Big Sur

Det är inte alla som vet att Big Sur betyder "den stora södern" (på spanska El Sur Grande). Det visste jag inte heller, när jag åkte kuststräckan mellan San Francisco och Los Angeles för några år sedan. Sedan dess har namnet spökat i min fantasi och till och med trasslat sig in i ett av mina manus.
     Men den som verkligen gjort namnet rättvisa är Jack Kerouac med sin roman "Big Sur". Jag läste om den i kväll och kände inte igen mig. Den handlar också mer om drickandets förödande kraft än om själva Big Sur. Sedan fastnade jag i dikten "Hav -Ljud från Stilla havet vid Big Sur", som avslutar den nya utgåvan. Vilken stämning! Och vilka underbara nyskapelser! Kerouac lyssnar till havet och orden strömmar över honom: "sjöfåglande", "tidvattensvågkök", "geléade hängande tänkare"... Och så de insprängda bretonska orden! Där sitter Jack Kerouac vid Stilla Havet och hör fiskarna tala bretonska: "On est tous caches, mange le silence", disent les poissons de la mer.
     Ja, tänker jag, det är gott att äta tystnad.

Om förläggarens ansvar

Jag avslutade min memoar "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007 ) med att ge en eloge till Brutus Östling, min senaste förläggare, som gett ut åtta böcker av mig.
    Men redan innan memoaren  kommit ut skar det sig. Brutus Östlings kontrakt på en nionde bok, en roman,  visade sig vara ett luftkontrakt. Han backade ur, hänvisade till att hans förlag Symposion med största sannolikkhet skulle vara nedlagt hösten 2007, då min roman var planerad att komma ut, och rådde mig att vända mig till ett annat förlag med manuset. Det gjorde jag och romanen "En vass obändig längtan" kom ut på Podium våren 2009.
     Sedan har det visat sig att Symposion fortsätter att ge ut böcker, alltså andra än mina.
     Det här är inte professionellt - och inte första gången som Brutus Östling mankerat som förläggare. Han har till exempel aldrig lämnat någon försäljningsredovisning. När jag påminde honom i september 2009 fick jag inget svar.
      Till sist bad jag Författarförbundet om hjälp. Deras jurist stötte på och så småningom fick jag via honom ett svar men fortfarande ingen försäljningsredovisning. Komplikationer hade tillstött i samband med  lagerbrand och lagerrensningar efter en konkurs, då böcker hade gått till tippen eller till pappersåtervinning. Då jag stod på mig fick jag till slut ett handskrivet meddelande från Brutus Östlings medarbetare som också det var ett goddag yxskaft-svar.
     Mina böcker har alltså offrats på elden eller slängts på soptippen!
     Att det gjorde fruktansvärt ont i min författarsjäl behöver jag väl inte påpeka?
    Nu har jag i alla fall vunnit en delstrid. Jag har efter ett halvårs tjat äntligen fått besked via Författarförbundet att mina titlar är återtagna.
      Men Brutus Östling säljer dem fortfarande på nätet!
      Härmed är mina författarkolleger varnade: ha ingenting med Brutus Östling att göra! Det är destruktivt, det skadar kreativiteten.

Om flathet

I Uppsala liksom på andra håll i världen finns en grupp människor med stor erfarenhet av livet och med villighet att dela med sig av dem. Jag tänker på taxichaufförerna. I går tog jag taxi hem till Sävja från Walmstedtska gården, där Upsala Nya Tidning ordnat ett uppskattat mingel för sina frilansmedarbetare.
"Min" taxichaufför, som växt upp i ett annat land och en annan kultur, började apropå de nya bestämmelserna om dubbdäck prata om svenskarnas rädsla för att lufta en avvikande åsikt. Jag undrade på mitt försynta sätt om han hade någon förklaring. Han var nästan säker på att den bottnade i att vi inte har gjort oss fria från vårt statar- och torpararv. Vi har så länge vant oss vid att bli hunsade av våra herrar att det gått oss i blodet. De åsikter vi byter sinsemellan vågar vi inte föra till torgs, menade han.
      Jag har själv lagt märke till fenomenet på  många håll. Absolut inte på UNT:s mingel, där åsikter om bland annat betygsättning av litteraturrecensioner luftades högt och ljudligt, men till exempel  i den bostadsrättsförening där jag har min lägenhet.

