Om förläggarens ansvar

Jag avslutade min memoar "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007 ) med att ge en eloge till Brutus Östling, min senaste förläggare, som gett ut åtta böcker av mig.
    Men redan innan memoaren  kommit ut skar det sig. Brutus Östlings kontrakt på en nionde bok, en roman,  visade sig vara ett luftkontrakt. Han backade ur, hänvisade till att hans förlag Symposion med största sannolikkhet skulle vara nedlagt hösten 2007, då min roman var planerad att komma ut, och rådde mig att vända mig till ett annat förlag med manuset. Det gjorde jag och romanen "En vass obändig längtan" kom ut på Podium våren 2009.
     Sedan har det visat sig att Symposion fortsätter att ge ut böcker, alltså andra än mina.
     Det här är inte professionellt - och inte första gången som Brutus Östling mankerat som förläggare. Han har till exempel aldrig lämnat någon försäljningsredovisning. När jag påminde honom i september 2009 fick jag inget svar.
      Till sist bad jag Författarförbundet om hjälp. Deras jurist stötte på och så småningom fick jag via honom ett svar men fortfarande ingen försäljningsredovisning. Komplikationer hade tillstött i samband med  lagerbrand och lagerrensningar efter en konkurs, då böcker hade gått till tippen eller till pappersåtervinning. Då jag stod på mig fick jag till slut ett handskrivet meddelande från Brutus Östlings medarbetare som också det var ett goddag yxskaft-svar.
     Mina böcker har alltså offrats på elden eller slängts på soptippen!
     Att det gjorde fruktansvärt ont i min författarsjäl behöver jag väl inte påpeka?
    Nu har jag i alla fall vunnit en delstrid. Jag har efter ett halvårs tjat äntligen fått besked via Författarförbundet att mina titlar är återtagna.
      Men Brutus Östling säljer dem fortfarande på nätet!
      Härmed är mina författarkolleger varnade: ha ingenting med Brutus Östling att göra! Det är destruktivt, det skadar kreativiteten.