Om konsten att läsa innantill

Har dagens läsare förlorat förmågan att läsa innantill? Det ser inte bättre ut. När jag frågar människor som antingen skaffat eller fått min senaste roman, "Älska mig - ändå!", om de hunnit läsa den, svarar de oftast: Jag har bläddrat i den. Ett tidens tecken? Det är enklare, det går snabbare att logga in på facebook eller att sätta på TV-n än att läsa en bok från pärm till pärm. På TV kan man hoppa mellan olika program eller till och med hoppa inom programmet. Den vanan har kanske smittat av sig på bokläsandet? En sådan lästeknik är förödande, vart tog upplevelsen vägen? Upplevelsen av att lära känna en romanfigur, att följa en intrig med allt vad det innebär av medkänsla, frustration, nyfikenhet? För mig är varje ord väsentligt, när jag skriver en roman. Hoppar läsaren över det ordet hamnar han lätt på villovägar. Jag arbetar också med cues, något jag har med mig sedan tiden som kriminalförfattare. Men hur ska en läsare hitta dessa viktiga cues, om hon bläddrar sig genom boken. Ett exempel ur min senaste roman: på sidan 11 undrar huvudpersonen Anna Marias terapeut om hennes älskade Gyuri verkligen har existerat eller om han är en av hennes romanfigurer. Det är en central fråga i boken. Den visar hän mot frågan om romanens innersta väsen. Hela romanen är för övrigt autofiktiv och dessutom, som jag skriver, en "handledning i autismspektrumstörningar". Det har mången läsare missat. I en autofiktiv roman finns två huvudfigurer, romanjaget och berättarjaget. Det gäller att skilja dem åt. Eller också inte. Att det är en handledning i autismspektrumstörningar exemplifieras redan på boken första sida, på rad fyra, där berättarjaget skriver att Anna Marias barn inte står ut med hennes egoism. Det påståendet syftar framåt, mot romanens sista sidor, där Anna Maria diskuterar autism med sin terapeut. Men här och där inne i romanen kommer cues som syftar mot slutet. En deckarteknik som sagt. Jag har tillägnat boken "mina barn och barnbarn för att ni och världen så småningom ska förstå". Jag syftar naturligtvis på autismproblematiken. Men de barn som har bläddrat sig genom boken tror att jag har skrivit om dem. Lättförståeligt, man läser ju gärna in sådant i böcker som verkar handla om en själv. Viktigt i min dedikation är uttrycket "så småningom". Jag hoppas fortfarande att de småningom ska bli mogna och belästa nog att "förstå" vad min bok handlar om. "Jag har omformat sanningen till en sannare helhet", säger Henrik Tikkanen i en intervju i VeckoJournalen 1977. En träffande formulering. Men jag är inte Henrik Tikkanen, jag har inte hans förmåga att få läsare att sluta bläddra. Därför meddelar jag härmed att jag har skrivit min sista roman. Det får bli något annat, något mer bläddervänligt i fortsättningen.