärnan låter författaren Signe resonera så här: "Om den mänskliga hjärnan vore så enkel att förstå, skulle vi vara oförmögna att begripa det." Och när Signe frågar sin far Ernest Thiel vad en konstnär är får hon svar per brev: "... målare kallas den konstnär, som ej får någon ro innan han på duk, på vägg eller papper återgivit de barn, med vilka han alltid går havande/.../ hans konst är det starkaste han äger, och detta mobiliserar han för att skaffa sig makt för att erövra världen..." Men mer än dessa intellektualismer uppskattade jag undertexterna, till exempel det som hände mellan Helenas far Anders och den musikaliska Lily.