Om lusten att förstå

I kväll blev professor Peter Gärdenfors intervjuad av Gabriella Ahlström i Kunskapskanalen under rubriken "En bok en författare". Här möttes två personer, som jag haft en del att göra med. Peter Gärdenfors var en av de 28 försökspersoner, som bidrog till att min avhandling om intelligens och kreativitet gick i mål. Han var då en ung student vid Lunds universitet  och redan  lika fascinerad av att undersöka saker och ting som nu. Gabriella Ahlström hade jag förmånen att få recensera i Svenska Dagbladet, när hon debuterade som romanförfattare i fjol med "De oförglömliga".
     Gärdenfors bok  heter "Lusten att förstå" och handlar om den inneboende motivation människan är försedd med och som kan observeras hos små barn, när de undersöker tillvaron. Han vände sig mot skolans och framför allt lärarhögskolornas fokus på styrd inlärning. "Skolan kan ta kål på lusten att förstå", menade han. Det kan jag verkligen skriva under på utifrån egna erfarenheter, både som elev och som lärare. Jag har också då och då observerat hur en vetgirig sexåring några år senare förlorat sin nyfikenhet på livet.
   I Gabriella Ahlström hade Gärdenfors fått en perfekt samtalspartner. Hon vet  vad lusten att förstå handlar om. Det var den lusten som drev hennes roman.  

Mjuka linjen i Uppsala

 Sedan i höstas har vi en ny busslinje i Uppsala, nr 42. Den kallas också "Mjuka linjen", eftersom policyn är att den ska köra med sans och måtta och ta särskild hänsyn till handikappade. För det mesta fungerar det men det finns undantag. För några dar sedan tog jag 42:an ut till Sunnersta för att promenera på Holmen.
Jag hann inte sätta mig, innan bussen brakade iväg. Jag är inte handikappad i vanlig bemärkelse men hade kunnat bli det, om jag inte i sista stund klamrat mig fast vid  ett handtag.
     Jag önskar att Amos Makajula, sinnebilden för en omtänksam bussförare, fick ta hand om Mjuka linjen.
En ros till honom och ett stort risknippe till de förare, som inte lyckats lära sig ordet "mjuk".
    
  

Ros till min husläkare

Äntligen har jag fått en husläkare som lyssnar! Han heter Ashkan Kiani och arbetar på Ingrid Marie husläkarmottagning i Uppsala. När han ringde och berättade att bentäthetsmätningen som gjordes på Akademiska Sjukhuset inte visade några tecken på benskörhet svarade jag att det antagligen berodde på att jag slutat dricka mjölk och äta ost. Och att jag innan jag fick mina benbrott på 1980-talet varit en stor ostälskare som de flesta i Belgien.  Han tyckte inte det var konstigt alls. Så blev min misstanke bekräftad att den mjölkpropaganda vi utsätts för är till för mjölkbönderna, inte för kvinnliga skelett.
  

Om kärleken till ett barnbarn

Mitt äldsta barnbarn Jesper är pilot, en ung stilig pilot. Idag berättade hans mor, min näst äldsta dotter, att
Jesper varit nära att störta med sitt plan. Det hade på grund av vindarnas spel råkat i fritt fall. Jag ser scenen framför mig. Passagerarna kräks. Men inte Jesper, han försöker tala lugnande till dem. Själv kan jag knappt andas. Hjärtat bankar. Får man älska ett barnbarn så mycket?

Om spikmattor

Jag läste att forskningen visat att spikmattan inte har den effekt som påståtts. Den ger ingen smärtlindring, möjligen lokalt och kortvarigt.
    Som före detta forskare undrar jag hur väl undersökningen gjorts. Har man till exempel tänkt på att spikmattan kan stimulera drömmar? Har man frågat försökspersonerna om detta? Eller kanske till och med mätt deras drömaktivitet?
    Själv har jag legat på spikmatta i flera månader och kunnat konstatera att mitt drömliv har blivit mer intensivt. Mina drömmar är också mer livfulla än tidigare, rentav spännande. När jag lägger mig tänker jag:
"Vad ska nu hända i natt? Vilken film ska jag få se eller få vara med om att skapa?"

