Anna-Karin Palm: Herrgården

Anna-Karin Palm är en av Sveriges mest begåvade yngre prosaister. I romanen Herrgården (2005) tar hon med sig läsaren genom ett krigsskadat landskap till en gård, som skulle platsa i en saga av Bröderna Grimm. Jagberättaren Ben blir förförd, till att börja med av Herrgården, sedan också av dess ägarinna, Marie von B. Hon söker en arvtagare och finner en sådan i Ben. Bens kamrater på vandringen elimineras en efter en på mystiskt vis och Ben blir ensam kvar med Herrgården. Jag har själv emellanåt tänkt att hus har liv, att de gömmer hemligheter, som plötsligt kan komma i dagen. Detta är en stor roman. Anna-Karin Palm leker med textens underströmmar: "Något rörde sig, redan då, under flodens lugna yta... Jag ville inte se de där underströmmarna, men jag skrev varje kväll i min anteckningsbok. Och när jag nu återvänder till de där anteckningarna, så läser jag mycket i dem som jag då inte ville eller kunde förstå... en kronologisk berättelse om förhållandena mellan människor /som/ ytterst är en absurditet, därför att den narrativa kronologin alltid är falsk. I livet rör vi oss på många skilda tidsplan samtidigt..." (s 60 f.) Författaren gör en konst av det svåra: att väva in sina tankar i berättelsen.

Monika Fagerholm och Martin Johnson: Havet

En underbar, tankeväckande bok, som inte bara handlar om havet Här några citat ur boken: Joseph Conrad: "Gå in i din besatthet, dina obsessioner. Rygga inte för dem. Värna dem, följ dem...Det enda som räknas är hängivenhet... Glöm bort att bli och vara... Rör dig med ditt jag, inte från." Doris Lessing: "Väj inte för kaos. Lappa inte. Var inte rädd... När en människa bryter samman kan det också ses som ett kroppens och själens försvar. En väg till självhelande." Tomas Tranströmer: "... i dödsögonblicket (övergångsögonblicket?) sände hon (mormodern) ut en tanke. Så att jag - femåringen - förstod vad som hänt. En halvtimme innan de ringde." Svea, som rodde från Estland till finska skärgården: "Men som om jag vet det redan då man talar om det för mig. Som ett minne planterat i kroppen, och ordlöst - som en stämning eller en känsla."

Möte med historien på Biskops- Arnö

I går tog jag buss 895 ut mot Bålsta, steg av i Bälsunda, gick sedan till fots fram till Biskops-Arnö, fotograferade underbara gamla ekar, den äldsta, den så kallade Biskopseken, 600 år gammal. Jag kände mig förpassad till den tid, då ärkebiskoparna i Uppsala reste ut till Arnö i Mälaren för vila och avkoppling. Jag fotograferade bland annat en skylt, där det stod att ärkebiskop Olof Björnsson, kallad den vise, uppförde ett stenhus på platsen 1314 och 1332.En annan bild tog jag i Örtagården, där jag upptäckte en ört kallad läkemalva eller marshmallow(!) Mitt ärende var egentligen att komplettera den boksamling jag skänkt till Biskops-Arnös bibliotek i januari 2007. Sedan dess har det blivit ytterligare sex böcker. Tillbaka till Uppsala fick jag lift med Stella, som tagit mot böckerna. Hon berättade att hon studerar läkande örter, som det finns många av i Biskops-Arnös örtagård. Jag påminde henne om Paracelsus, som vid brytningen mellan medeltid och nyare tid intresserade sig för samma sak, och som jag skrivit om i romanen "Sprickan i skallen" (1993). "Jag ska bli den nya kvinnliga Paracelsus!" utropade hon. På Uppsala Stadsbibliotek finns en bok med titeln "Biskops-Arnö under 700 år" att låna. Där finns motiv avbildade, som säger ännu mycket mer än mina fotografier. Till exempel av ett brev på latin från 1288, undertecknat av ärkebiskop Magnus Bosson. Det är det första dokument som visar att Arnögodset var i biskopens ägo.

En ros till förlaget Bakhåll

Det aparta förlaget Bakhåll i Lund ska äntligen få en ros som tack för att det fortsätter att kämpa för oss, som älskar berörande litteratur. Just nu läser jag en utgåva från 2003: Edith Södergrans "Landet som icke är". Den ger tröst i stunder av förtvivlan. Hör bara: "Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är är jag trött att begära... Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg."

