Biokemi och kärlek

När jag läste psykologi vid Lunds Universitet på 1970-talet var det inte rumsrent att använda sig av biologiska förklaringsmodeller, när man ville undersöka människors beteende. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att amerikanska forskare kommit fram till att lust, attraktion och förmågan att hålla sig till samma partner i princip handlar om biokemiska processer i hjärnan, något som går att manipulera med hjälp av läkemedel. Då kan den genomsnittliga tid, som ett modernt kärleksförhållande varar, elva år, förlängas betydligt. Var det i själva verket så att jag bröt upp från mina förhållanden, inte på grund av konflikter och olikheter, utan på grund av att jag satt fast i evolutionens grepp? På grottfolkens tid kunde människor inte räkna med att ett förhållande skulle hålla mer än 15 år. Sedan var åtminstone den ena partnern död. Och 15 år tog det faktiskt i snitt, tills mina förhållanden var över.