PS till inlägget om fängslade författare

På Reginateatern häromkvällen lämnades adresser till fängslade författare ut. Vi uppmanades att skicka vykort till dem. Något sade mig att det inte var så smart.
     I dag blev mina förmedvetna aningar besannade. I en låda på vinden hittade jag min korrespondens med den fängslade tibetanske författaren Zangpo JIGME mellan 1999 och 2001. Det var en ensidig korrespondens. Jag skickade via PEN  fyra uppmuntrande brev till honom och erbjöd honom också att skicka tidskrifter och böcker. Jag fick aldrig något svar.
     En möjlig förklaring fick jag, när jag fick kontakt med indienkännaren David Ståhl. Han ansåg att brev till fängslade författare i bland annat Tibet kan få som resultat ytterligare några piskrapp på  en redan omänskligt plågad kropp.
     Jag slutade skriva och fick så småningom veta att "min" fånge troligen hade avlidit.  

Fängslade författares dag i Uppsala

I går var det stor manifestation på Reginateatern i Uppsala i PEN:s regi med diktläsning i original och översättning. Bland annat läste Uppsalas fristadsförfattare Anisur Rahman egna dikter på bengali.
Att kvällen blev så lyckad var till stor del konferenciern Stina Wollters förtjänst. Vilken scenbegåvning, vilken medfödd (!) auktoritet.
     Efteråt pratade jag en stund med Daniel Boyaciaglu, som läst en text av Breyten Breytenbach.
Jag undrade om det var hans mormor eller farmor som läst dikt på Mallorca 2005. Hon hade efter uppläsningen pratat så uppskattande om sitt barnbarn Daniel B. Han ställde sig frågande: Varken hans mormor eller hans farmor har någonsin läst dikt. Men så slog det honom: Det måste ha varit hans dagmamma Siv! Hon brukade kalla sig hans mormor.  

Allt ljus på Uppsala

I söndagskväll tog jag med min svägerska Ann-Jeanette från Kungälv på vandring i Uppsala. Vi gick från den ena ljusinstallationen till den andra, imponerades och blev, emellanåt, lite besvikna. Allra vackrast var de mångfärgade fiskarna, som svävade över Fyrisån vid Västgötaspången. Och roligast fisken med glasögon.  Besvikna blev vi när vi såg projektionerna på muren vid S:t Erikstorg. Vad skulle det här betyda?
     Var vi då helt överens? Det var vi inte men det är ingenting att blogga om.

Hedersledamot av Norrlands nation

I lördags, den 13 november,  installerades jag som hedersledamot av Norrlands nation i Uppsala. När jag kallats upp på podiet under höstfesten läste förste Q Anna Berntorp upp motiveringen: "För sina litterära gärningar och bidrag till norrländsk kultur". Det rörde mig liksom att få ta emot insignierna, det bredaste nationsbandet, den guldbekransade nålen, diplomet och den numrerade sångboken.
    Middagen var för övrigt en stor kulinarisk upplevelse, det tyckte både min gäst Nette och jag. Vi fick kastanje- och murkelsoppa med rökt renhjärta, hjortytterfilé med mandelpotatispuré och färskriven tryffel, likör- och hjortronparfait. Av talen var inspektor Tore Frängsmyrs det mest bejublade. Han kåserade över ämnet curlingföräldrar.
    Festen avslutades med dans: polonaise och pardans. (polonaisen klarade jag hyfsat tack vare en mycket samarbetsvillig bordskavaljer, som också hjälpte mig genom två wienervalser med ett knep: han fick mig att tro att jag gungade fram på en båt på Fyrisån.) När det sedan blev dags för modernare turer till Phontrattarnes jazzande hittade jag tillbaka till min kärlek till shaken. Min nye danskavaljer var till min lycka med på noterna. Vi hade mycket roligt.