Börje Svensson: De mest hatade. Om pedofiler och andra sexualbrottslingar

En skakande läsning. Börje Svensson, som har arbetat med sexualbrottslingar på Norrtäljeanstalten, har efter tio år fått en ordentlig inblick i hur "de mest hatade" fungerar. Hans utgångspunkt har varit att vi måste öka vår kunskap, inte bara om offren för sexualbrott utan också om förövarna. Där halkar vi efter, trots att barn genom Barnkonventionen fick lagstadgade rättigheter 1989. Bland annat i Sverige.Det är svårt om inte omöjligt att skydda barn från pedofiler, om vi inte förstår hur de tänker och känner.

Laird Koenig: La petite fille au bout du chemin

En omläsning, som jag länge tänkt göra. På semesterresan blev det äntligen av. Koenigs roman kom redan 1973, på engelska, och i fransk översättning året därpå. Det är en thriller som har allt: spänning, sensmoral, en människoskildring som går utanpå allt jag läst.Huvudpersonen är en trettonårig flicka, som lever ensam "vid vägens slut". Hon är förbluffande intelligent och förbluffande känslig. Hon skriver poesi och har Emily Dickinson som förebild. Den bjuder också på en kärlekshistoria, som går utanpå det mesta. De två ungdomarnas spröda kärlek berörde mig. Ett citat i svensk översättning: "Leken är att låtsas. Göra gester. Men det är inte att leva... Skolan, det är folk som talar om för dig vad som är liv, det är inte att upptäcka det själv...Leken är för människor som behöver regler eftersom de är rädda för att tro något annat än det som de andra tror. De är rädda för att lämna gatan där de bor och göra något av livet. Leken är för människor som har behov av att någon talar om för dem vad de bör göra..." Så tänker och talar Rynn, 13 år.

Henrik och Märta Tikkanen

Från biblioteket har jag lånat hem "Henrik", den minnesbok som hans hustru Märta sammanställde efter hans död 1984. Där fick flera av hans arbetskamrater och vänner tillfälle att ge sin bild av honom. Det blev en bild av en "komplicerad, motsägelsefull, mångbottnad" person. "Så får sanningen underordna sig konsten och modellen sin mästare", skriver Lena Svanberg apropå Henrik Tikkanens egna ord: "Jag har omformat sanningen till en sannare helhet. Då kan man inte kalla det memoarer mera." Så sant! När jag läst alla dessa vittnesmål om den komplicerade Henrik, även Märtas eget, tog jag ner hennes "Århundradets kärlekshistoria" från bokhyllan. Jag har den bara i fransk översättning av min egen översättare Philippe Bouquet, men vilken översättning! Ta bara den här strofen: "Ainsi c´était donc de mon indifférence que tu avais besoin alors qu´apparemment mon amour te faisait du mal". Och så en anteckning i kanten: Henrik Tikkanen avskydde verbet "uppleva" lika mycket som jag!

Flygdrömmar och kreativitet

Det påstås att drömmar om att man flyger är ett tecken på kreativitet. På Västkusten hade jag en fascinerande dröm: jag spelade med i en teaterpjäs. Min energi var enorm. Jag kastade mig ut i luften och virvlade runt. Det var länge sedan jag flög i drömmen.Kanske är något nytt på väg?

LSD ett botemedel mot alkoholism?

I nummer 5/6 2012 av "Forskning och Framsteg" hittar jag en provocerande artikel. Enligt artikelförfattaren Per Snaprud har ett norskt forskarpar kommit fram till att den psykedeliska drogen LSD bör användas inom seriös missbrukarvård. "Många av dagens läkemedel mot alkoholism som Naltrexon och Campral påverkar signalämnet dopamin i hjärnan", skriver han. Och fortsätter: "LSD påverkar i första hand en specifik mottagare för serotonin."

Om stenarna i Bohuslän

I STF:s serie "Tusen sevärdheter i Sverige" (1960) hittar jag under rubriken "Bohuslän" svar på den fråga, jag ställde mig under mina promenader i klipplandskapet under Tjörnbron: Varifrån kommer alla dessa stenar? Nu läser jag att de, liksom stenarna i min hemskog Lunsen, är rester från inlandsisens härjningar. Claes Krantz skriver i boken: "Vad man skall se och ha öga för i Bohuslän är ... stenarna... Stenarna och deras relation till havet, det är Bohusläns ansikte - i vars drag tio tusen år av kända och okända öden står ristade."

