Peter Hoeg: Den tysta flickan

Att läsa Peter Hoeg är att ta klivet ut i ett universum. I ett avsnitt möter romanens huvudperson, clownen Kasper, en nunna från Rabiastiftelsen. "Vem ska jag be till", undrar Kasper, "vem säger att det finns någon där ute, vem säger att universum inte bara är ett enda stort positiv?" Men där ute finns en Gud, vilket är besvärande. "Problemet med vrede mot Gud (aka FruHerre) är att det är omöjligt att gå högre upp i systemet för att klaga", tänker han vidare. Han möter en kvinna och citerar Jung, som skrivit om mötet med det okända i individuationsprocessen. Hoeg intresserar sig också för ondskan: "Onda personligheter finns inte. En personlighet har alltid en basalt sett medkännande klang. Det är de ställen där det är hål i vår mänsklighet, där vi inte resonerar, som är farliga." (Detta apropå Hitler) Och för rädslan. "Rädsla", sa Kasper, "Vem säger att det finns något bakom? Kanske är rädslan det sista." En frestande tanke. Är inte rädsla det som styr oss alla? Rädsla för döden, rädsla för livet, rädsla för vad andra ska tycka och tänka... You name it. Kanske är det också så att det är rädsla som ligger bakom ondskan. Vad är då inte rädsla? Mitt svar: nyfikenhet. Att våga tänka och göra något helt oväntat. Utan rädsla. Jag lånade boken på bibliotet. Nu kommer jag att köpa den. Man får ju inte stryka för i låneböcker! Inte det här till exempel: "Är det inte först och främst det vi ska ha orden till, till att upprätthålla verkligheten så att vi slipper se vad som gömmer sig på andra sidan?" Eller alla referenser till Bach. Att hans hustru hette Anna Magdalena visste jag inte. En av mina döttrar lät jag döpa till Anna Cecilia Magdalena. Cecilia var ett medvetet val, jag önskade flickan musikalitet. Det fick hon också.