Isblommor - Fleurs de glace

Jag lyssnar på CD-n "Isblommor - Fleurs de glace", som jag fick av poeten Anna Franklin i går.
Hon läser så fint ur boken "Isblommor", som hon gav ut tillsammans med fotografen Björn Ullhagen
2008. Emellanåt går Jacques Outin in och läser sina tolkningar till franska: "Fleurs de glace".  Musiken som ackompanjerar de två: Teymor Zarrés glasackord och Roland Keijsers flöjter bidrar till en upplevelse av stor skönhet.
    Jag överräcker en stor bukett rosor.
  

Paganinikontraktet

Keplers nya lockade mig. Jag hade läst "Hypnotisören" och var nyfiken på om "Paganinikontraktet"skulle ge mig en ny aha-upplevelse. Jag blev besviken som jag ofta blir när jag läser en uppföljare till en bästsäljande roman.
Visst är "Paganinikontraktet" flyhänt skriven, och visst hölls jag länge på sträckbänken innan jag fick veta vari kontraktet egentligen bestod. Det viktigaste spänningsmomentet kände jag dock igen från filmen "Sophies val".
     Men, och det är en invändning som jag hade också beträffande "Hypnotisören": en människa torde ha mycket svårt att överleva så livshotande fysiska och psykiska skador som dem hjältinnan tillfogas. Visserligen behöver inte allt i en roman vara trovärdigt,  i så fall vore det inte en roman, men just den här romanen har ett viktigt ärende och då vill man ju tro på storyn.
    Det som fascinerade mig i "Paganinikontraktet" var något helt annat, nämligen den lidelsefulla skildringen av vad en stor musikalisk begåvning kan ställa till med på gott och ont.
    För övrigt undrar jag vem av de båda författarna bakom pseudonymen Lars Kepler som förälskat sig i verbet "blicka".  

Om sjukhusmat

Att man bör vara frisk för att våga vistas på sjukhus är en gammal sanning.
I går hade jag ett ärende upp på Akis (Akademiska Sjukhuset) i Uppsala.
Efter att ha utsatt mig för nio läkarkandidaters övningar kände jag en våldsam hunger, sökte upp närmaste kafeteria, tänkte att en smörgås skulle sitta fint.
     Jag frågade efter en smörgås utan socker. Den buttra damen bakom glasdisken svarade att det fanns men med druvsocker. Jag bad att få se på den inplastade kalkonsmörgåsens innehållsdeklaraton. Ytterst motvilligt höll hon fram dem. Och vad fick jag se? Jo, den var dessutom sötad med honung! Kalkon med honung och druvsocker,  ofattbart!
     Kalkon som är så bra för diabetiker!  Och så gott i osötat tillstånd!
     Ett ris till er som ansvarar för maten i Akis kafeterior!
   (Jag promenerade vidare ner till Güntherska Hovkonditoriet, beställde kalkonsallad. En njutning.
    Så nu får Güntherska en välförtjänst ros.)  

Om kärleken till stora vattendrag

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till skogen. Den bor i mina gener. Min mamma växte upp i Härjedalens fjällvärld, den magra skogen var hennes hem. Min pappa däremot var en havets son,
uppvuxen i Ångermanlands kusttrakter. Av honom ärvde jag kärleken till vågornas brus.
     Där jag nu bor finns inget hav i närheten, däremot en en sjö, Ekoln, en vik av Mälaren. Jag når den efter fem minuter med buss. Utan promenaderna längs Ekolns stränder vore jag bara en halv människa.
    För ett ögonblick känner jag mig frestad att stödja mig på en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami.
I "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" berättar han om sitt behov av att springa längs Charlesfloden i Cambridge, Massachusetts. "Det stora vattendraget" fyller honom med lugn. Men varför skulle jag behöv stöd för min egen känsla? Jag minns en replik av min första kulturchef på Svenska Dagbladet, Leif Carlsson. När jag ville stödja mig på en auktoritet i en recension sa han på sitt stillsamma sätt: "Vad är det då för fel på Marianne Jeffmar?"
    Det är verkligen inget fel på Marianne Jeffmar. Hon får tycka och känna vad hon vill utan Murakamis godkännande.