Morden i Arvesund

På resan läste jag den första boken i en deckarserie från Jämtland. Författare: Sven Lindqvist, titel: "Hälsa till mamma!" (2006) Skadad som jag är av ett flitigt recenserande kunde jag inte låta bli att läsa boken som om jag hade uppdraget att skriva om den. (Det händer ofta!) På plussidan noterade jag historiens originalitet, på minussidan ett fruktansvärt dåligt språk. Jengel Förlag, som gett ut boken, borde verkligen skärpa sig och anlita en korrekturläsare.

Tatiana de Rosnay: Colombes granne

Och dagen därpå, alltså i går, publicerade SvD min recension av den franska författarens underfundiga roman. En historia med många bottnar. Både den recensionen och gårdagens skrev jag på natten, innan jag reste till Västkusten.Stressigt, men med hjälp av pålitliga redaktörer gick det vägen. Deras namn? Johanna Åberg på UNT och Lina Kalmteg på SvD.

Om Jane Miller: Den befriande åldern

Den 21 juni publicerade UNT min recension av Jane Millers bok om åldrandet. Bäst var Elsie Johanssons förord, skrev jag, och sämst Jane Millers pladdriga språk.

Om kreativitet, aggressivitet och cancer

Jag hittar också en lapp, instucken i den bok jag läste, innan jag reste: Gudmund Smiths "Det finns inga enkla svar"(2011). Smith, som var min professor i psykologi i Lund, har intresserat sig bland annat för kreativitetens gåta. På lappen ser jag nu en hänvisning till s. 36f i hans bok. Där står att kreativa personer är mer benägna att bejaka sin aggressivitet än mindre kreativa. Och inte bara det: ju mer kreativ och ju mer öppet aggressiv en person är, desto bättre prognos har hans cancer! Ett citat: "Relationen mellan bromsad tumörtillväxt och bejakad agression är alltså tydlig men därför inte nödvändigtvis kausal".

Om kortisol och stress

Läser också i UNT (11/6) om stresshormonet kortisol, som frisätts från binjurarna på "order" från hjärnan och hypofyskörteln. Jag visste redan tidigare att det hjälper mig att avbryta mitt arbete vid datorn, när jag suttit för länge. Jag får då värk i kroppen och känner mig orimligt varm. Nu läser jag att kortisol även hjälper oss att vakna på morgonen. Är det därför som jag ibland tycker mig vakna av en telefonsignal eller ett tydligt "God morgon"?

Eiffeltornet under jord!

Hemkommen från minisemester hos släkten på Västkusten gör jag fynd i de tidningar, som min granne sparat åt mig. En notis i UNT från 16/6 handlar om Eiffeltornet: det kommer att växa, nedåt. Man planerar i Paris att bygga till några våningar under jord. Där ska bland annat rymmas ett område för barnaktiviteter. Det är inte första gången som jag skrivit om sådant som kommer att hända. I barnboken "Bland pallemoner och draffodiler" (2011) berättar jag om en liten flicka på äventyr under just Eiffeltornet. Något liknande var jag med om, när jag hade skrivit kriminalromanen "Mördarens ankomst" (1999). Där ägnar sig en av romanfigurerna åt konsthantverk. Något senare började kvinnans förlaga syssla med just detta. Befinner jag mig på en rörlig tidsaxel? - Och, vad i min senaste roman, "Älska mig - ändå!",kommer att dyka upp i den så kallade verkligheten?

Om konsten att läsa innantill

Har dagens läsare förlorat förmågan att läsa innantill? Det ser inte bättre ut. När jag frågar människor som antingen skaffat eller fått min senaste roman, "Älska mig - ändå!", om de hunnit läsa den, svarar de oftast: Jag har bläddrat i den. Ett tidens tecken? Det är enklare, det går snabbare att logga in på facebook eller att sätta på TV-n än att läsa en bok från pärm till pärm. På TV kan man hoppa mellan olika program eller till och med hoppa inom programmet. Den vanan har kanske smittat av sig på bokläsandet? En sådan lästeknik är förödande, vart tog upplevelsen vägen? Upplevelsen av att lära känna en romanfigur, att följa en intrig med allt vad det innebär av medkänsla, frustration, nyfikenhet? För mig är varje ord väsentligt, när jag skriver en roman. Hoppar läsaren över det ordet hamnar han lätt på villovägar. Jag arbetar också med cues, något jag har med mig sedan tiden som kriminalförfattare. Men hur ska en läsare hitta dessa viktiga cues, om hon bläddrar sig genom boken. Ett exempel ur min senaste roman: på sidan 11 undrar huvudpersonen Anna Marias terapeut om hennes älskade Gyuri verkligen har existerat eller om han är en av hennes romanfigurer. Det är en central fråga i boken. Den visar hän mot frågan om romanens innersta väsen. Hela romanen är för övrigt autofiktiv och dessutom, som jag skriver, en "handledning i autismspektrumstörningar". Det har mången läsare missat. I en autofiktiv roman finns två huvudfigurer, romanjaget och berättarjaget. Det gäller att skilja dem åt. Eller också inte. Att det är en handledning i autismspektrumstörningar exemplifieras redan på boken första sida, på rad fyra, där berättarjaget skriver att Anna Marias barn inte står ut med hennes egoism. Det påståendet syftar framåt, mot romanens sista sidor, där Anna Maria diskuterar autism med sin terapeut. Men här och där inne i romanen kommer cues som syftar mot slutet. En deckarteknik som sagt. Jag har tillägnat boken "mina barn och barnbarn för att ni och världen så småningom ska förstå". Jag syftar naturligtvis på autismproblematiken. Men de barn som har bläddrat sig genom boken tror att jag har skrivit om dem. Lättförståeligt, man läser ju gärna in sådant i böcker som verkar handla om en själv. Viktigt i min dedikation är uttrycket "så småningom". Jag hoppas fortfarande att de småningom ska bli mogna och belästa nog att "förstå" vad min bok handlar om. "Jag har omformat sanningen till en sannare helhet", säger Henrik Tikkanen i en intervju i VeckoJournalen 1977. En träffande formulering. Men jag är inte Henrik Tikkanen, jag har inte hans förmåga att få läsare att sluta bläddra. Därför meddelar jag härmed att jag har skrivit min sista roman. Det får bli något annat, något mer bläddervänligt i fortsättningen.

En superkaja till Cossés Drömbokhandel

UNT publicerade i dag min recension av den franska författaren Laurence Cossés "Drömbokhandeln". Den fick en superkaja, den största utmärkelse en bok kan få. Och det är den värd. Den parisiska bokhandeln "Au bon roman" ger bara ut goda böcker, goda romaner som inte bara stannar kvar i minnet utan lever sitt eget liv, växer, tar nya gestalter. Detta enligt min egen sammanfattning i recensionen. Den goda litteraturen har en magisk kraft, den får läsarna att tro på det de läser, tro att myten är sanning, skriver jag också. Och: "Så stark kan myten vara att även författaren själv lockas att tro på den. När hon sedan får frågan vad som är självupplevt och vad som är ´fantasi´kan hon svara: Det vet jag inte. Myten har då övermannat henne, blivit till ´autofiktion´. Jag skrev och skickade recensionen 3 maj. Då hade jag ännu inte sett UNT:s recension av min roman "Älska mig - ändå". Den fick många läsare att undra just detta: Vad är självupplevt och vad är fantasi?

Brighton Rock

Brighton Rock är en film om självbedrägeri och den hopplösa kärleken år 1964. Den har marknadsförts som thriller men jag ser den huvudsakligen som berättelsen om en kärlek som offrar allt och som vägrar ge upp. Den unga, "fula" Rose har lovat att aldrig svika Pinkie och det gör hon inte heller, trots att hon får veta att han är flerfaldig mördare. I slutscenen, där hon gravid med hans barn lyssnar på en skiva, som hon bett honom spela in, hör hon bara " I love you, I love you...". Borta är "I hate you..." Helen Mirren som Roses arbetgsgivare ger ytterligare djup åt historien efter Graham Greenes roman från 1939.

Om placeboeffekten

I senaste numret av Modern Psykoloogi (sommaren 2012) hittar jag en notis om "Nucleus accmumbens", njutningens källa i hjärnan. Så här skriver Lotta Fredholm: "Ibland räcker det med att tro att något bra ska hända för att nucleus accumbens ska reagera. Detta ger upphov till den positiva förväntanseffekt som vi kallar placebo." - Där fick du, brorsan, tänkte jag. (Denne bror och jag har ofta diskuterat begreppet placebo. Som representant för skolmedicinen har han vägrat befatta sig med något så "ovetenskapligt".)